Kategoriarkiv: 4. Sydostasien, Turkiet, Georgien 2014-2016

Nr 21. The Lycian Way (4)

Fjärde reseberättelsen från The Lycian Way. Det blir två storys till efter denna…


The Lycian Way. 17 juni 2015.

Dag 27. Ucagiz – Cayagizi.

Vädret är fortsatt fint när vi lämnar Ucagiz på en grusväg med fina vyer ut över Kekovabukten. Efter 2 km svänger leden vänster medan vi tar höger och klättrar upp på en höjd för att besöka Simena Castle samt området nedanför med en hel del gamla gravar. Bättre ruiner än vanligt med flera gravar i bra skick samt vidunderliga vyer över viken från toppen av fortet. Nedanför kullen ligger den lilla byn Kaleköy precis vid havet och det är fantastiskt vackert men lite väl populärt. Flera båtar med turister gör ett av dagens många sightseeingstopp precis nedanför ruinerna där det också ploppat upp ett par restauranger och pensions. Vi tar dagens siesta på en brygga med restaurang och Olya passar också på att bada.

Åter till leden som går över ett par fält där det saknas ledmarkeringar och vi blir osäkra på om vi chansar rätt. Varje gång vi ska till att stanna för att kolla kartan skriker en dam på oss att fortsätta rakt fram vilket senare visar sig vara korrekt. Kommer efter en stund fram till en ny otroligt vacker bukt men med många båtar och mycket skrik. Uppför förbi flera fina tältplatser utan vatten till byn Kapakli som vi passerar strax nedanför. Stenig och krokig led bland vassa buskar ner till den 80 meter breda och steniga Cakil Beach som är öde och ser mysig ut men som vi inte har tid att bada vid då solen redan gått ner.

Dagens sista sträcka är också stenig men rakare och vi håller bra fart för att slippa gå i kolmörker. Sedan händer allt fort. Jag går först och väsnas med stavarna och Olya är strax bakom. Plötsligt kommer det en fräsande orm bakifrån och passerar mig i hög fart bara en meter från min vänstra arm. På något sätt har jag lyckats gå förbi eller över ormen utan att se den och när den väl upptäcker oss är den mellan mig och Olya.

Leden skråar en bit ovanför havet och det är stenar uppåt på min vänstra sida dit ormen försöker fly och stenar nedåt på min högra sida dit jag snabbt som attan full av adrenalin riktar mina fötter samtidigt som jag försöker skydda mig med stavarna. Ormen är grå, ungefär 1,5 meter lång och försvinner in i ett hål i en sten. Vandringens elfte och det värsta mötet hittills. Strax efter plockar jag fram pannlampan och i mörker passerar vi en 600 meter lång sandstrand i Cayagizi där det också finns bra camping med dusch och mat.

Distans: 13 km. Tid: 9 tim.
Ack distans: 217 km.

Några bilder från idag:

Grusväg mellan Ucagiz och Kaleköy.
Grusväg mellan Ucagiz och Kaleköy.
Gravruiner nedanför Simena Castle.
Gravruiner nedanför Simena Castle.
Gravruiner och Simena Castle.
Gravruiner och Simena Castle.
Vy från Simena Castle över Kaleköy och Kekovabukten.
Vy från Simena Castle över Kaleköy och Kekovabukten.
Turistbåt.
Turistbåt.
Kaleköy.
Kaleköy.
Getter.
Getter.
Lätt vandring strax efter Kaleköy.
Lätt vandring strax efter Kaleköy.
Vik en bit före Kapakli.
Vik en bit före Kapakli.
Olya på leden mellan Kapakli och Cakil Beach.
Olya på leden mellan Kapakli och Cakil Beach.
Paus på Cakil Beach.
Paus på Cakil Beach.

The Lycian Way. 18 juni 2015.

Dag 28. Cayagizi – Demre.

Trevlig camping med mycket grodor på marken som vi hela tiden försöker undvika att trampa på. Stället ligger i hörnet av Cayagizi Beach som är en sandstrand men folket säger att den är skitig så det blir aldrig något morgondopp. Vi packar ihop och går på vägar längs Demre River in till staden Kale som alla kallar Demre och som ligger i en stor dammig dal. Vi har tänkt att besöka den 1700 år gamla St Nicholas Church men när vi kommer dit ser den inte speciellt intressant ut och det kostar inträde. Går genom city och fortsätter 2 km ut mot ruinerna vid Myra där vi checkar in på ett trevligt, enkelt men dyrt pension. Ruinerna får vänta tills imorgon då ägaren säger att ljuset är bättre på förmiddagarna. Går tillbaka in i city och äter kebab samt gör en kort rundtur för att se om det finns något intressant att se dit man möjligen kan räkna byns moskeer.

Distans: 6,5 km. Tid: 3 tim.
Ack distans: 223,5 km.

Några bilder från idag:

Har precis lämnat Cayagizi och är på väg in till Demre längs Demre River.
Har precis lämnat Cayagizi och är på väg in till Demre längs Demre River.
Staty i Demre.
Staty i Demre.
En av Demre’s moskeer.
En av Demre’s moskeer.

The Lycian Way. 19 juni 2015.

Dag 29. Demre (vilodag).

Vi beslutar oss för en vilodag så att Olya inte behöver inleda alltför tufft. Sträckan efter Demre är ledens tuffaste högt upp i bergen och med minimal vattentillgång. Dessutom blir vädret dåligt med regn och åska så det var tur att vi stannade. Går till ruinerna vid Myra som ligger några hundra meter från vårt pension. Det finns två platser att besöka en där det kostar inträde och som vi avstår idag då det är molnigt samt en liknande med flera klippgravar ovanpå varandra i en brant bergssida. Intressanta och annorlunda ruiner det får bli den riktiga sajten imorgon.

Det är fredag och veckans marknad som vi besöker samtidigt som vi är inne i city för hitta ett vettigt kebabhak. Medelgott slutar det och en turistfälla då restaurangen plötsligt lägger till 10 procent i serviceavgift. Lite väl ofta har turkarna trick för sig för att lura turister på pengar vilket är trist.

Det bor 16.000 folk i Demre men byn ligger inte vid havet och lockar således inga turister som stannar mer än en dag. De större byarna vid havet har haft hundratals beondealternativ här ser vi bara ett. Dagsbesökare kryllar det dock av i synnerhet ryssar som besöker både kyrkan och ruinerna vid Myra i den grad att en del av lokalbefolkningen kan prata ryska.

Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 223,5 km.

Några bilder från idag:

Ruinerna vid Myra. Det här är baksidan av berget som inte lockar några turister mer än oss. Det är Olya i blå t-shirt.
Ruinerna vid Myra. Det här är baksidan av berget som inte lockar några turister mer än oss. Det är Olya i blå t-shirt.
Fredagsmarknad i Demre.
Fredagsmarknad i Demre.
Fredagsmarknad i Demre.
Fredagsmarknad i Demre.

The Lycian Way. 20 juni 2015.

Dag 30. Demre – Zeytin.

Jag springer iväg och kikar på ruinerna i Myra innan vi checkar ut. Myra var en stor stad i Lykien för ungefär 2000 år sedan och låg på samma plats som Demre gör idag. Ruinerna består av en samling intressanta klippgravar i en bergssida i samma stuk som vi såg igår i samma berg men på andra sidan. Samt en välbevarad teater som jag har sett liknande flera gånger tidigare men de är alltid trevliga.

Vi äter lunch och går sedan asfaltsväg i 4 km längs en uttorkad Demre River tills leden svänger in i skogen. Först på en löjligt dålig led och otydligt markerat men det blir snabbt bättre längs en gammal åsneled av sten som sicksackar sig brant uppför. Ju högre vi kommer desto bättre blir vyerna ner över dalen, Demre och efter en stund även havet. Hela Demre verkar bestå av stora växthus vilket överraskar oss lite för det märktes inte när vi befann oss nere i dalen.

Vi tappar leden strax innan den korsar en väg och har även svårt att hitta fortsättningen på andra sidan. Det går stadigt uppför till en ny väg och sedan är leden nydragen men svår att följa upp till Asarbelen som består av ett gäng gamla gravruiner. Kort sträcka grusväg ner till byn Belören där vi måste fylla på vatten vilket ska vara sista chansen på 30 km.

I byn möts vi av 5 brandmän som inte verkar alltför sysselsatta men de är trevliga och bjuder på både te och 3 liter dricksvatten. Vi passar på att koka pasta och killarna är grymt intresserade av mitt gaskök. Själv är jag nyfiken på varför brandmännen kastar iväg sina glödande fimpar på en lövfylld snustorr mark men jag väljer att inte säga något. Vi fyller på våra medhavda vattenflaskor med 20,5 liter vatten och nu blir det rejält tungt då jag bär 16 liter plus min övriga packning vilket innebär cirka 35 kg.

Mer uppför på stenig men bred stig och på höger sida om en mindre dal. Det är jobbigt för benen och vi vilar varje 500 meter. Kort sträcka väg och sedan viker leden ner i en ny dal på en dålig stig med tät växtlighet och nu börjar det att skymma. Det känns som stor risk att inte se eventuella ormar så vi väljer att fortsätta på vägen istället som visserligen gör en 3 gånger så lång tur runt dalen men kanske är snabbare ändå.

Bara några meter senare är jag nära att trampa på vandringens tolfte orm en liten krabat som håller på att korsa vägen utan att se oss. Sedan går orienteringen riktigt fel vi hittar inte på leden där vi tror att den ska komma tillbaka upp på vägen utan bestämmer oss för att slå läger där vi är innan det blir kolmörkt. Vi befinner oss då ungefär 800 meter över havet och det finns några enkla hus samt flera skällande hundar i området och vi tror att vi är i närheten av ruinerna i Alakilise.

Distans: 10 km. Tid: 8 tim.
Ack distans: 233,5 km.

Några bilder från idag:

Klippgravar i Myra.
Klippgravar i Myra.
Teatern i Myra.
Teatern i Myra.
Ryska turister vid Myra’s ruiner. Teatern i bakgrunden.
Ryska turister vid Myra’s ruiner. Teatern i bakgrunden.
Höbalar längs asfaltsvägen på väg ut ur Demre.
Höbalar längs asfaltsvägen på väg ut ur Demre.
Vy över en uttorkad Demre River.
Vy över en uttorkad Demre River.
Vy över Demre som egentligen heter Kale.
Vy över Demre som egentligen heter Kale.
På väg upp mot Belören.
På väg upp mot Belören.
Några getter passerar oss vid Asarbelen.
Några getter passerar oss vid Asarbelen.
Olya med en nyfiken killing.
Olya med en nyfiken killing.
Familj i Belören tittar ut för att hälsa när vi passerar. Stabil balkong.
Familj i Belören tittar ut för att hälsa när vi passerar. Stabil balkong.
Belören.
Belören.

The Lycian Way. 21 juni 2015.

Dag 31. Zeytin – Alakilise.

Planen var att starta tidigt och gå så mycket som möjligt innan det blir varmt för att spara vatten men det är så galet skönt i tältet på morgonen att vi sover till åtta. Går upp, äter frukost och packar. När jag ska skruva bort köket från gasbehållaren går den sönder och börjar läcka gas under metallringen som sitter runt gängan. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Dock inget stort problem då vi har en gas till men jag är inte speciellt sugen på att släpa med mig en läckande behållare så jag gömmer den under ett gäng stenar med bra ventilation och i skuggan. Inte kul att lämna skräp men den bästa lösning jag kommer på.

Jag går iväg utan ryggsäck för att leta på leden nu när det är bättre ljus samt eventuellt ta någon bild av ruinerna vid Alakilise. På väg ner i dalen ser jag flera kalkoner varav hanarna är enorma och väldigt argsinta. Jag skyndar mig att filma och fota lite innan någon försöker äta upp mig. Frågar lokalbefolkningen efter leden och ruinerna och de pekar bortåt som om det jag frågar efter ligger i Kina. Jag går i den riktningen de pekar och finner efter en bra stund leden och lite senare samma väg som vi gick på igår men ett långt stycke längre fram. Medan jag går tillbaka till tältplatsen och Olya så ser jag en skylt om att vi sovit i byn Zeytin och att det är 2,5 km till Alakilise. Kartan vi har är ingen riktig karta utan en enklare sak med bara det viktigaste utmärkt och vi vet inte heller vad det är för skala så vi har missbedömt avståndet att gå på grusvägen.

Vi fortsätter på grusvägen tills den blir leden och följer sedan ledmarkeringarna ner på en stenig stig i en ny dal till ruinerna vid Alakilise. Min ryggsäck är för gammal och sitter som en säck potatis när den väger runt 30 kg och det är inte alls skoj att gå. Av ruinerna vid Alakilise är det en vägg kvar från en kyrka som från början byggdes runt år 500 och senare återbyggdes runt år 800. Bredvid ruinerna finns det en plan gräsyta perfekt för ett tält.

Klockan är nu 13 och härifrån går ledan 1000 höjdmeter brant uppför. Att göra det motlutet mitt på dagen kommer att kosta enorma mängder vatten så vi ändrar planerna och slår nattläger. Vi är dessutom rejält trötta så en halv vilodag på en vacker plats känns kanon förutom att det kan bli problem med vattnet framöver. Det bor dock folk i dalarna så här års så det ska gå att få tag på vatten om det skulle krisa. Barnen till familjen som bor närmast ruinerna kommer dessutom och frågar om vi behöver mat så Olya knallar bort till deras enkla hus av plast och köper lite rester samt grönsaker och bröd vilket blir kanon då vi inte hade med oss mat för en dag extra.

Distans: 2,5 km. Tid: 1 tim 15 min.
Ack distans: 236 km.

Några bilder från idag:

Morgon i Zeytin.
Morgon i Zeytin.
Argsint kalkon.
Argsint kalkon.
På väg ner till ruinerna i Alakilise.
På väg ner till ruinerna i Alakilise.
Camping vid ruinerna i Alakilise.
Camping vid ruinerna i Alakilise.
Olya kommer tillbaka till tältet med mat och får bärhjälp av barnen.
Olya kommer tillbaka till tältet med mat och får bärhjälp av barnen.
Det var mycket getter utanför tältet hela eftermiddagen.
Det var mycket getter utanför tältet hela eftermiddagen.

The Lycian Way. 22 juni 2015.

Dag 32. Alakilise – Yatikardic Yayla.

Sover dåligt då dalens hundar skäller hela natten. Nu är vi uppe tidigt och börjar vandra precis som solen når dalbottnen. Leden fortsätter upp i dalen förbi några bamsestora hundar som vaktar gårdar med enkla hus av plast och skräp där nomader och mängder av getter bor säsongsvis. Korsar vägen där vi trodde att vi befann oss igår morse och börjar klättra brant uppför. Svårt som tusan att följa leden då det kryllar av små stigar som getterna använder samt att markeringarna i vanlig ordning är målade av clowner. Men det hjälper att vara två när vi inte vet vart vi ska gå går vi åt olika håll och oftast är det någon som ser en ny markering. Vid några tillfällen blir det så brant att vi måste använda händerna. Vyerna bak över dalen är okej men inte så vackert som vi läst om och hoppats på.

Mitt på dagen blir det molnigt högre upp där vi befinner oss vilket vi också räknat med för att inte förbruka för mycket vatten. Kommer in i barrskog och underlaget som nästan alltid är sten övergår till mjuk jord och löv vilket känns som skumbad för fötterna. Passerar en bar klippa där det ser ut att ha gått en stenlavin men guideboken snackar om att det är gamla fornlämningar. Vi är dock osäkra på om det är samma plats det handlar om det ska också finnas ruiner till en kyrka som man kan gå lite extra för att besöka men vi har inte en aning om vart den kan ligga och några skyltar ser vi inte. Nu är vi uppe på 1700 meter över havet och när vi lagar penne med tonfisk till lunch i skogen är luften så sval att vi använder vindjackor.

Terrängen blir mer öppen med färre men stora och vackra träd. Vädret spricker upp och ger högre temperaturer under eftermiddagen. Leden är fortsatt svår att hitta men vi lyckas följa en svagt synlig stig markerad med stenrösen och några rödvitmålade stenar nerför till en vägkorsning där all form av markeringar plötsligt upphör. Vi läser kartan, guideboken och foton från en webbsida men har inte en aning om vart vi ska ta vägen. Prövar en av vägarna nerför i 500 meter men upptäcker att den går i riktning mot Demre vilket vi vet är fel. Jag går utan ryggsäck vägen åt det andra hållet ner i en ny dal men ser inga spår av leden.

Vi kör uteslutningsmetoden och går en tredje väg vilket bara är ett par hjulspår upp till toppen av en kam där vi får bra utsikt över området och då ser vi att vi befinner oss på fel bergskam. Leden har tydligen svängt av kilometern tidigare utan att vi sett det och ändå varit markerad ner till vägen. Möjligen att det är ledens gamla sträckning som vi följt. Det lockar inte alls att gå bakåt och uppför för att försöka hitta vart vi borde ha svängt av. Vi går istället grusvägen som jag redan gått en bit på och som går parallellt med och en bit nedanför bergskammen som vi helst gått på. Lite synd på vyerna även om det är vackert i kvällssolen ner mot Demre från grusvägen också.

Efter några kilometer passerar vi en avtagsväg som går i ledens riktning så jag går in på den och letar efter ledmarkeringar och hittar på dem vid en gård med många stora kossor. Fortsätter på den riktiga leden i behaglig barrskog på mjukt underlag och fortsatt nedför. När vi varit igång i nästan 12 timmar är vi trötta och bestämmer oss för att slå läger på första lämpliga plats. Den dyker upp precis före och en bit ovanför en liten by med en ljudlig moske som vi inte vet vilken den är men den enda byn vi har på kartan är Belos vilket var dit vi hade hoppats på att nå idag.

Distans: 13 km. Tid: 12 tim.
Ack distans: 249 km.

Några bilder från idag:

Har precis startat från lägret vid Alakilise.
Har precis startat från lägret vid Alakilise.
Brant stigning på 1000 höjdmeter i riktning klipporna i bakgrunden.
Brant stigning på 1000 höjdmeter i riktning klipporna i bakgrunden.
Vy bakåt över dalen med Alakilise’s ruiner.
Vy bakåt över dalen med Alakilise’s ruiner.
Tillfälligt behagligt underlag i sval barrskog.
Tillfälligt behagligt underlag i sval barrskog.
Annorlunda växtlighet på 1700 meters höjd.
Annorlunda växtlighet på 1700 meters höjd.
Leden skråar en bit nedanför en bergskam. Olya till höger.
Leden skråar en bit nedanför en bergskam. Olya till höger.
Kvällsvy ner mot Demre från grusvägen.
Kvällsvy ner mot Demre från grusvägen.

The Lycian Way. 23 juni 2015.

Dag 33. Yatikardic Yayla – Finike.

Underbar natt helt tyst och lagom svalt. Efter att vi ätit frukost har vi två liter vatten kvar att dela på men om vi befinner oss i Belos som vi hoppas så är det bara 9 km kvar ner till civilisationen. Leden fortsätter nedför mot husen vi sett från tältplatsen men vi tappar snabbt bort ledmarkeringarna. Vi väljer då att svänga 90 grader höger för att på ren tur hitta leden igen men det gör vi inte. Vi är säkra på att leden går till vänster om oss när vi knallar in i byn med ett myller av vägar som inte finns med på vår karta. De första förmågorna vi frågar om Belos och Lykia Yolu som leden heter på turkiska förstår inte vad vi säger. Efter en stund blir folk mer hjälpsamma och pekar oss ännu mer åt höger vilket känns konstigt men vi följer deras råd och hittar på leden igen. Belos verkar ligga en bit bort och att vi har sovit strax ovanför Yatikardic Yayla letar jag senare fram på Internet.

Mer nerför i mysig barrskog. Går genom en torr stenig canyon och passerar en och annan gård där det finns cisterner med vatten. Det har vi sett längs hela turen och även om kvaliten på vattnet inte är något vidare så går det att dricka bara man kokar det först. Vi har även vattenreningspiller med oss men vi gillar dem inte då de ger en otrevlig bismak. Det är stundtals lika svårt som vanligt att hitta men efter 3 timmar och 4 km vandring är vi framme i Belos. Belos var också en stad i Lykien och det som finns att se nu är ruiner utspridda på toppen av en kulle. Eftersom vårt vatten nästan är slut och ruinerna i sig inte ska vara speciellt intressanta utan det är vyerna ner över Demre är själva attraktionen så struntar vi i toppen. Luften är dessutom disig.

Nu har vi bara 5 deciliter vatten kvar. Vi har ransonerat hela dagen vilket lett till att vi känner oss enormt trötta. Rundar en liten dal på tydlig led och med fräcka vyer ner över Demre. Passerar det första riktiga huset på 3 dagar och när vi ser en modern bil i garaget så knallar vi in på gården och frågar efter vatten vilket vi får med ett leende av två vänliga själar. Två liter svalt dricksvatten smakar fantastiskt gott.

Från gården är det grusväg i ett par kilometer och sedan har leden en ny dragning då den tidigare gick på grusvägen ner till Finike. Nu följer vi först en gammal åsneled som gick mellan Belos och Finike brant nerför bland vassa otrevliga buskar till en uttorkad flodfåra som borrat sig ner i marken av sten. Riktigt cool sträcka men stundtals brant och lite farlig med tveksamma överhäng en bra bit ovanför våra huvuden. Sista sträckan ner mot havet går på små och stora stenar bland låg vass växtlighet och vi är rejält trötta när vi når en väg med 1 km kvar till Finike.

Väl i Finike stannar vi på första supermarket vi ser. Köper dricka och några mackor vilket smakar underbart då vi endast delat på ett kexpaket och några nävar nötter på hela dagen och nu är klockan 16:30. Det strular en del att hitta boende först springer vi på en hotellägare som halverar priset när vi säger att det är för dyrt och sedan inte förstår någonting när vi inte vill bo där för att rummen luktar rök. Det pension vi tänkt bo på finns inte kvar och alternativ två hittar vi inte så det slutar på ett hotell den här gången. Ungefär samma pris som vi brukar betala för ett pension men med större rum och balkong samt frukostbuffe.

Distans: 13 km. Tid: 7 tim 30 min.
Ack distans: 262 km.

Några bilder från idag:

Camping nästan mitt på leden strax ovanför Yatikardic Yayla.
Camping nästan mitt på leden strax ovanför Yatikardic Yayla.
Skogsvandring.
Skogsvandring.
Träd.
Träd.
Barrskog.
Barrskog.
Stenig canyon.
Stenig canyon.
Nedre delarna av Belos ruiner.
Nedre delarna av Belos ruiner.
Demre.
Demre.
Grusväg.
Grusväg.
Vandring i uttorkad flodfåra. Vy uppåt och bakåt.
Vandring i uttorkad flodfåra. Vy uppåt och bakåt.
Närmar oss havet och Finike.
Närmar oss havet och Finike.

The Lycian Way. 24-25 juni 2015.

Dag 34-35. Finike (vilodagar).

Finike med 46.000 folk är den första riktiga staden som leden passerar. Den verkar inte speciellt populär bland turister vi ser inte en enda även om det säkert ligger en och annan utländsk båt i marinan. Det är svårt att hitta information om byn den omnämns varken på engelska Wikipedia eller i min guidebok. Det ska finnas några halvbleka, antagligen, ruiner i närheten som vi inte letar upp.

Annars ligger Finike i hörnet av en 25 km lång sandstrand som dessvärre är skräpig och därav inte lockar några soldyrkare. Själva byn däremot är ren, modern och trevlig och vädret mycket behagligt. Vi hade planerat för en vilodag men det är svårt att hinna med att se byn, fota, tvätta kläder, äta mat och glass, vila samt uppdatera hemsidan från de senaste dagarnas vandring så det blir återigen en extra vilodag. Skönt i och för sig men det börjar bli lite halvstressigt att hinna klart vandringen innan Olyas visum går ut igen.

Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 262 km.

Några bilder från idag:

Finike Marina.
Finike Marina.
Finike.
Finike.
Akcay River, Fenike.
Akcay River, Fenike.
Finike pir.
Finike pir.
Finike strandpromenad.
Finike strandpromenad.
Finike Beach.
Finike Beach.

//Magnus Hedström

Nr 20. The Lycian Way (3)

Då kommer tredje storyn från The Lycian Way. Innehåller 10 vandringsdagar och jag når ledens mittpunkt. Det blev en handfull nya bilder…


The Lycian Way. 07 juni 2015.

Dag 17. Kalkan – Bezirgan.

Det finns en ny dragning av leden ut ur Kalkan men jag misstänker att det handlar om taggbuskar utan vyer så jag går den gamla sträckan istället längs områdets stora väg D400. Vyerna över Kalkan, beachen, marinan och den stora viken är fenomenala men dessvärre är det molnigt. Bredvid vägen finns en liten stig så jag slipper gå asfalt och det är söndag förmiddag med få fordon i omlopp. Efter 2 km bär det upp i skogen och plötsligt är leden löjligt bra markerad med färg över hela stenar vilket antagligen betyder att någon fått betalt per målarburk. Däremot i första korsningen finns det inga markeringar alls. Jag prövar den ena traktorstigen men den tar slut efter hundra meter. Sen testar jag nästa och när jag går på den så kommer leden via en genväg upp till stigen som jag går på.

Markeringarna kryssar fram i naturen bland olivträd och en del vassa växter på bökigt underlag och utan stig. Det är bättre markerat än vanligt men jag har svårt att hitta ändå. Normalt när man vandrar så brukar ju lederna vara ordentligt upptrampade och lätta att följa men här syns den knappt. Valet av rödvita markeringar har jag aldrig riktigt förstått många stenar är ju vita från början eller har vita fläckar. Når efter en hel del sökande en asfalterad väg och ser på en skylt att jag gått 1 km på 2 timmar. Den är nog visserligen lika fel som alla andra skyltar men snabbt går det i vilket fall inte. Sen blir leden bättre och sicksackar uppför på en bred gammal åsnestig. Passerar ett område med mycket fjärilar. Klättringen är 800 höjdmeter och molnbasen ett par hundra meter lägre så de galanta vyerna över kusten missar jag fullständigt.

Leden planar ut över en platå samtidigt som vädret börjar spricka upp. Går genom en liten ravin och kommer ut i botten av en ny dal vid byn Bezirgan. Letar upp ett rekommenderat utomhuscafe och beställer middag vilken visar sig vara lika dålig som jag anade vid ankomsten. Tomat, lök, gurka, yoghurt och bröd för 100 kronor. När turkarna svarar ”no problem” på alla mina frågor då är det ofta problem. Nu var det Abdullah Böge en mattförsäljare i Kalkan som skötte snacket då han var den enda på plats som kunde lite engelska.

Korsar dalen bland små gårdar där de odlar vete och äpplen. Fikar och shoppar kex vid en liten butik bredvid byns moske. Lämnar Bezirgan bakom mig och ser vandringens sjätte orm. Klättrar upp mot en väg och får fina vyer bakåt över dalen samtidigt som solen är på väg ner. Korsar vägen och river mig genom täta snår till en liten plan öppen yta med turkiskt gräs där jag slår läger för natten. Jag är då på en höjd mellan dalarna Bezirgan och Saribelen.

Distans: 12 km. Tid: 9 tim 15 min.
Ack distans: 130 km.

Några bilder från idag:

Kalkan.
Kalkan.
Dålig led.
Dålig led.
Sicksackar uppför på en gammal åsnestig.
Sicksackar uppför på en gammal åsnestig.
Passerade ett område med mycket fjärilar.
Passerade ett område med mycket fjärilar.
På väg in i molnen.
På väg in i molnen.
Framme i Bezirgan.
Framme i Bezirgan.
Det är kul att cykla.
Det är kul att cykla.
Törstiga får.
Törstiga får.
Bezirgan.
Bezirgan.
Bezirgan.
Bezirgan.
Vy bakåt över Bezirgan och dalen jag just korsat.
Vy bakåt över Bezirgan och dalen jag just korsat.

The Lycian Way. 08 juni 2015.

Dag 18. Bezirgan – Gökceören.

Knäpptyst natt och jag sover kanon tills det blir för varmt i tältet av solen. Bedrövlig led brant ner genom täta vassa snår och spindelnät mellan var och varannan buske som jag får i ansiktet. Vid det här laget har jag bra koll på vilka buskar som gör ont, vilka som gör jätteont och vilka man bör undvika fullständigt. Lätt att hitta dock men en gång kryper jag på alla fyra och släpar ryggsäcken bakom mig för att ta mig under några träd samtidigt som jag upptäcker att jag gått fel.

Korsar två vägar där det är svårt att hitta leden igen men sen blir det bättre när den klättrar upp till Saribelen som ligger en bit upp i hörnet av en ny dal. Det finns två Saribelen en nedre och en övre by. I den övre som jag har svårt att hitta ska det finnas två butiker men jag ser ingen och har inte en aning om åt vilket håll de kan ligga. Inte helt bra för nu är kexen slut. Vatten hittar jag som vanligt vid mosken där jag också stannar i skuggan och lagar nudlar.

Mer uppför till ett annorlunda och trevligt stenlandskap med enorma bumlingar och friliggande klippor bland all grönska. Kul vandring svagt nedför med fina vyer över den lilla dalen med stenarna och en plan gräsbotten som gjord för camping även om det inte finns något vatten. Det är torrt och djurlivet är mest myror men jag ser också min sjunde orm, ett par små ödlor och en sköldpadda. Kommer till en grusväg som leden går på parallellt med och högt ovan kusten men vyerna är sådär då det är disigt.

Lätt avslutning på grusväg, breda åsnestigar och flera kilometer plan vandring på fält stora som fotbollsplaner med oändliga möjligheter att slå upp tältet. Mitt vatten är dessvärre nästan slut och jag vill helst äta något annat än nudlar igen. Med trötta fötter stapplar jag in i Gökceören en timma innan det blir mörkt och ungefär samtidigt som ägaren till Huseyin Yılmaz’s Pansiyon kommer hem efter att ha varit ute med getterna. Jag beställer middag och äntligen levereras det fem rätter varav fyra varma som brakar rakt ner i magen. Här uppe på ungefär 900 meter över havet är det kyligt om kvällarna och jag använder vindjackan. Huseyin har ingen camping så jag bestämmer mig för att sova inne i sovsalen så att jag får lite vettig frukost i morgon bitti.

Distans: 13,5 km. Tid: 9 tim 45 min.
Ack distans: 143,5 km.

Några bilder från idag:

Snårig inledning på dagen. Leden går rakt fram i mitten.
Snårig inledning på dagen. Leden går rakt fram i mitten.
Vy från snåret över dalen med Saribelen uppe till höger.
Vy från snåret över dalen med Saribelen uppe till höger.
Stenlandskap.
Stenlandskap.
Vandring på grusväg högt ovanför kusten.
Vandring på grusväg högt ovanför kusten.
Tillfällig vy över Medelhavet.
Tillfällig vy över Medelhavet.
Bättre led andra halvan av dagen.
Bättre led andra halvan av dagen.
Platt avslutning in till Gökceören.
Platt avslutning in till Gökceören.

The Lycian Way. 09 juni 2015.

Dag 19. Gökceören – Cukurbag.

Överraskande skönt att sova inne i en säng. Jag gillar ju tältet där det alltid är fräsch luft och fritt från insekter men det är det i sovsalen också dessutom är jag ensam gäst. Bra frukost och Huseyin är trevlig han fixar till och med en matsäck åt mig med bröd och ost. Leden fortsätter ner i Gökceören Valley först på mindre stigar bland gårdar där jag tappar leden två gånger och blir irriterad när jag fastnar i en återvändsgränd med stup och täta vassa buskar. Det är en lång dag och jag har inte riktigt tid att virra omkring på jakt efter ledmarkeringar.

Väl på rätt led igen blir det grusväg genom tallskog och det går fortare. Kommer till en Y-korsning och blir fundersam eftersom jag efter 8 km ska komma till en T-korsning. Men det sitter ett stenröse nästan mitt emellan vägarna som jag tolkar höger men är inte säker för det är så otroligt dumt placerat om det nu är en vägvisare. Chansar höger och efter 100 meter ser jag en rödvit markering på en telefonstolpe. Några hundra meter senare kommer en bonde springande och säger att jag har gått fel.

Jag tror honom knappt men vänder om och ser en likadan rödvit markering på den andra vägen och går sedan i ytterligare 2 km innan jag ser nästa. Dessförinnan har jag inte sett en enda markering längs hela grusvägen. Nu är jag dock rätt för jag passerar två källor med rinnande vatten och kommer till en T-korsning där det dessutom sitter en skylt att det är 14 km till Phellos vilket i och för sig antagligen inte stämmer. Svårt att hitta rätt över en plan yta men sen blir leden bättre och 500 höjdmeter uppför på lösa stenar i tryckande värme. Jag svettas floder men träden ger en del skugga och morgonens klarblå himmel blir delvis molnig. På toppen av backen är jag lite drygt 1000 meter över havet och det blåser en härligt sval bris. Jag har fått skavsår i grenen av allt svettande och pausar i väntan på att såren och kläderna ska torka.

Nu är jag ovanför Dereköy Valley och rundar dalen längs en bergskam. Till en början är det lite svårt att hitta och efter en stund blir det löjligt svårt då växtligheten längs leden förvandlats till ett litet kalhygge. Någon har dock varit snäll och märkt upp en alternativ väg med små stenrösen som jag sakta hittar på ett efter ett. Passerar en gård och fyller på vatten. Kommer ut på en liten grusväg och tappar bort mig igen men går tillbaka och hittar leden som går längs en liten klippa där jag ser vandringens åttonde orm. En 1,5 meter svart sak med stort huvud. Det hängde dock i luften och jag hade redan börjat väsnas flitigt med vandringsstavarna som jag dunkar i nästan varje sten jag ser när det osar orm. Grusväg nerför och jag är ordentligt trött i fötterna och såren i rumpan gör att jag går som Zeb Macahan. När jag undrar vart tusan Phellos tagit vägen kommer en skylt att det är 4 km kvar.

Smal stig bland vassa buskar inte det värsta jag sett men tillräckligt illa för att jag ska behöva ta av mig ryggsäcken några gånger och rensa vassa blad från tröjan. Phellos var antagligen en gammal gravplats och inte en stad i dåtidens Lykien. På toppen av en bergskam finns några hyggligt bevarade ruiner i form av gravar och platsen är coolare än väntat även om den är liten. Från toppen är det stora vyer ner i Cukurbag Valley som jag också tar mig brant ner till på värkande fötter. Hade jag bara haft vatten kunde jag ha tältat uppe vid gravarna även om det kanske varit i läskigaste laget. När jag går därifrån ser jag dessutom en sovsäck i påse som någon glömt eller om någon nu gömmer sig bland ruinerna.

Jag kommer till Cukurbag strax innan det blir mörkt och har då varit i farten i nästan 12 timmar utan några längre siestapauser. Vettiga tältplatser ser jag inte så jag letar upp en fungerande men kass yta mellan några hus i byn, slår upp tältet nästan ljudlöst och kryper i säng utan att varken tvätta mig eller äta för att inte riskera att bli upptäckt.

Distans: 20 km. Tid: 12 tim.
Ack distans: 163,5 km.

Några bilder från idag:

Sovsalen och Huseyin på Huseyin Yilmaz’s Pansiyon i Gökceören.
Sovsalen och Huseyin på Huseyin Yilmaz’s Pansiyon i Gökceören.
Gökceören Valley.
Gökceören Valley.
Grusväg.
Grusväg.
Har precis lämnat grusvägen och letar febrilt efter leden och backen på 500 höjdmeter.
Har precis lämnat grusvägen och letar febrilt efter leden och backen på 500 höjdmeter.
Motlut på tydlig led.
Motlut på tydlig led.
Dereköy Valley.
Dereköy Valley.
Groda.
Groda.
Grav vid Phellos ruiner.
Grav vid Phellos ruiner.
Phellos ruiner.
Phellos ruiner.

The Lycian Way. 10 juni 2015.

Dag 20. Cukurbag – Kas.

Jag vaknar mitt i natten eller om det fortfarande är kväll av att någon går i det torra gräset utanför tältet. Först avvaktar jag lite för att höra om personen passerar utan att se tältet men när fotstegen stannar nära mig tänker jag att det är bättre att ta initiativet själv och visa att jag är en hygglig typ. Sätter på pannlampan, tittar ut och säger merhaba, vilket är hej på turkiska, så vänligt jag kan. Men det som nu är i buskarna springer iväg innan jag hinner se det och jag tänker att det kan knappast ha varit en människa. Troligen en ko eller åsna men jag vet inte. Ljudet kommer tillbaka senare och då låter jag det vara och sover vidare.

Vaknar tidigt och pysslar med packning samt mina bilder på datorn tills solen torkar tältet som är genomblött av fukt. Jag är osäker på åt vilket håll leden tar vägen den ska passera Cukurbags största moske men det finns tre och jag vet inte vilken som är störst. Några ledmarkeringar ser jag inte utan frågar lokalbefolkningen som pekar mig åt det hållet jag också hade gissat på. Det visar sig tyvärr vara fel vilket också syns på min karta bara jag hade läst den lite bättre. Vänder om och kommer till rätt moske där ledmarkeringarna också återfinns.

Fortsätter på en grusväg som inte är uppmärkt och läser guidebok, karta och information från en webbsida som jag brukar fotografera och konstaterar att jag ska följa vägen till Eflatun. Det är en liten by med en organisk gård som jag kikar in på för att höra om det går att köpa frukost vilket de serverar på en trevlig yta utomhus i skuggan. På stället bor också en tjej från USA och en kille från Palestina som jag språkar med en stund tills de sticker iväg på dagstur upp till Phellos.

Vandringen är plan när leden korsar Cukerbag dalen. På andra sidan väntar en av vandringens bästa vyer på kanten till en 500 meter hög klippa rakt ovanför staden Kas och dess bländande bukt med några öar och halvöar utspridda i det blå Medelhavet. Vädret är bra men långa avstånd gör att jag gärna haft klarare sikt. Det är ruskigt vackert och jag hänger kvar en stund för att njuta av vyerna och sätta några schyssta bilder. Branta serpentiner ner till Kas och småvägar in i centrum där jag checkar in på Ani Pension samt drar igång den vanliga ritualen med kebab, dusch och Internet vilket alltid är en höjdpunkt.

Distans: 7,5 km. Tid: 6 tim 15 min.
Ack distans: 171 km.

Några bilder från idag:

Grusväg mellan Cukurbag och Eflatun.
Grusväg mellan Cukurbag och Eflatun.
Korsar dalen som Cukurbag ligger i.
Korsar dalen som Cukurbag ligger i.
Fick sällskap av en hund en bit och såg längs vägen en hel del får.
Fick sällskap av en hund en bit och såg längs vägen en hel del får.
Kas och några av buktens halvöar samt Kastellorizo ön lite till vänster om mitten det är en grekisk ö.
Kas och några av buktens halvöar samt Kastellorizo ön lite till vänster om mitten det är en grekisk ö.

The Lycian Way. 11 juni 2015.

Dag 21. Kas (vilodag).

Kas med 7500 folk är en gammal fiskeby som blivit en populär turistdestination. I området finns Turkiets bästa dykning och det är också ett givet stopp längs kusten för segelfolket. Kas är också vandringens största turiststad. Precis som Kalkan ligger byn i en fantastisk vik med vitkalkad bebyggelse från marinan och upp längs de bakomliggande bergen. Centrum består av smala gator med utomhuscafeer och små butiker och även om det är trevligt så var nog Kalkan en aning charmigare. Här är allt större med mer folk och buller.

Sevärdheterna är intressanta med Antiphellos teater i hyggligt skick. Staden som ska ha varit en hamnstad åt Phellos vilken de på senare tid fått för sig aldrig var någon stad om jag nu har förstått saken rätt. Det finns en del gamla gravruiner att titta på som är utspridda runt om i city. Byn har även en liten beach men den verkar inte speciellt välbesökt då det finns bättre ställen att bada på i närområdet. Själv tar jag det piano och äter gott, jobbar med hemsidan samt tvättar mina kläder.

Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 171 km.

Några bilder från idag:

Kas.
Kas.
Kas centrum.
Kas centrum.
Designbutik i Kas.
Designbutik i Kas.
Kas gamla marina. Det finns en ny större hamn också.
Kas gamla marina. Det finns en ny större hamn också.
Kas.
Kas.
Jag vid Antiphellos teater.
Jag vid Antiphellos teater.

The Lycian Way. 12 juni 2015.

Dag 22. Kas – Coban Koyu Beach.

Jag tar det lugnt halva dagen i Kas. Äter kebablunch och startar på eftermiddagen så att det blir två dygns vila på en vilodag. Lämnar byn förbi en musik och folkfylld marina och plockar upp leden som följer asfaltsvägar söderut längs kusten. Vädret och vyerna över bukten är strålande. Passerar Buyuk Cakillar Beach en liten inbjudande strandremsa inklämd i en smal vik med branta bergssidor. Leden blir bred stenig stig en bit från havet. Ser vandringens nionde orm en grå liten och långsam typ. Träffar en dansk tjej på promenad utan packning och vi språkar en stund, på engelska såklart. Brant lättare klättring på fasta rep längs en bergssida ner till havsnivå vid stranden Liman Agizı där det finns några gamla klippgravar i berget.

Äter dyr men inte speciellt bra spaghetti bolognese på en strandrestaurang. Upptäcker samtidigt att den danska tjejen och ytterligare några brudar i bikini huserar på en svenskflaggad segelbåt så jag går dit och kollar läget. Inga svenskar på båten men trevligt folk från flera nationer. Vattnet i viken är superklart och jag är grymt badsugen men det börjar bli sent så jag fyller på mina vattenflaskor med kranvatten från handfaten utanför toaletterna, vilket ska vara drickbart, och ger mig av.

Uppför förbi olivodlingar och sedan stig i tätare växtlighet med mycket spindelnät mellan grenarna som jag ständigt får i ansiktet. Över en liten bergskam och sedan ner till havet igen på svår led med en sträcka hoppa på vassa kalkstensklippor utmed kusten samtidigt som det börjar mörkna. Når Coban Koyu Beach där jag undersöker om det går att tälta på stranden men underlaget är för vassa stenar. Hittar några helt okej platser strax bakom beachen och slår upp tältet där istället. Ett mysigt öde läge men enormt smutsigt då vågorna verkar spola upp allt möjligt skräp från havet. Dessutom har några rejäla stolpskott använt området som festplats och skräpat ner ytterligare. Jag duschar med medhavt vatten, stretchar och kojar för natten.

Distans: 7 km. Tid: 4 tim 45 min.
Ack distans: 178 km.

Några bilder från idag:

Vy över bukten utanför Kas.
Vy över bukten utanför Kas.
Buyuk Cakillar Beach.
Buyuk Cakillar Beach.
Vandring mellan Kas och Liman Agizi.
Vandring mellan Kas och Liman Agizi.
Liman Agizi.
Liman Agizi.
Klippgravar vid Liman Agizi.
Klippgravar vid Liman Agizi.

The Lycian Way. 13 juni 2015.

Dag 23. Coban Koyu Beach – Bogazcik.

Skön natt och var det några konstiga ljud utanför tältet så hörde jag dem inte. Sover längre än planerat och kommer iväg aningen sent. Vädret är fantastiskt. Leden börjar uppför med vackra vyer bakåt över en dubbelvik. Sedan nerför till havet igen och in till viken Fakdere där det finns en restaurang och boende i form av både rum och tältplatser. Jag tar långpaus i skuggan, badar, äter och njuter i största allmänhet medan solen är som starkast mitt på dagen. Två franska tjejer dyker upp och har ungefär samma planer för dagen som mig. De har vandrat i en vecka och är lika imponerande som mig av ledens markeringar som ofta knappt går att hitta.

Uppför på grusväg i 1 km och därefter lång utförslöpa på smal stig bland stora stenar. Upptäcker efter ett tag att jag antagligen går på fel stig då ledmarkeringarna plötsligt är blå. Kollar kartan noga och istället för att gå tillbaka uppför så genar jag i den riktning som leden bör finnas och hittar som tur är på den. Går över en kort plan yta och sedan krokig vandring bland stora vassa stenar utmed havet i en bra bit.

Jag stannar och badar igen innan leden viker av inåt land. De franska tjejerna passerar och drar igång dagens klättring strax före mig. Jag kör om dem när de pausar och kryssar sedan fram i skogen uppför tills leden plötsligt försvinner. Det finns inte en chans att se varken markeringar eller någon stig så jag väntar in tjejerna för att se hur de gör. De går med guideboken i handen för att inte missa någon detalj om vart leden tar vägen men det blir samma visa för dem. Vi bildar en skallgångskedja för att pricka en grusväg några hundra meter högre upp i skogen alldeles bredvid en brant bergssida som vi ser. Det går bra och på grusvägen finns det ledmarkeringar igen.

Vyerna ut över kusten och havet är bländande i kvällssol. Gör sällskap med tjejerna längs grusvägen i några kilometer in till Bogazcik där vi blir bemötta av en äldre dam från Ali’s Pension. Hon är väldigt noga med att vi inte går någon annanstans än till hennes hotell och det känns direkt obehagligt. Tjejerna frågar efter en taxi till Ucagiz medan jag knallar vidare. Problem frågar damen mig men sedan händer inget mer när jag tar mig upp till Apollonia Lodge på en höjd istället. Där är de trevligare men inte vana vid gäster verkar det som för hela familjen som sköter stället vill prata några ord engelska med mig samt kollar när jag både slår upp tältet och äter samt lite senare säger en efter en godnatt. Trots en hel del mygg och att tältet är uppslaget på grovt grus så är det ändå helt okej då jag får tälta och duscha gratis samt äter en godkänd middag utomhus med vyer ut över mosken, byn och dalen.

Distans: 12 km. Tid: 10 tim.
Ack distans: 190 km.

Några bilder från idag:

Camping vid Coban Koyu Beach.
Camping vid Coban Koyu Beach.
Har precis lämnat Coban Koyu Beach som är två vikar varav jag tältade bakom den som inte syns i bild.
Har precis lämnat Coban Koyu Beach som är två vikar varav jag tältade bakom den som inte syns i bild.
På väg ner till Fakdere som är viken nere till vänster.
På väg ner till Fakdere som är viken nere till vänster.
Jag dyker från bryggan i Fakdere. Grymt skönt vatten. Bilden är tagen med stativ och självutlösare.
Jag dyker från bryggan i Fakdere. Grymt skönt vatten. Bilden är tagen med stativ och självutlösare.
Medelhavet.
Medelhavet.
Stenig stig.
Stenig stig.
Leden gick parallellt med kusten ungefär halva dagen idag.
Leden gick parallellt med kusten ungefär halva dagen idag.
Ensam palm bredvid min steniga badplats.
Ensam palm bredvid min steniga badplats.
De franska tjejerna Mari och Manu.
De franska tjejerna Mari och Manu.
Vy över kusten från där grusvägen till Bogazcik börjar.
Vy över kusten från där grusvägen till Bogazcik börjar.

The Lycian Way. 14 juni 2015.

Dag 24. Bogazcik – Ucagiz.

Kommer iväg 08:00 och fyller på vatten vid byns moske. Går en kort bit samma väg som igår men sedan blir det rörigt. Först pekar en ledskylt mot en stig i skogen och inte mot en grusväg som jag har trott att jag ska gå på. Prövar stigen en stund men ser inga markeringar och går tillbaka till vägen istället. Strax efter kommer en omarkerad korsning så jag plockar fram karta och guidebok för att se att det är vänster som gäller. Kommer till en avtagsstig mot Apollonia ruiner som ligger på toppen av en höjd. Stigen är markerad men helt igenväxt och det går inte att ta sig fram och inte heller att runda problemet så jag vänder om. Hundra meter senare kommer en bättre stig ner från toppen och jag testar den istället men det blir snart en massa vassa buskar och det är en pina att ta sig fram så jag vänder om igen. Det är ungefär 250 meter upp till ruinerna men det känns helt vansinnigt att stå i taggbuskarna och lida för den omvägen.

Fortsätter på grusvägen runt toppen och ser att det kanske går att ta sig upp på kullen från baksidan men då har jag tröttnat på saken. Jag tror här och nu att stigen upp till Apollonias ruiner, som inte är i bästa skick men säkert kul att se ändå, är en extratur man kan göra och inte ingår i själva vandringsleden. Guideboken skriver att man kan gå upp om man vill och den bra webbsidan som jag brukar fotografera visar att leden rundar kullen och inte går upp till ruinerna. Jag upptäcker dock senare att på min karta är leden dragen tur och retur ruinerna och hade jag noterat det i tid så hade jag nog tagit mig upp ändå för att inte fuska bort 500 meter av turen.

Leden fortsätter svagt nerför mot kusten på stenig men bred stig utan vassa buskar precis där man går. Det är ruskigt bra väder och varmt i solen men skönt att kunna gå utan att hela tiden leta efter ledmarkeringar. Ser min tionde orm en stor rackare som precis som de flesta andra flyr i full fart när jag är bara några meter bort. Ser nog min elfte orm också men räknar den inte då jag bara skymtar skuggan under en buske och det skulle kunna vara en stor ödla istället. Massor av ödlor ser jag däremot de verkar gilla stenlandskapet men de är också skygga och svåra att fotografera. Strax före havet passerar jag Aparlaes ruiner som är 1600 år gamla och utspridda i sista slänten ner mot en vik och består av flera sarkofager samt en tämligen välbevarad mur som tyvärr är svår att fånga vettigt på bild. Vissa delar av ruinerna ligger i havet då de hamnat där efter att marken har sjunkit vid några jordbävningar.

Kommer till en gård med boende samt enkel restaurang men jag stannar bara för en cola och snackar med ägaren som pratar bättre engelska än vad som är brukligt. Trevlig man som varnar mig för ormar, skorpioner och vildsvin. Även guideboken talar om dessa skorpioner men jag har inte sett en enda ännu. Jag får också besked om att det var Ali’s Guesthouse i Bogazcik som gjort leden omöjlig att hitta där vi tappade bort oss igår. De har gjort det med avsikt och folk brukar normalt villa bort sig i 1,5 timma så att ingen orkar gå längre än till deras ställe när man kommer in i byn. Det kan mycket väl stämma för tjejerna hade fått samma information vid Fakdere igår men då förstod vi inte riktigt vilken sträcka som åsyftades.

Plan sträcka i skarven till en stor halvö. Leden delar på sig och jag väljer vänster efter ett tips från gården jag nyss stannade på. Plötsligt är hela stenar målade med rött och vitt och jag förstår att någon inte vill att man går längs den riktiga leden. I nästa vik kommer jag till en av två restauranger vid två bryggor och killen som antagligen har målat om leden blir mäkta irriterad när jag inte väljer hans restaurang utan går tillbaka och undersöker den som omvägen undvek. Jag hör dessutom en kvinnoröst där och det brukar betyda större möjligheter till bra service vilket stämmer klockrent när jag lite senare sitter på Aparlai Restaurant i skuggan på bryggan och äter god mat till vettigt pris.

Efter en lång paus klättrar leden till en platå, planar ut och letar sig sedan ner mot kusten igen bland ett myller av stora stenar. Jag tappar stigen strax före en vik men ser vattnet och fortsätter till vikens mynning men upptäcker där att det finns ytterligare en vik innanför mig. Vänder tillbaka och hittar leden som rejält krokig går över mellan och runt stora stenar utan avbrott de sista 2 km in till Ucagiz. Jag letar upp Lykia Pension för att möta upp Olya. Jag är lite sen men det är hennes buss också och under tiden hinner jag bli osams med ägaren till boendet vi tänkt välja så jag går ner till marinan och väntar istället. Det är ju ofta som så i Turkiet att männen på hotell och restauranger vill bestämma hur gästerna ska bete sig och har man en annan åsikt än dem så accepteras den inte. Olya dyker upp till slut efter 3 dagars resa från Georgien och vi checkar istället in på Kekova Pansiyon precis vid havet.

Distans: 14 km. Tid: 10 tim 15 min.
Ack distans: 204 km.

Några bilder från idag:

Stenig men tydlig stig på väg ner mot havet.
Stenig men tydlig stig på väg ner mot havet.
Aparlae’s ruiner.
Aparlae’s ruiner.
Aparlai Restaurant där jag tog dagens siesta.
Aparlai Restaurant där jag tog dagens siesta.
Lätt vandring men varmt och ont om skugga.
Lätt vandring men varmt och ont om skugga.
På väg ner mot bukten Kekova.
På väg ner mot bukten Kekova.
Ödla.
Ödla.
Vy över viken strax före Ucagiz.
Vy över viken strax före Ucagiz.

The Lycian Way. 15-16 juni 2015.

Dag 25-26. Ucagiz (vilodagar).

Ucagiz eller Kekova som hela området kallas med 400 folk är en fantastisk bukt med flera öar och halvöar. Själva byn Ucagiz som vi bor i är pytteliten och något man ser på några minuter. Den består av ett tiotal pensions, några restauranger, två små matbutiker, en tilltagen marina och en rondell med plats för turistbussar att vända samt några ruiner på en kulle. Mängder av turister dumpas på förmiddagarna i hamnen och försvinner sedan ut i bukten under dagen på stora båtar för att bada och besöka områdets sevärdheter. Det finns några stränder, vikar och ruiner som håller bra klass bland annat en ruinstad under vatten vid Kekova Island. Vi tar det lugnare än så och trivs ruskigt bra på Kekova Pansiyon även om det är ovanligt mycket sandflugor i luften samt på kvällarna tätt med mygg. Ucagiz räknas som mittpunkten på The Lycian Way.

Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 204 km.

Några bilder från idag:

Vy över Ucagiz/Kekova bukten.
Vy över Ucagiz/Kekova bukten.
Ucagiz marina.
Ucagiz marina.
Gravruin i Ucagiz.
Gravruin i Ucagiz.
Ucagiz.
Ucagiz.
Lokala damer i Ucagiz.
Lokala damer i Ucagiz.
Kekovabukten.
Kekovabukten.
Kekova Pansiyon.
Kekova Pansiyon.

//Magnus Hedström

Nr 19. The Lycian Way (2)

Del 2 och andra veckan från The Lycian Way i somras. Mindre vyer men mer ruiner än första veckans vandring. Två nya bilder har tillkommit…


The Lycian Way. 30 maj 2015.

Dag 9. Patara Beach – Xanthos.

Vädret är fint vid kusten när jag lämnar Patara Beach men mörka moln har parkerat några kilometer österut inåt land dit jag är på väg. Leden går på en liten sandväg genom något som liknar våtmark. Jag ser mycket fåglar men redan efter några hundra meter är vägen översvämmad. Det var väntat då jag läst om det på Internet från andra vandrare som försökt passera för bara några dagar sedan. Jag vänder om och går längs den väg som ser störst ut med dolmustrafik på. Det är en lokal variant av buss i storlek liten buss eller stor minibuss. Hela dalen är ett myller av växthus där det odlas tomater och verksamheten pågår för fullt då jag ständigt möter små traktorer med minisläp fullastade med tomater i tomatlådor av plast.

Folket här har rykte om sig att vara mycket trevliga och det stämmer på pricken folk tutar, vinkar och hejar ständigt. Inte lika trevliga är de skällande hundarna men de är små och utgör inget problem då det räcker med att veva med vandringsstavarna i luften för att få eld i röven på dem i önskad riktning. Kartan jag har går inte att använda i myllret av vägar, stigar och växthus och jag hamnar lite fel men frågar mig fram via byarna Karadere och Kumluova till Letoon dit jag anländer i en kortare regnskur. Några av ruinerna i Letoon är 2600 år gamla och platsen var på den tiden i första hand en religiös sajt bestående av tre tempel, en kyrka, några pooler samt en teater. Det som är i bäst skick nu och intressantast är teatern i övrigt är det mest stora stenar utspridda över ett litet område.

Därefter går jag tillbaka till Kumluova och äter lunch på ett hotell som har både pool och helikopterplatta samt den enda restaurangen i byn som håller öppet idag då det är lördag. Fortsätter på asfalterad väg till byn Kinik och sedan upp på en kulle till Xanthos ruiner. Vädret är fortsatt ostadigt och jag avvaktar vid ingången med att köpa biljett ifall det skulle spricka upp men det blir mörkare och kommer en ny lätt regnskur istället. Lägger ner besöket och går 500 meter bortom ruinerna och slår upp tältet i en skogsdunge där ingen ser mig och hoppas på bättre ljus imorgon istället.

Distans: 13,5 km. Tid: 7 tim.
Ack distans: 65 km.

Några bilder från idag:

Leden till Letoon var översvämmad så jag gick bilvägen istället.
Leden till Letoon var översvämmad så jag gick bilvägen istället.
Tomatodlingar.
Tomatodlingar.
Teatern vid ruinerna i Letoon.
Teatern vid ruinerna i Letoon.
Tempelruiner i Letoon.
Tempelruiner i Letoon.
Tempelruiner i Letoon.
Tempelruiner i Letoon.
Moske i Kinik.
Moske i Kinik.

The Lycian Way. 31 maj 2015.

Dag 10. Xanthos – Inpinar.

Jag är tillbaka vid Xanthos ruiner när det öppnar klockan 08:00 och har sett fram emot en frukost med Wasa Sandwich som jag såg att de sålde i cafeterian igår. Idag är den dock stängt då det är söndag. Xanthos och Letoons ruiner är med på Unescos världarvslista. Xanthos var en stad i Lykien i södra Turkiet och hade sin storhetstid ungefär 600 år före Kristus då det var ett viktigt centrum för politik och handel. Staden låg på samma plats som Kinik ligger idag strax nedanför ruinerna.

Ruinerna består av en nekropol eller begravningsplats, Akropolis uppe på kullens topp, en kyrka samt en teater där teatern återigen är det som är mest intakt och imponerande. Ruinerna har dock renoverats några gånger genom åren efter jordbävningar och förstörelse vid förlorade slag. Jag är ensam besökare den första timman och ser under tiden vandringens tredje orm samt massor av sköldpaddor. Ruinerna är spridda över ett relativt stort område och jag lägger ansenlig tid på att på nästan obefintliga stigar ta mig upp till Akropolis som sedan inte är mycket att se förutom vyn över teatern och resten av dalen.

Går bilvägen till byn Cavdir och äter äkta turkisk kebab vilket är kebab med grillat vitt bröd och den här gången inte speciellt bra. Av ren tur blir jag hänvisad till ledens fortsättning av kebabteknikern annars hade jag nog vimsat runt resten av dagen då jag inte hajar vilken korsning guideboken vill att man ska ta höger i. Jag lämnar asfalten som sliter på fötterna och motorljuden bakom mig vilket är enormt skönt samt ser min första ledmarkering sedan igår morse. Nu är det tänkt att man ska följa en akvedukt problemet är bara det att jag inte kan se någon akvedukt och inte heller några ledmarkeringar. Jag läser vägbeskrivningen i guideboken flera gånger och trampar omkring i naturen för att hitta leden vilket jag gör efter ett längre tag. Akvedukten är till en början inte synlig det är bara några småstenar kvar av den.

Leden skråar flackt en bit ovanför dalen och jag kan se bort till Patara Beach dit det är någon mil. Det är vackert men stigen är smal och går genom taggiga buskar vilka river mig på benen. Hår från getter hänger längst ut på buskarnas taggar. Passerar ovanför byn Cavköy där jag tappar bort leden igen men återfinner den vid den lokala mosken. Det är inte speciellt skoj att gå när det är svårt att hitta all koncentration går åt till att inte gå fel istället för att njuta av vyerna.

Dagens sista bit är längs en vattenkanal med vatten i och det är mysigt men smalt och ibland svårt att ta sig fram. I botten av en dal ska det finnas ett vattenfall där jag tänkt tälta men jag ser aldrig något vattenfall bara ett plaströr som det sprutar vatten ur. Det är Inpinar Spring och källan till vattenförsörjningen av Xanthos en gång i tiden då akvedukten var i bättre skick. Jag slår upp tältet på en inte alltför spännande plats nära en grusväg. Precis när jag utan kläder tar min kvällsdusch med vattenflaskorna passerar Turkiets enda ljudlösa motorcykel då en kille kommer rullandes nerför grusvägen utan motorn igång.

Distans: 9 km. Tid: 10 tim.
Ack distans: 74 km.

Några bilder från idag:

Ingången till teatern vid Xanthos ruiner.
Ingången till teatern vid Xanthos ruiner.
Teatern vid Xanthos ruiner.
Teatern vid Xanthos ruiner.
Nekropol / begravningsplats vid Xanthos ruiner.
Nekropol / begravningsplats vid Xanthos ruiner.
Delar av det som är kvar från Akropolis vid Xanthos ruiner.
Delar av det som är kvar från Akropolis vid Xanthos ruiner.
Vy från Aktopolis över teatern vid Xanthos ruiner, dalen med växthus samt Patara Beach i bakgrunden.
Vy från Akropolis över teatern vid Xanthos ruiner, dalen med växthus samt Patara Beach i bakgrunden.
Akvedukten som leden följer i tillfälligt bättre skick över en bro.
Akvedukten som leden följer i tillfälligt bättre skick över en bro.
Igenväxt led.
Igenväxt led.

The Lycian Way. 01 juni 2015.

Dag 11. Inpinar – Delikkemer.

Leden fortsätter uppför i serpentiner genom tallskog. Sedan flackare och i huvudsak lätt nedför i ett torrt landskap med bara vassa växter och det tar lång tid att ta sig fram då stigen är för smal. Vädret är perfekt och vyerna över dalen fantastiska. Kommer till en grusväg strax före Uzumlu och det saknas plötsligt ledmarkeringar. Enligt guideboken så ska man klättra nedför en mur till en grusväg och stigen jag kom på avslutades i samma höjdnivå som vägen varför jag funderar på om jag gått fel. Svänger i vilket fall vänster och går några hundra meter uppför längs grusvägen som guideboken säger men det kommer aldrig några fler markeringar. Åt andra hållet blir det snart asfalterad väg så jag går ner till den och en kvart senare står jag vid mosken i Uzumlu där det finns ledmarkeringar bakåt längs leden. Jag gillar inte att hoppa över vissa sträckor och jag är också nyfiken på hur jag borde ha gått.

Följer markeringarna uppför genom byn länge tills de tar slut och jag inte förstår vart jag skulle ha svängt. Med hjälp av lokalbefolkningen och testa pröva några olika vägar hittar jag till slut rätt men har då lagt ner en timma på att snoka efter leden. Grusvägen som jag gick från början var tydligen rätt men väldigt lång sträcka utan markeringar. Märkligt för strax innan var det ibland vit och rödmålade stenar var tionde meter. Nu har klockan blivit så mycket att det är dags för lunch och då landar jag på en mysig restaurang i skuggan med utmärkt kyckling med ost pide. Ungefär som pizza men med lite annorlunda bröd. Medan jag sprang omkring och letade efter leden fick jag en hund av den vänliga sorten efter mig. De flesta skäller ju halsen av sig när jag kommer men den här ville bli klappad och efter att jag gjort det och bjudit på några kex så hängde han med till restaurangen och sitter nu snällt och tittar mycket nyfiket på min mat. Kanske han också gillar kyckling med ost pide.

Asfalt uppför och sedan lättare vandring på stigar bland låga torra växter. Har svårt att följa leden genom ett område med hus och lite senare i en ny liten by ser jag vandringens fjärde orm. Först ser jag bara svansen försvinna in i ett hål i en sten och strax efter några hål åt höger ser jag huvudet som spanar på mig från bara 2-3 meters håll så jag gasar snabbt iväg. Äter glass i samma by och korsar efter den en bäck som jag svalkar fötterna i ett tag. Asfalt sista biten till Akbel där jag har hoppats på wifi men den fungerar inte idag.

Shoppar på mig vatten för natten och försöker hitta rätt ut ur byn vilket går med hjälp av lokalbefolkningen som snabbt rättar mig när jag hamnar fel. Stjärnan som märkt leden har en favorittaktik och det är att markera alla korsningar noga och därefter ingenting på en lång sträcka precis tvärtemot vad man själv hade gjort. Efter en bit väg rundar leden en kulle längs gamla vattenledningar och planen är att slå upp tältet på första bästa ställe. Det dröjer innan det blir möjligt men till slut lyckas jag klämma in mitt palats mitt på leden efter att jag har sparkat bort två taggbuskar. Jag har då ungefär 2 km kvar till Delikkemer.

Distans: 13 km. Tid: 10 tim 15 min.
Ack distans: 87 km.

Några bilder från idag:

Tallskog.
Tallskog.
Fint väder och härliga vyer över dalen till Patara Beach.
Fint väder och härliga vyer över dalen till Patara Beach.
Jag åt kyckling med ost pide i Uzumlu. Det var mycket gott. Det här är min andra portion.
Jag åt kyckling med ost pide i Uzumlu. Det var mycket gott. Det här är min andra portion.
Torrt landskap med låga vassa buskar.
Torrt landskap med låga vassa buskar.
Dalen bakåt längs vägen jag gick på efter Akbel.
Dalen bakåt längs vägen jag gick på efter Akbel.
Plan men taggig led längs en gammal vattenledning på väg mot Delikkemer.
Plan men taggig led längs en gammal vattenledning på väg mot Delikkemer.

The Lycian Way. 02 juni 2015.

Dag 12. Delikkemer – Patara/Gelemis.

Suverän tältplats med vy över dalen i månskenet och en svag men härlig bris genom tältet hela natten. Ingen risk för påhälsning heller jag har inte sett en enda vandrare på 5 dagar och civila går knappast långa sträckor genom taggbuskar mitt i natten. Leden fortsätter längs akvedukten som ibland knappt syns och ibland är tydlig med en meterbred stenmur i marknivå att gå på. Jobbiga taggbuskar igen och jag är trött redan efter 2 km när jag kommer till dagens första sevärdhet.

Delikkemer är en nästan 2000 år gammal vattenbro av sten över dalen mellan två kullar. På toppen av stenmuren låg tusen stycken 800 kg tunga stenblock i rad med ett 30 centimeter i diameter slutet hål i mitten där vattnet rann. Om jag nu förstått rätt så bildade det en hävert så att vattnet kunde rinna först ner och sedan upp igen på nästa kulle. Det är ruiner nu men mycket av bron är kvar och man kan se hålet i en del av stenarna både på bron och nedanför då vissa har rasat. Jag går en bit på bron men det finns ett avbrott i mitten så att man inte kan ta sig hela vägen över dalen. Leden går ner och korsar bron i en öppning och fortsätter sedan in i skogen upp på nästa kulle.

Bättre och bredare led nu och jag kan fräsa på lite. Pausar vid en källa där det hade fungerat bra att tälta. Går sedan lite fel men det är mitt eget fel då jag inte såg att leden fortsatte ovanför källan när jag kom antagligen såg jag bara det porlande svalkande vattnet. Passerar otäckt nära några biodlingar. Möter ett tyskt par på dagstur längs en grusväg som sedan fortsätter i skog nästan hela vägen till byn Gelemis som numera oftast kallas Patara efter de närliggande ruinerna och även stranden 2,5 km bort har samma namn. För övrigt samma Patara Beach som jag kom till för 5 dagar sedan men då i andra ändan 14 km bort.

Jag tar långpaus på Neptun Restaurant Cafe and Hotel där värdinnan är trevlig och serverar mycket och bra mat samt har wifi. På seneftermiddagen går jag för att ta några bilder av Pataras ruiner som ligger 2 km från byn alldeles vid beachen men när jag kommer dit är området mycket större än jag trott och det finns inte en chans att se allt innan ljuset blir för dåligt. Beslutar mig för att stanna över natten så jag går tillbaka till byn och hittar när det blivit mörkt en öde väg nära några hus där det finns plats för tältet. Det funkar förutom att en häst på gården intill hör mig och blir onödigt orolig.

Distansen för dagen blir 12 km men det är den officiella sträckan för leden enligt en mycket bra webbsida som jag hittat. Själv går jag mycket längre bland annat så letar jag efter leden ibland, jag går till ruinerna samt beachen tur och retur vilket är 5 km samt ytterligare en hel del bland ruinerna. Dessa extra kilometer räknar jag inte med utan bara hur lång sträcka leden är mellan mina tältplatser. Tiden för dagen blir inte heller riktigt bra då jag mäter tiden mellan start och mål men de flesta dagarna tar jag en lång siesta när det är som varmast samt vissa dagar spenderar timmar vid olika sevärdheter vilket drygar ut tiden så att den nästan blir ointressant.

Distans: 12 km. Tid: 11 tim 30 min.
Ack distans: 99 km.

Några bilder från idag:

Trevlig tältplats mitt på leden.
Trevlig tältplats mitt på leden.
In i taggbuskarna igen.
In i taggbuskarna igen.
Skymtar havet på nära håll vid Delikkemer.
Skymtar havet på nära håll vid Delikkemer.
Vandring vid vattenbron i Delikkemer.
Vandring vid vattenbron i Delikkemer.
Delikkemer.
Delikkemer.
Gammal grav vid ruinerna i Patara.
Gammal grav vid ruinerna i Patara.

The Lycian Way. 03 juni 2015.

Dag 13. Patara/Gelemis – Yali Burun.

Blir väckt av byns moske klockan 04:40 och igen av en hund som skäller utanför tältet 05:30. Går tillbaka till Neptun Hotel och äter frukost samt avvaktar en stund tills solen börjar titta fram vilket sker senare än vanligt. Lämnar ryggsäcken i restaurangen och sätter av mot ruinerna med endast kameran och stativet. Egentligen den taktik jag borde tillämpat redan igår. I brist på sol långt in på dagen så hamnar jag vid stranden först där jag tar ett svalkande bad vilket är mycket skönare än jag kunde drömma om. Den här delen av Patara Beach är mycket finare och mindre blåsig än den västra sidan som vi besökte i förra veckan.

Patara var precis som Xanthos en stad i Lykien några hundra år före Kristus. Det var en viktig hamnstad och ruinerna är utspridda mellan beachen och där Gelemis ligger idag 2,5 km inåt land. Den här sajten är större än de tidigare ruinerna längs vandringsleden och det grävs fortfarande upp nya kvarlämningar på flera platser som är avstängda. Vad jag kan se så har marken höjts med flera meter och alla stenar ligger en bit ner i jorden. Ruinerna i Pataras höjdpunkter är vattenbron i Delikkemer, en tredelad välvd stadsport som vattenakvedukten passerade över, en teater, en lite i överkant renoverad samlingssal, stadens delvis renoverade huvudgata samt några gravar. Det är bra sevärdheter och skoj att ströva omkring för att försöka sätta några vettiga bilder.

Inväntar kvällen på hotellet och går sedan 2 km längs leden på en grusväg uppför. Träffar i början på en tysk kille med turkiskt påbrå som säger åt mig att försöka undvika att bli biten av vildsvinen som tydligen finns i området. Strax innan det blir mörkt hittar jag en trevlig yta för tältet på en liten sidoväg med utsikt över stranden, ruinerna och dalen. Jag är då precis före krönet till Yali Burun.

Distans: 2 km. Tid: 1 tim.
Ack distans: 101 km.

Några bilder från idag:

Fantastiskt bra bad vid Patara/Gelemis Beach.
Fantastiskt bra bad vid Patara/Gelemis Beach.
Pataras stadsport som akvedukten passerade över.
Pataras stadsport som akvedukten passerade över.
Jag mitt i teatern vid ruinerna i Patara.
Jag mitt i teatern vid ruinerna i Patara.
Ingången till nyrenoverade samlingssalen vid ruinerna i Patara.
Ingången till nyrenoverade samlingssalen vid ruinerna i Patara.
Samlingssalen invändigt vid ruinerna i Patara.
Samlingssalen invändigt vid ruinerna i Patara.
Samlingssalens läktare vid ruinerna i Patara.
Samlingssalens läktare vid ruinerna i Patara.
Den delvis renoverade huvudgatan vid ruinerna i Patara.
Den delvis renoverade huvudgatan vid ruinerna i Patara.

The Lycian Way. 04 juni 2015.

Dag 14. Yali Burun – Kalkan.

Fortsätter på grusvägen över ett krön och får fina vyer ner över kusten och halvön Yali Burun som leden rundar. Kryssar ner mot havet på ömsom sten och grusväg samt på stigar genom vassa buskage som väl är tänkt som genvägar men i praktiken blir omvägar tidsmässigt. Kuperad grusväg förbi skyltar till ett hotell med camping. Passerar några getter och lite senare alldeles vid havet så jag svänger av leden för att kolla om det går att bada och det funkar bra även om det inte är något paradis. När jag plaskat i plurret ett tag dyker det upp 6 stora båtar med ett gäng turister på varje som är på dagsutflykt från Kalkan dit jag är på väg. Vädret är varmt och fint vid havet men sämre inåt land över bergen där jag hör åska.

Strax före Delikkemer som jag passerade för två dagar sedan men då i motsatt riktning så är det ett stort rött kryss målat på en bergvägg samt ett vitmålat röse bredvid vägen. Det borde betyda att leden svänger och jag läser i guideboken att leden ska fortsätta en bit nedanför grusvägen. Ser ingen led dock så jag går i obanad terräng 100 höjdmeter ner och nästan till havet utan att se vare sig en stig eller några ledmarkeringar. Ger upp och tänker att jag skiter i leden men upptäcker att den svänger av några hundra meter senare istället. Jag borde enligt guideboken ha passerat en källa men ser aldrig någon och hamnar lite väl lågt med mitt vatten så jag tar till plan B och går till samma källa som jag passerade för två dagar sedan det är ungefär 1,5 km enkel dit. Tar en rejäl paus och lagar nudlar samtidigt som det först dyker upp två killar från Österrike som också har stora ryggsäckar med tält och rivsår på benen samt ett par från okänt land med mindre packning.

Åter till leden som letar sig runt en fin badvik utan strand men med flera turistbåtar för ankar och fina färger på havet men nu har vädret blivit moln. Leden blir mindre och mindre och till slut är det brant klättring på sylvassa klippor. Egentligen bara en bökig klätterpassage med ett dropp på 2-3 meter där jag inte törs klättra med ryggsäcken utan lägger den på kanten och klättrar ner först för att sedan klättra upp en bit så att jag når den med händerna.

Fortsatt svår vandring först över vassa klippor och sedan genom täta taggbuskar länge vilket tar mig 3 timmar att gå 3 km. Ibland är det växtlighet över leden så att jag har svårt att passera under med ryggsäcken och då händer det ibland att det rasar ner taggar mellan ryggsäcken och ryggen så att jag tror att jag har fått in en bisvärm innanför tröjan. Når dock utkanterna av Kalkan till slut och går genom byn in till centrum som jag anländer till strax innan mörkret. Köper stans största kycklingkebab i bröd och delar den med tre katter. Har tur och får hjälp att hitta ett lämpligt boende på ett pension av en tjej som jag springer på vid Carrefour Supermaket. Trött i fötterna, blodig på benen och missnöjd med ledens sträckning är det galet skönt med en riktig varmdusch.

Distans: 17 km. Tid: 12 tim.
Ack distans: 118 km.

Några bilder från idag:

Camping ovanför Patara/Gelemis. Delar av ruinerna i Patara syns mitt i bild.
Camping ovanför Patara/Gelemis. Delar av ruinerna i Patara syns mitt i bild.
Leden rundar halvön Yali Burun.
Leden rundar halvön Yali Burun.
Grusväg.
Grusväg.
Get.
Get.
Yali Burun.
Yali Burun.
Jag stannade och tog ett dopp vid den här beachen som också var populära bland dagskryssare.
Jag stannade och tog ett dopp vid den här beachen som också var populära bland dagskryssare.
Havet utanför Yali Burun och början av viken som Kalkan ligger i med de två öarna i mitten.
Havet utanför Yali Burun och början av viken som Kalkan ligger i med de två öarna i mitten.
Mer grusväg.
Mer grusväg.
Sista viken att runda före Kalkan. Klätterpassagen ligger vid det första hacket i kusten på vänster sida.
Sista viken att runda före Kalkan. Klätterpassagen ligger vid det första hacket i kusten på vänster sida.

The Lycian Way. 05-06 juni 2015.

Dag 15-16. Kalkan (vilodagar).

Kalkan med 3300 folk är den första staden med gott om faciliteter som leden passerar. Läget är fantastiskt i en stor vik och orten var tidigare en fiskeby som sedan blev en viktig hamnstad men numera är en relativt stor turistdestination. Bebyggelsen med vitkalkade hus har växt från marinan och uppåt längs en bergssluttning. Bredvid hamnen finns en liten beach och de små gatorna kryllar av hotell, restauranger och butiker. Gul Pension som jag hamnat på är klockrent med en sanslös vy från terrassen och min balkong ner över byn och viken. Kalkan snittar över 300 soldagar om året antagligen beroende på att solen gör en loop ut över havet dagtid där det sällan är moln. Turkarna är supertrevliga, maten kalas och med det behagliga klimatet skulle jag lätt kunna stanna hela sommaren för att läsa böcker på balkongen. Men det får bli en annan gång.

Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 118 km.

Några bilder från idag:

Frukost på terrassen vid Gul Pension i Kalkan.
Frukost på terrassen vid Gul Pension i Kalkan.
Kalkan.
Kalkan.
Kalkan.
Kalkan.
Kalkan.
Kalkan.
Hamnen i Kalkan.
Hamnen i Kalkan.
Kalkan moske.
Kalkan moske.

//Magnus Hedström