Story från i somras när vi gick The Lycian Way i Turkiet. De 48 reseberättelserna därifrån har redan publicerats på hemsidan men har varit nästan omöjliga att hitta. Nu slår jag ihop varje enskild story till längre berättelser på cirka en vecka och lägger upp en länk som vanligt i arkivet. Texten är densamma som tidigare men bilderna är bildbehandlade och för det här avsnittet hittade jag dessutom tre nya bilder…

---

The Lycian Way. 22 maj 2015.

Dag 1. Ovacik – Kirme.

Klockan är 10:45 den 22 maj 2015 när Olya och jag trampar igång vandringsleden The Lycian Way i södra Turkiet. Starten ligger 300 meter över havet strax söder om byn Ovacik på vägen mellan Fethiye och Öludeniz, tror vi. Ryggsäcken känns tung och väger nog en bit över 20 kg då jag har dator med tillbehör samt 7,5 liter vatten med mig. Själv väger jag 99 kg och formen är för tillfället urusel. Det börjar söderut på asfalt uppför och efter 20 minuter når vi en stor startskylt i skogen. Fortsätter på en grusväg med imponerande vyer ner över kusten och Öludeniz som är en semesterby med lång sandstrand, stora hotell och schyssta pooler.

Leden blir stenig stig uppför i 3 km. Det är varmt men torr luft och överkomligt. Ser en rejäl orm med ett huvud stort som en knytnäve men jag hinner inte bedöma längden innan den slingrar sig in i den låga torra vegetationen. Vi ser också en del getter, många bin och ännu fler gräshoppor. Vyerna västerut över Öludinez Beach, Medelhavet, några öar samt halvöar är fantastiska men luften är tyvärr inte klar utan lätt disig. Passerar en fin tältplats efter 5 km med bra utsikt men vattnet som finns i en brunn ser ut som rena giftet. Når som högst 800 meter över havet och vänder sedan ner till byn Kozagac med några enstaka hus där vi äter lunch. En röra med tomat, ägg och lök som de kallar turkisk mix tror jag det är lite sisådär med lokalbefolkningens engelska.

Ovanför byn reser sig berget Baba Dag 1989 meter där skärmflygare kastar sig ut i friheten. Under hela dagen vi har sett två dussin skärmar i luften flera gånger. Därefter grusväg mot byn Kirme men innan vi hinner fram får jag akut ont i magen. Jag tål inte ägg och även om jag gav bort de äggbitar jag kunde se till Olya så är jag på väg att få upp maten under en halvtimma tills det värsta släpper och vi kan gå vidare. Slår nattläger på en terrass strax ovanför en handfull hus i byn Kirme 600 meter över havet med helt okej vyer över dalen nedanför oss och Medelhavet. Ser totalt 7 andra vandrare idag och bara brudar.

Distans: 10 km. Tid: 8 tim 30 min.
Ack distans: 10 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 23 maj 2015.

Dag 2. Kirme – Faralya.

Sover helt okej, temperaturen i tältet på natten är lagom svalt. Vaknar ett par gånger av konstiga ljud och ser en gång en bit bort något som eventuellt är en gris men det kan också handla om någon typ av kattdjur. Blir väckta 07:00 av att byns moske drar igång morgonbönen. Sol och fint igen men disigt i horisonten. Packar ihop och går igenom Kirme på en liten väg innan leden viker av ner i dalen på en stig i skogen. Kirme består mest av olivträd, biodlingar och nedanför byn passerar vi några vetefält. Efter 1 km ser vi en jättefin camping med rinnande vatten där det hade varit bättre att övernatta. Efter 2 km får vi vyer över byn Faralya och den dramatiska Butterfly Valley. Dalen är 1 km lång och bara ett par hundra meter bred på vidaste delen men flera hundra meter djup med nästan lodräta berg på båda sidorna.

Vi hade planer på att gå längre men när vi äter riktigt god ravioli på George House Pension med vidunderliga vyer över Butterfly Valley så bestämmer vi oss för att stanna över natten. Vi slår upp tältet och hänger i skuggan fram till 16 då solen börjar avta i styrka. Stället vi bor på har byns bästa vyer och är också det mest populära boendet med två stora grupper på plats. Det är stundtals i livligaste och rökigaste laget men ändå milt mot hur det är i städerna. Det finns en klätterled ner till Butterfly Beach som anses farlig men folk springer den upp och ner utan problem så vi beslutar oss för att ta en titt också.

Det är 350 höjdmeter ner till stranden och leden innehåller några branta klätterpassager där det finns fasta rep att hålla sig i. Ingen svår klättring men ett fall ger garanterat trista konsekvenser. Butterfly Beach är ett populärt utflyktsmål för turistbåtar och det ligger några ankrade även på seneftermiddagen. Det är härligt att bada i Medelhavet vattnet är riktigt klart och antagligen strax över 20 grader då det är kallt att hoppa i men skönt efter en stund. Efter en kort tids njutning av badet och vyerna in i dalen tar vi oss upp till tältet, duschar och äter en läcker middagsbuffe. Det blir en fin solnedgång och varm kväll utan vind och nästan i svettigaste laget inne i tältet.

Distans: 3 km. Tid: 1 tim 30 min.
Ack distans: 13 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 24 maj 2015.

Dag 3. Faralya – Kabak.

Trist väder med moln och medan vi packar väller det ner ännu mer och lägre moln i dalen där vi befinner oss. Inget regn dock. Alla andra vandrare som lämnat det kanonbra George House Pension har valt en rutt ut mot havet möjligen ner till någon beach. När vi också går åt samma håll så stämmer det inte med kartan utan det verkar handla om någon led som vi inte har information om. Vi letar upp originalleden istället som går genom byn Faralya och sedan söderut parallellt med havet i barrskog och uppför.

Det är inte lika varmt som tidigare men fuktigare och vi svettas dubbelt mot vad vi gjort i varmare väder. Når toppen av en kulle där det finns okej tältplatser men inget vatten. Följer en gammal grusväg som till en början är igenvuxen. Ser en bit av havet och färgerna börjar bli bättre då solen tittar fram mer frekvent. En kvinna med ett barn och en get står utmed vägen och säljer färskpressad apelsinjuice som vi stannar och njuter av för 5 turkiska lira lite drygt 15 kronor.

Passerar en andra kulle och börjar sedan gå nedåt mot Kabak. Smal snårig stig med vassa buskar men fantastiska vyer. Kommer in i byn Kabak och det är stökigt att följa ledmarkeringarna då det verkar som om varje hotell och restaurangägare målat om leden så att den ska passera deras business. Härifrån finns det två varianter av leden den ena drar rakt upp i dalen medan vi väljer att fortsätta ner mot Kabak Beach då vi vill bada men när vi kommer ner till stranden blåser det svalt och kraftigt så badsuget försvinner. Tar siesta i skuggan på en restaurang och äter supergod pasta på ett illegalt komplex läser vi oss till efter en stund. Området är någon typ av seminationalpark och man får inte bygga hur som helst vilket tydligen har skett ändå.

Vi hade planerat att stanna på en camping bakom beachen över natten men stämningen är inte den bästa och det blir dessutom onödigt varmt i tältet på havsnivå. Vi fyller på våra vattenflaskor och börjar klättra upp i dalen i fint väder. Ser en liten inte alltför stressad sköldpadda krypa omkring bredvid stigen. På ett kick fylls dalen med moln medan vi kämpar uppför med våra tunga ryggsäckar till första bästa tältplats. Den kommer efter ungefär 2 km där vi blir helt ensamma. Fin plan yta men utan havsvyer. Vi slår upp tältet, duschar med vattenflaskorna och avrundar dagen med en portion nykokta nudlar.

Distans: 7 km. Tid: 8 tim 15 min.
Ack distans: 20 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 25 maj 2015.

Dag 4. Kabak – Alinca.

Det börjar med mulet väder idag igen. Klättringen fortsätter upp i dalen genom skog bland branta bergsklippor. En häftig passage är precis intill en rejält hög och lodrät klippa som vi skyndar oss förbi då det känns som en viss risk för flygande stenar. Passerar ett par områden där det gått stenlaviner och sicksackar därefter upp till en rastplats med ett gäng fikande brudar och fina vyer bakåt ner över Kabak Beach. Ser flera mysiga campingar högre upp men ingen med vattentillgång. Klättringen från Kabak Beach är på totalt 900 höjdmeter men vi gjorde kanske 300 av dem igår. Känner mig mör i benen men belönas till slut från toppen av byn Alinca med sanslösa vyer ner över Yedi Burun / Seven Headlands som är ett inlopp omgivet av branta berg och med en spetsig halvö och vattendelare i mitten. Vädret är nu bättre och efter en kanonlunch känns det plötsligt som helt rätt beslut att stanna i byn över natten.

Vi checkar in på Bayram’s Place vilket de flesta andra vandrare också verkar göra. Vi är de enda som tältar dock. Jag tillbringar eftermiddagen med att fotografera vyerna över kusten som är svårslagna men tyvärr är luften inte klar. På kvällen blir det varm dusch och suverän fyrarätters middag tills magen ser ut som Globen och jag känner mig som en svidande fläskläpp. Man bestämmer inte själv vad man vill äta utan beställer bara middag. Samtalsämnet vid borden handlar om hur långa distanser vi gått per dag. Författaren av guideboken har blandat ihop just det upplägget fullständigt. Hon redovisar varje etapps distans tillsammans med en tabell som ska visa dagens höjdkurva. Dessa två ingredienser stämmer inte alls överens och sedan finns det en tredje variant då skyltar längs vägen anger ytterligare en annan distans. Plus att de som går med gps får ett fjärde värde. Rörigare än så här blir det nog inte. Alinca ligger 800 meter över havet. Kvällen är sval och stjärnklar.

Distans: 4 km. Tid: 2 tim 45 min.
Ack distans: 24 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 26 maj 2015.

Dag 5. Alinca – Gey.

Kanonfin morgon här hade det passat bra med en vilodag men det har vi inte tid med nu. Vi lämnar kanonstället Bayram’s Place på en asfaltsväg som går i serpentiner ner genom byn. Leden viker av brant ner mot havet och det är lätt obehagligt då underlaget är halt med smågrus. Vi kommer ner bland träd och vyerna försvinner för långa stunder och det känns lite surt att leden inte fortsatte uppe på vägen som såg ut att ha bättre utsikt över havet. Vi får dock ett par kanonvyer ner över Yedi Burun / Seven Headlands som den taggiga kuststräckan heter. Ser flera sköldpaddor och det är alltid trevligt. Når ett plattare och vackert område med grusväg och vetefält ungefär samtidigt som solen försvinner bakom moln. Leden delar på sig igen här kan man välja mellan att gå till Sidyma för att se några gamla ruiner eller följa kusten. Vi väljer kuststräckan.

Svettig stigning på stenig stig i skog till en väg och sedan 3 km asfalt in i byn Gey. Upptäcker senare att leden på en av våra kartor inte alls går på vägen men vi såg aldrig någon skylt eller markering om något annat samt att vägen var märkt med rödvita streck vilket är ledens kännetecken. Från Alinca kunde vi se Gey och vi trodde att vyerna skulle vara i ungefär samma klass men här ser man inte det spektakulära inloppet. Det gör att vi inte vill stanna över natten men vi lunchar på Muhtar’in Yedi som också verkar kallas Bayram och här blir vi enormt vänligt bemötta. Befolkningen i Gey är Alevi vilket ska vara någon egen typ av Islam och de har rykte om sig att vara mycket gästvänliga. Vi serveras fantastisk mat till så lågt pris att vi till och med ger lite dricks.

Leden fortsätter på grusväg i torra omgivningar men det odlas i alla fall vete. Vi både ser och hör en hel del getter som getskötare försöker driva i olika riktningar. Brant ner till en övergiven gård 2 km efter Gey där vi slår läger för natten på en av flera terrasser med okej vyer över havet och en vik. På kvällen blir det sämre väder med stark vind och en del åska tror vi för hela dagen har vi hört något som vi tror är en militärövning utan att vi sett något av den.

Distans: 11 km. Tid: 7 tim 30 min.
Ack distans: 35 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 27 maj 2015.

Dag 6. Gey – Gavuragili.

Blåsig och regnig natt samt morgon så vi sover lite extra. Fortsätter ner på stenig led till huvudet av en vik och sedan uppför på andra sidan. Många och låga träd som ryggsäcken ofta slår i så att jag måste gå på huk. Tillfälligt fina vyer men halvtrist vandring och blåsigt väder. Når byn Bel där vi hoppats hitta en trevlig restaurang eller fik men det finns inte så vi äter hemma hos en familj istället. Trevligt folk men inte speciellt bra mat och dyrt samt att vi får äta från samma tallrikar. Dessutom bryter mannen brödbitar med händerna och ger oss utan att tvätta sig efter att han har lekt med katten som har fästingar i pälsen. Fattigt och primitivt men byn har en relativt ny moske som är vacker.

Grusväg till Belcegiz som till nyligen varit bebott där det ska finnas några ruskigt gamla gravar. Området luktar lik men det torde rimligen komma från något annat. Vi rastar på en plan gräsyta som hyser fina campingmöjligheter men inget vatten. Passerar ett stycke barrskog och sedan brant nedför mot vattnet med härliga vyer över havet. Strax före byn Gavuragili står det en turk som jag uppfattar har ett hotell i byn Bukcegiz 5 km längre bort. Han säger att allt boende plötsligt har stängt i Gavuragili och att hans ställe är kanon han vill till och med bjuda oss på gratis transport dit nu på momangen. Nu är vi ju här för att gå så det är inte riktigt intressant samt att vi anar vissa ugglor i mossen. Vi knallar vidare och väljer ett av två boenden i Gavuragili istället.

Candan’s Garden ser jättebra ut med plan gräsmatta och fint hus med några enkla hotellrum och stort gemensamt duschrum. Ägarna har tydligen små barn och är det något man ska undvika så är det just det vilket jag rappt blir påmind om då två mindre kottar använder tältets stormlinor som häckbana samt lite senare upptäcker att man kan slita upp tältpinnarna ur marken. Jag blir såklart galen och löser saken på mitt eget lilla vis så att eländet inte fortsätter en endaste sekund till vilket istället resulterar i ett förbannat skrikande från de små liven. Inte är maten god heller och senare på kvällen när det blivit mörkt och jag precis har duschat kommer Olya och säger att vi måste flytta tältet då byns alla hundar inklusive trädgårdens egen bjässe ett par meter från tältet dragit igång ett nattligt skällande som inte liknar något annat. Fy tusan vilken kväll.

Distans: 10 km. Tid: 7 tim 15 min.
Ack distans: 45 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 28 maj 2015.

Dag 7. Gavuragili – Patara Beach.

Medan vi håller på att packa så passar mannen i huset på att misshandla frun. Först tror jag att han har gått lös på hunden men är inte säker och vill kolla upp saken och när jag dyker upp inom synhåll så slutar han såklart och den trevliga värdinnan bryter strax efter ut i gråt. Karln försvinner sedan med barnen på moppe till någon marknad. Först då blir det lugnt och skönt och stället är egentligen kanon med vissa vyer över havet några hundra meter bort. Vi börjar med att följa en grusväg mot Patara dit det är cirka 4 km och den verkar fin längs havet men leden drar istället ner i skogen och virrar omkring i vass snårig terräng dåligt markerad så att vi villar bort oss fullständigt. Kollar kartorna lite noggrannare och upptäcker att vi gått fel från början och nu går leden baklänges på väg tillbaka till Gavuragili igen. Eftersom det varken går att ta sig fram i buskagen eller hitta leden så gör vi helt om.

Går tillbaka till en korsning som vi redan passerat och väljer en annan grusväg uppför mot en kulle. Efter en hygglig stigning viker leden in i skogen och det tar bara några meter innan vi tappar bort den igen. Problemet här är antagligen att grusvägen är vackrare och att nästan ingen går längs ledens riktiga sträckning vilket gör att stigen knappt syns samt att ledmarkeringarna ofta är dumt målade eller nästan helt borta efter vinterns regnande. Efter en del vimsande kommer vi till en härlig utsiktsplats på en kam med vyer över den 14 km långa Patara Beach samt hundratals stora växthus med tomatodlingar.

Leden är svår och bökig att hitta en stund till innan det ordnar upp sig i backen ner mot ruinerna i Pydnai som är en gammal militär marinbas vilken ser cool ut när man står en bit upp. Den verkar dock inte lika spännande på nära håll så vi fortsätter förbi stenhögarna och landar i restaurangen till Patara Green Park Restaurant & Camping där vi äter, vilar och träffar några andra vandrare. Slår upp tältet precis intill stranden som är rejält blåsig med sand vinande längs marken långt in på kvällen tills vinden mojnar.

Distans: 6,5 km. Tid: 4 tim 30 min.
Ack distans: 51,5 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 29 maj 2015.

Dag 8. Patara Beach (vilodag).

Olyas visum är nästan slut så hon packar ihop och tar bussen till Fethiye den första av fyra för att ta sig till Georgien. Om allt går väl så kommer hon tillbaka och vandrar mer om några veckor. Jag tar en vilodag på Patara Green Parks Camping och hänger i restaurangen hela dagen för att jobba med hemsidan. Patara Beach ska vara Turkiets längsta sandstrand men den är inte speciellt badvänlig då det blåser kraftigt hela dagarna samt att det ligger både bråte och skräp på den annars så fina sanden.

Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 51,5 km.

Några bilder från idag:

//Magnus Hedström

2016-01-15. Batumi, Georgien.

Nr 25. 29 juli – 10 augusti, 2015.

Batumi – Kutaisi – Tbilisi – Mestia.

Vi är på väg upp till bergen i Kaukasus men behöver shoppa lite utrustning först. I Batumi finns ingenting av den varan så vi bestämmer oss för att åka till Tbilisi. Dessvärre är den stora bra bussen full så vi ändrar oss och styr kosan mot Kutaisi istället vilket ligger 150 km nordöst i ungefär rätt riktning. Köper biljetter med minibuss som visar sig vara en större personbil som rymmer 7 passagerare. Det är mycket fordon på vägen och hastigheterna är aningen höga men trafiksituationen är ändå bättre än vad bilarnas skador i Batumi skvallrat om även om det sker en hel del överraskande manövrar. Omkörningar utan sikt har jag aldrig varit något stort fan av.

Efter 3 timmar blir vi avsläppta en bit utanför centrum i en stor rörig korsning som verkar fungera som stadens busstation. Rekar några hotell i närheten men de ser ut som prostitutionstillhåll och folk är inte heller vänliga. Det är ett lite bökigare land att resa i än Turkiet och Sydostasien då guidebokens bostadsförslag prismässigt är helt uppåt väggarna. Som tur är pratar de flesta ryska och Olya kan oftast fråga sig fram. Vi gör ett depåstopp på McDonalds för att studera kartan då vi numera kör med digitala guideböcker på datorn. Orienterar oss sedan till ett område med så kallade homestays där vi får ett eget sovrum hemma hos ett trevligt äldre par från Abchazien.

Kutaisi som även stavas Kutaissi, Kutais, Kutaia, Kutatisi och under antiken Aea, Aia är Georgiens andra största stad med 200.000 folk. Det är en gammal ort och man har hittat arkeologiska fynd som tyder på att folk har levt här i 4000 år. Byn har varit huvudstad under flera epoker och sist det begav sig var för drygt 100 år sedan. Den viktiga Rionifloden livar upp stämningen och passerar byn på sin väg från Kaukasus ner till Svarta havet. Stadens symbol och briljanta sevärdhet är den 1000 år gamla Bagratikatedralen. Byggnaden är med på Unescos världsarvslista även om originalet förstördes i en explosion på 1600-talet och det som står här nu är en nygjord restaurering som dock ska ha samma form som ursprungsbyggnaden. Det är en fantastiskt vacker kyrka byggd på en kulle med utsikt över Rionifloden och centrala Kutaisi.

Paret vi bor hos flydde hals över huvud från Abchazien när ryska stridsvagnar, bomber och granater började hagla ner över området 1992. I paniken som utbröt fick de inte med sig något av värde och mannen lyckades dessutom springa iväg i två olika skor. Numera är de pensionärer och lever på 70 US-dollar var i månaden i pension plus det som eventuella bostadsgäster ger. Så överdrivet fattiga verkar de dock inte vara det är en hyggligt stor våning med många rum. Abchazien börjar 50 km nordväst från Kutaisi och räknas som en utbrytarrepublik från Georgien då abchaziska separatister med hjälp av ryssarna lyckades tvinga bort alla georgier från sitt eget land. Det liknar i mångt och mycket situationen på Krim och i östra Ukraina.

Att byn inte skulle vara lika modern som Batumi förstod vi redan innan vi åkte hit men att landets näst största stad skulle se så fattig ut som den gör kunde vi inte gissa. Här är det inget drag i ekonomin alls. Byggnaderna runt torget i centrum sticker ut men i övrigt är det mesta gammalt och förfallet. Det finns ingen riktig mataffär utan de största vi hittar rymmer bara några få kunder och en del av betjäningen sker över disk. Restaurangerna är inte heller något att hurra över och bilarna är av den skramligare sorten. Att hitta vandringsutrustning här är helt uteslutet. För att råda bot på ekonomin flyttade regeringen parlamentet från Tbilisi till Kutaisi 2012. Dessvärre uppfattar vi aldrig i tid hur cool byggnad de byggt och tar inte reda på vart den ligger. Vår guidebok är tyvärr lite gammal för att nämna den saken

Tanken var att stanna endast i några dagar men värdparet erbjuder oss deras grannlägenhet till bra pris. Vi har inte bråttom och vi har länge varit sugna på ett boende med eget kök. Det fungerar bra till en början men plötsligt börjar mannen knacka på vår dörr med jämna mellanrum och kommer med besvärande önskemål. Han vill att vi inte använder belysningen dagtid när vi är hemma men lägenheten är alldeles för mörk så det funkar inte. Han vill att vi alltid lämnar badrumsdörren öppen så att det inte blir för fuktigt där inne men vattenlås saknas och en odör som vi helst undviker sprider sig då i lägenheten. Han vill att vi inte använder aircon på natten utan sover med fönstren öppna men det gillar inte jag när vi bor på markplan och vem som helst kan hälsa på utan att vi märker det. Sen vill de ha mer pengar än vad vi gjort upp och ungefär då börjar Olya må dåligt för hon går hela tiden och tror att han ska knacka på dörren och komma med nya regler vilken sekund som helst. Det är ju hon som sköter snacket. Vi beslutar oss för att resa vidare.

Tbilisi ligger 230 km sydöst om Kutaisi. Det går bara ett tåg per dag klockan 12 och det tar 6 timmar så vi väljer marshrutka istället vilket är en stor minibuss. Dumt val visar det sig det är rökförbud på bussen men det gäller tydligen inte chauffören och han kör dessutom som en idiot. Trots det tar resan nästan lika lång tid som tåget om man räknar in restiden till och från busstationerna som båda ligger en bit utanför city. Väl i Tbilisi gör vi om proceduren att gå till McDonalds och reka boenden via Internet. Väl där springer vi på våra trevliga grannar från Batumi vilka vi varken hade koll på att de skulle hit eller att de var snabbmatspersoner. De berättar också att de nästan aldrig äter på McDonalds bara ibland när de vill ha riktig mat.

Tbilisi är Georgiens huvudstad och landets största stad med 1,1 miljoner folk. Vi har inga planer på att se byn nu utan handlar endast det vi behöver inför vandringarna i bergen. Gas, kartor, portionsgröt och skor till Olya. Det senare visar sig bli ett svettigt projekt vi far runt till alla sport- och outdoorbutiker vi kan hitta men några vandrarskor för damer finns det inte ett endaste par av. Vi hittar en handfull herrkängor men ingenting som fungerar så det får bli ett par vanliga löparskor. Sådana har de lika gott om som högklackade skor dock så säljer de flesta butikerna fejkade kopior men vi hittar faktiskt en gata med originalprylar där vi till slut handlar.

Boendet strular igen. Vi delar en 5-rums lägenhet med flera andra där alla har ett varsitt sovrum precis som i Batumi. Där fick vi besök av en städerska en timma varannan dag. Här jobbar hon heltid samt att de har en receptionist också på heltid. Det kommer ju inte nya gäster varje dag och så mycket jobb handlar det inte om. Faktum är att tjejerna hela dagarna sitter antingen på den ena balkongen och röker eller hänger framför teven som de har på för hög volym. Men det stora problemet är att all tvätt hängs upp på den andra balkongen för att lakan och sånt inte ska börja lukta illa och just den balkongen når man bara genom att passera vårt rum. Jag säger ifrån att vi inte tillåter något spring på rummet när vi inte är hemma och låser dörren vilket inte uppskattas och stämningen blir därefter. Dessutom saknar rummen aircon vilket det står på bokningssajten att de har men tjejerna spelar allan och säger att det måste ha blivit någon miss.

Det är dags att lämna värmen i inlandet och ta oss upp till bergen. Nästa destination är Mestia men först måste vi åka till Zugdidi. Nu väljer vi nattåg riktningen är nordväst och sträckan 350 km. Biljetterna är riktigt prisvärda och vi ångrar oss att vi inte valde en egen kupe vilken hade kostat 230 kronor för båda oss istället för 160 kronor. Men vi har tur och blir ensamma i en 4-bäddskupe. Jag gillar tåg men något står inte helt rätt till med järnvägen det skakar och smäller oroväckande mycket. Speciellt på broarna är det obehagligt och man nästan väntar sig att vi ska spåra ur och flyga ner i någon flod. Resan går dock bra och vi anländer Zugdidi på morgonkvisten efter 9 timmar.

Vi har inte bestämt oss för om vi ska fortsätta direkt eller ta en titt på byn först och medan vi funderar över den saken kommer en man fram och frågar om vi vill åka med i hans bil upp till Mestia för samma pris som marshrutka kostar. Jag anar vissa ugglor i mossen men vädret är bra och karln ytterst trevlig så vi hakar på när vi försäkrat oss om att han inte röker i bilen. Mannen har tydligen agerat taxi och skjutsat folk till flygplatsen i Kutaisi och är glad för varje krona han kan tjäna på returtransporten. Det blir en kanontur i lugnt tempo genom många tunnlar och med fantastiska vyer som vi dessutom stannar vid så att vi kan fotografera. Fyra timmar och 130 km senare i bergsorten Mestia kör chauffören runt oss till flera olika boenden tills vi hittar ett ställe vi gillar.

Nu ska vi ta det lugnt ett tag, se oss omkring och när energin faller på finns det flera vandringsleder att utforska.

//Magnus Hedström

2015-12-23. Batumi, Georgien.

Nr 24. 8 juli – 28 juli, 2015.

Ovacik – Antalya – Batumi, Georgien.

Jag har precis avslutat The Lycian Way efter 48 dagars vandring och befinner mig vid målet i Geyikbayiri. Det är varmt så att jag nästan storknar trots att guideboken skriver att folk flyttar upp hit till bergen för den svalare luftens skull samt att det är gott om skog som ger skugga. Längs byvägen finns dock ingen skugga alls och exakt vart byn ligger vet jag inte antaglig några krökar uppför. Jag satsar på att lifta och efter något som känns längre än vad det antagligen är stannar en skramlig lastbil med rökande chaufför och plockar upp mig. Vi sätter av nedför mot Antalya dit det ska vara 20 km och jag försöker låtsas som om jag är galet intresserad av naturen så att jag kan hänga ut genom bilrutan och andas friskluft.

Plötsligt stannar vi i en liten by och chauffören säger att härifrån går det bussar. Jag tar min ryggsäck från flaket och knallar iväg i anvisad riktning. Vid en busshållplats står några personer och väntar varpå jag frågar om de vet när bussen till Antalya går. Om 5 timmar svarar några tjejer på bedrövlig engelska. Jag misstänker att det inte stämmer och törs inte springa iväg och köpa vatten då mitt eget precis tagit slut.

Bussen kommer efter några minuter och den är nästan full så jag får stå bland barnvagnarna. Det kan inte vara så långt tänker jag i värmen men efter att vi stannat otaliga gånger och kört den ena gatan upp och den andra ner på väg in i Antalya så är jag timman senare svimfärdig av törst. Hoppar av i city och knallar till vårt hostel i gamla stan. Olya är inte hemma men jag slår mig ner på en stol i skugga på innergården med några iskalla cola på bordet och konstaterar snabbt att här sitter jag brutalt bra.

Antalya med 1 miljon folk är en hamnstad och populär turistdestination vid Medelhavet. Byn är modern och vilar gemytligt på höga lodräta klippor mot havet. Längst in i Antalyabukten ligger en lång stenstrand och en stor marina. Gamla stan är fantastiskt mysig och det finns några sevärdheter som vi gärna undersökt lite närmare. Dessvärre har vandringen tagit längre tid än planerat och Olyas andra visum är nästan slut så vi måste lämna Turkiet pronto.

Det blir lyxig buss först 8 timmar norrut i bergslandskap till Ankara där den ständigt lysande solen byts ut mot mörka regnmoln. Resan fortsätter nordost och när vi når Svarta havet tar de stora bergen slut och det blir plattare längs kusten men genom många tunnlar österut till Batumi i Georgien. Nytt land nummer 51. Turen tar 23 timmar och vi belönas med varsitt ett års gratis visum.

Batumi med 121.000 folk är Georgiens tredje största stad. Läget är gynnsamt utmed Svarta havet nere i sydvästra hörnet av landet. Orten huserar landets största djuphamn där enorma mängder olja anländer i pipelines från Azerbajdzjan och skeppas vidare till hela världen. Batumi är också en populär turistdestination på sommaren och tillhörde tidigare en av Sovjetunionens fyra semesterpärlor vid Svarta havet tillsammans med Krim, Sotji och Sukhumi.

Turistdelen av staden är modern med fyndig arkitektur, flera stora gröna parker med sjöar, fontäner, monument samt att strandpromenaden är enorm. Vi går aldrig hela men det ryktas om 20 km. Lokalbefolkningen säger att det är betydligt mindre turister i år än vanligt vilket är svårt att tro då den nästan oändligt långa stenstranden är proppad med soldyrkare dagarna i ända. Förutom georgier är det i huvudsak homo sapiens från Ryssland och Ukraina som semestrar här. I det stora hela en trevlig tillställning men badet är lite väl långt från Thailandklass och inte riktigt värt ett dopp tycker jag.

Byns baksida hittar man bara kvarteret bakom turiststråket. Här är husen gamla, smutsiga och fallfärdiga. Vägarna är av grus och fyllda av potthål. Märkligt många bilar är krockskadade med bucklig plåt, bortriven kofångare, sprickor på rutorna samt att någon form av avgasrening antagligen inte existerar över huvud taget. Människor vi träffar är överraskande trevliga men folk vi ser längs gatorna skriker och bråkar ofta med varandra och är allmänt arga. När vi handlar försöker personalen nästan alltid blåsa oss på några kronor. Antingen är det turistpriser eller så räknar de fel på summan eller växelpengarna och alltid till vår nackdel.

I Turkiet rökte folk som borstbindare och i Georgien verkar det vara ännu värre. Lite lustigt så jobbar vår ena granne på vandrarhemmet på marknadsavdelningen på ett tobaksbolag. Jag har alltid undrat hur de kan stå ut med sig själva normalt är det ju inte tillåtet att massivt bidra till att avsluta folks liv. Killen som är från Ryssland har inga problem med det han menar att alla som röker ändå är idioter och att befolkningen på jorden är alldeles för stor så det är en god gärning att ha ihjäl så många som möjligt, dessutom lagligt.

Vi har inga stora aktiviteter för oss om dagarna utan går mest runt och kikar på byn, fotograferar samt njuter av strandpromenaden och folklivet där. Jag är dessutom ganska trött i fötterna efter turen i Lykien. Olya badar en del men knallar helst inte omkring själv då männen skriker otrevligheter efter henne, följer efter henne eller vill ha hennes telefonnummer.

Från början hade vi endast bokat in oss att stanna i fem dagar men lyckas förlänga det två gånger om då rummet vi bor i avbokas oväntat. Vi försöker till och med att skaffa oss en egen lägenhet för att stanna en månad till men det går inget vidare. Några lokala vänner säger att det är busenkelt att hitta bra billiga lägenheter men när vi ber dem om hjälp hittar de inget vettigt. Olya går och kikar på några stycken men finner inget bra. Hon tappar dessutom lusten när en dam som hyr ut lägenheter rökandes går omkring och visar hur stället ser ut. När Olya nämner att det luktar rök i lägenheten blir hon dessutom utskälld av damen eftersom hon menar att hon givetvis inte kan röka på balkongen vad skulle folk som ser henne tänka om henne då.

Imorgon reser vi vidare till Kutaisi.

//Magnus Hedström