2015-10-11. Mestia, Georgien.

Nr 17. 1 maj – 22 maj, 2015.

Kathmandu – Istanbul – Antalya – Fethiye – Ovacik.

Vi packar ihop våra pinaler på gräsmattan till det ryska kulturcentret i Kathmandu och bugar av uppskattning. Ryssarna tackar för besöket och önskar trevlig resa samt fixar fram gratis skjuts ut till flygplatsen. Chauffören säger att det har varit fullständigt kaos på flygplatsen den senaste veckan men att det nu har lugnat ner sig. Saker fungerar ungefär som vanligt och vi flyger i 4,5 timmar till Sharjah utanför Dubai i Arabemiraten. Fyra timmars transit att slå ihjäl och vi går på jakt efter en dusch men de finns bara i VIP-utrymmena och kostar 300 kronor per person vilket är i saftigaste laget.

Nytt flyg 4,5 timma till Istanbul i Turkiet dit vi anländer mitt i natten. Det känns skönt att vara på fast mark igen i synnerhet som båda flygningarna var ovanligt skakiga. Hämtar bagaget, plockar fram våra liggunderlag och sover några timmar på golvet i ankomsthallen som är överraskande sval. Flygplatsen ligger i Asien men en timma flygbuss senare är vi vid Taksim Square i Europa. Går därifrån i 1,5 timma till Gamla stan där vi börjar med att testa det prima turkiska köket och våra smaklökar tror knappt att det är sant. Letar därefter upp för staden ett billigt hotell och kan njuta av första duschen på 8 dagar.

Istanbuls historia sträcker sig till yngre stenåldern då man 2008 vid byggande av en järnvägstunnel hittade 8000 år gamla gravar och boplatser. Annars är den allmänna bilden att grekiska nybyggare på samma plats grundade staden Byzantion på 600-talet före Kristus. År 330 efter Kristus invigde kejsar Konstantin den store Konstantinopel som blev romarrikets östra huvudstad. Romarriket kallades sedan bysantinska riket under medeltiden. På 500-talet under kejsar Justinianus I omvandlades Konstantinopel till en myllrande metropol. Staden blev en av världens viktigaste handelsplatser och här slutade Sidenvägen som utgick från Beijing. Mitt i staden och i sundet Bosporen låg världens största hamn. Stora mänger guld omsattes och man låg långt fram vetenskapsmässigt inom medicin och astronomi samt hade ett brett synsätt på litteratur och religion.

Staden stod genom åren emot många anfall men på inrådan av Venedig lyckades korsfararna eller västerländska kristna inta Konstantinopel år 1204 och mördade tusentals då ett venetianskt kejsardöme upprättades. För detta bad påven exakt ettusen år senare om ursäkt. Kejsardömet blev dock inte långlivat och bysantinska väldet kom tillbaka men kapitulerade sedan år 1453 när Mehmed Erövraren och hans ottomanska trupper besegrade bysantinarna och Östrom föll. Mehmed hade gott stöd av både muslimer och kristna men även judarna som vallfärdade till staden då de behandlades illa av övriga Europa. Grekiska ersattes av arabiska och islam blev den nya statsreligionen. Ottomanska imperiet var en stormakt från 1200-talet och den viktigaste spelaren förutom Mehmed var Suleiman den store som blev sultan 1520. Med honom kulminerade det osmanska rikets expansion men föll till slut samman 500 år senare i samband med det första världskriget.

Vid krigsslutet ockuperades Konstantinopel av Storbritannien, Frankrike och Ryssland men vid Lausannefreden erkändes staden som turkisk och de utländska trupperna pös. Då hade redan Mustafa Kemal Ataturk tagit makten i landet. Turkiet utropades till republik 1923 och man valde Ankara som huvudstad. Konstantinopel bytte namn till Istanbul 1926 och byn är än idag landets viktigaste och största stad med 14 miljoner folk.

Det kom lite hastigt på att åka hit så vi börjar med att shoppa en guidebok och läsa in oss på sevärdheterna. Lagom tills det är klart dimper mamma Marit ner med ett flyg från Sverige och vi laddar för att göra sightseeingen tillsammans alla tre under en vecka. Istanbul har ett fantastiskt läge i nordöstra hörnet av Marmarasjön. Sundet Bosporen delar staden i en europeisk och en asiatisk sida samt sammanbinder Medelhavet med Svarta havet som börjar bara ett par mil norrut. Dessutom är Golden Horn en vik av Bosporen som kapar den europeiska sidan av staden i en ny och en gammal del. Precis som Rom är Istanbul byggt på sju kullar med en praktfull moske på respektive topp. Den kuperade stadskärnan med kompakt bebyggelse och imponerande historiska monument runt de stora vattendelarna bjuder på storslagna vyer och gör Istanbul till en av världens vackraste storstäder.

Istanbuls sevärdheter är i första hand en uppsjö av enormt stora och vackra moskeer. Vi inleder vid en av de allra kändaste den 400 år gamla Sultan Ahmed-mosken med hela 6 minareter. Byggnaden är dock mera känd under sitt smeknamn Blå mosken. Det är en fantastisk byggnad utifrån sett men det är ändå den blå interiörens detaljer i väggar och tak som imponerar mest. Dessvärre är det alldeles för mycket turister och det är långa köer för att komma in och sedan packat med folk inne samt förbud att använda stativ när man fotograferar.

Granne med Blå mosken ligger stadens största sevärdhet Hagia Sofia som byggdes av Justinianus I på 500-talet. Från början var det en kristen kyrka men omvandlades 1453 till moske när Mehmed Erövraren intog staden. Från 1934 är det dock ett museum efter beslut av Ataturk. Hagia Sofia är den bysantinska arkitekturens stora mästerverk. Byggnaden är enorm och det centrala rummet täcks av en mäktig kupol samt omges av gallerier i två våningar. Kupolens diameter är 31 meter och höjden 56 meter. Innandömet är täckt av konst i marmor samt att det finns en hel del fönster. Det märks att byggnaden är gammal även om den har reparerats flera gånger efter skador från krig och jordbävningar. Inträdet är rätt så dyrt och dessutom pågår en stor renovering så besöket känns lite som en besvikelse även om byggnaden såklart är maffig.

Flera av Istanbuls historiska monument är med på Unescos världsarvslista. Den största samlingen finns i Gamla stan i området Sultanahmet på den europeiska sidan. Tillsammans med Hagia Sofia har Hippodromen haft störst historisk betydelse. Det var en U-formad hästkapplöpningsbana som rymde 100.000 åskådare. Här var det inte bara sport som var viktigt utan tävlingarna utmynnade ofta i ett stort käbbel om politik och religion att det ibland slutade med inbördeskrig. Idag syns bara några få monument från arenan resten ligger två meter under jord och har inte grävts ur. På samma plats har man istället byggt det populära Sultanahmet-torget.

Ytterligare ett viktigt byggnadsverk är det stora Topkapipalatset som också byggdes av Mehmed på 1400-talet. Palatset var de osmanska sultanernas residens i nästan 400 år fram till mitten av 1800-talet. Området rymde 4000 personer och här fanns bland annat en moske, ett sjukhus och ett stort harem. Idag fungerar området som museum. Topkapi tycker inte jag är speciellt intressant. Det är visserligen utsmyckade men i mitt tycke mediokra byggnader över ett stort område som inte imponerar.

Min egen rankning av de bästa sevärdheterna ser annorlunda ut. Mest gillar jag den storslagna stadsbilden. Tvåa är Grand Bazaar som är en av världens största inomhusmarknader med 3000 butiker, 26.000 anställda och 90 miljoner besökare per år. Komplexet började byggas på 1400-talet. Tala om gigantisk marknad och färgsprakande upplevelse. Nu är jag ingen kung på shopping och hur länge jag än knallar omkring i myllret av gångar och affärer så finner jag inget att köpa. Men det är fantastiskt vackra och överfyllda butiker som är klockrena att fotografera.

På bronsplats sätter jag moskeerna som väcker beundran och det finns flera stycken som är nästan lika vackra som Blå mosken men som är betydligt trevligare att besöka med mindre folk och trängsel. Alla är olika men basen är densamma med minareter, kupoler, innergårdar och ett innandöme av praktfull och detaljerad konst. Samtliga är dessutom aktiva och man har spärrat av vissa delar för turister så att muslimerna har plats vid tidebönerna.

Vi gör också några promenader längs avenyn Istiklal Caddesi vilket är en 1,4 km lång shoppinggata i den nya europeiska delen av staden. Här ser jag inte riktigt charmen men sträckan lockar ändå ungefär 3 miljoner folk om dagen. En dag åker vi färja över Bosporen och kikar på den asiatiska sidan av byn vilket inte är så mycket att se i jämförelse med stadens västsida. Mamma och Olya gör några besök till historiska Hamams vilket är spa-anläggningar med klass. Nöjda som barn är dom dessvärre blir det aldrig något bad för min egen del.

Mat kan dom i Turkiet. Det är riktigt bra vad man än äter men i första hand är det kebab som gäller. Här grillas det mesta både kött och grönsaker och de gör det himmelskt gott. Kebaben är inte alls som i Sverige där man ofta känner sig däckad och redo för soffan efter en måltid. I Turkiet är kebaben mindre fet och man kan kontinuerligt äta det två gånger om dagen även om det är skönt att bryta av med en hamburgare ibland. Dessvärre blir det nästan alltid strul på restaurangerna då servitörerna inte lyssnar på vad man beställer eller har något fuffens för sig när man ska betala. En gång och vis av tidigare besök på en och samma restaurang är vi ypperligt noga med att både uttala och peka i menyn vår beställning. Ändock kommer personalen fem minuter senare och frågar om vi är redo att beställa. För att lugna ner nerverna ett par grader tar vi får tillflykt till McDonald’s där jag upptäcker att det inte är cola i min dricka utan svinkall iste.

Trots en del missöden på restaurangerna och ingen hundraprocentig uppskattning av de kändaste sevärdheterna är Istanbul riktigt riktigt bra. Det finns massor att se, det är otroligt vackert, folk är trevliga, maten kanon, byn sjuder av liv och klimatet är fantastiskt. Mamma åker hem till Sverige medan Olya och jag stannar i ytterligare en vecka innan vi fortsätter med buss till Antalya i södra Turkiet. Resan tar 12,5 timmar och går bra förutom att den ena chauffören gömmer sig bak i den halvfulla bussen och röker när han inte kör. Plötsligt börjar det lukta så förbannat illa att folk börjar klaga och dessutom tror vissa att det är mina vandrarkängor som stinker. Jag blir till och med tillsagd av serveringskillen att stoppa tillbaka fötterna i skodonen. För ovanlighets skull är de luktfria och jag visar det men lyckas inte få grabben att förstå vem som är boven i dramat.

Väl i Antalya har vi tänkt åka spårvagn från busstationen in till city. Klockan är 23 på kvällen och tågen rullar fortfarande. Men det gör inte biljettluckan som stängde fyra timmar tidigare och det finns ingen automat. Medan vi funderar på hur vi ska lösa den saken kommer en kille fram och erbjuder sig att vi kan åka på hans kort. Resan kostar 5 kronor per person. När jag vill ge honom kontanter säger han att han bara tar kreditkort och då helst utan övre gräns. Han vill alltså ha mitt kreditkortsnummer för att fakturera oss 10 kronor. En sån typ borde man ju bunta ihop på momangen men vi kör den smidigare varianten och vänder på klacken och tar buss istället. I Antalya köper vi kartor, gas och en guidebok till vandringsleden The Lycian Way. Vi lämnar överflödig packning på hotellet, åker buss 3,5 timme österut till Fethiye och sedan vidare en kort bit till ledstarten utanför byn Ovacik. Härifrån är det över 400 km vandring längs kusten tillbaka till Antalya.

//Magnus Hedström

2015-08-28. Mestia, Georgien.

Nr 15. Vecka 29-30 (11 apr – 25 apr, 2015).

Ko Tao – Surat Thani – Hat Yai – Kuala Lumpur – Kathmandu.
När vi ska checka ut från hotellet på Ko Tao är receptionen obemannad vilket är helt väntat då vi betalat drygt 200 kr i deposit. Det tricket är ju extra effektivt på en ö och något vi helst inte vill gå på därav har vi valt att inte köpa några båtbiljetter i förväg. Vi väntar tills personalen kommer tillbaka och går sedan en halvtimma med ryggsäckarna till pirarna i Mae Haad Village. Vädret är moln men varmt, fuktigt och vi blir dyngsura av svett. Färjeterminalen är översvämmad med folk som ska med olika båtar från ön men vi lyckas ändå stånga oss fram och köpa platser till Chumphon på fastlandet. Resan tar 1,5 timma och havet är lugnt så det blir en rofylld tur. Buss från färjeläget in till city tar 30 minuter.

Planen sedan var att åka nattåg hela vägen ner till Malaysia men det finns inga platser varken idag eller imorgon så det får bli plan B. Tåg 2 timmar söderut till Surat Thani. Tredje klass finns inte på det här tåget så vi reser mycket behagligt i andra klass med sköna säten, luftkonditionering och nyduschade medpassagerare i rena kläder. I tredje klass är vi normalt prydligast men här är det nog tvärtom. Väl framme frågar vi om nya tågbiljetter till Hat Yai men vi tycker att de är i dyraste laget och beslutar oss för buss istället. Men först lokalbuss 30 minuter in till Surat Thani med 130.000 folk där vi letar upp ett hotell och gör en kort sightseeing på byns nattmarknad.

Jag är uppe tidigt för att jaga bussbiljetter helst till Malaysia men får nöja mig med Hat Yai i södra Thailand. Vi åker i första hand stora bussar och inte minibuss och då är utbudet begränsat. I priset ingår gratis tuk tuk till busstationen och det är ju kanon så slipper vi gå de 200 metrarna. Buss 6,5 timma till Hat Yai. Varje plats har säkerhetsbälte men det finns inte en chans att jag kan använda det då bältet är för litet och räcker precis runt Olya. Ser ett par trafikolyckor längs vägen vilket vi såg igår också. Landskapet är antingen bebyggelse eller oljepalmsplantager. Vid ankomst försöker vi fortsätta direkt med tåg eller buss till Malaysia men det finns inga avgångar så det får bli en till övernattning i Thailand.

Det bor 160.000 folk i Hat Yai och byn ligger 5 mil norr om gränsen mot Malaysia. Den 13-15 april i år firar thailändarna nyår med vattenfestivalen Songkran. Det har vi kollat upp och planerat för att vara i Malaysia då. Idag är det den 12 april och vad vi kan se så är det fullt festivalpådrag redan nu i kväll. Det är sjukt mycket folk på gatorna, musik dånar från varje gathörn, mängder av stora trailers packade med folk på flaket köar längs gatorna och alla har vattenkrig med varandra. Det är en mardröm att försöka gå in till city för att leta hotell och jag intar genast min argaste min för att inte bli blöt och det lyckas till den graden att folk istället attackerar Olya. Jag blir såklart galen och hamnar nästan i slagsmål flera gånger men med alla taggarna utåt lyckas vi i alla fall hålla oss torra. Det är ju inte speciellt trevligt att få skor, reskläder, kamera, pass, pengar etcetera genomdränkta och vissa huliganer använder olika färger i vattnet. Dessvärre är de 10 första hotellen vi hittar fullbokade och när det väl finns ett rum ledigt är det till överpris men vi har inga bättre alternativ att välja på.

Vattenkriget drar igång tidigt nästa morgon eller om det har pågått hela natten så det blir tuk tuk till busstationen. En minibuss avgår 08:30 mot Malaysia men chauffören börjar med att kryssa runt i stan för att plocka upp passagerare vilket knappt är möjligt på grund av allt folk som kastar vatten på bilar och varandra. Tidplanen spricker väl och det försöker idioten till chaufför ta igen genom att dubbla hastigheten mot det tillåtna. Femhundra meter före gränsen stannar han och säger att vi måste betala några baht eller ringgit var till en kille som möter upp oss på trottoaren. Oklart varför. Det är såklart någon typ av lurendrejeri och när jag ifrågasätter saken blir vi ignorerade och behöver inte betala vilket alla andra passagerare som jag tror är från Malaysia gör utan protester.

Passkontrollerna går bra även om det är lång kö i Malaysia. Chauffören trycker pelle i botten igen men svänger snart av vägen och börjar irra omkring på små cykelvägar i ett industriområde. Jag hinner bli lätt orolig och funderar om det smugglas något men inser snart att chauffören antagligen vill undvika en vägtull. Vi är nämligen inte den enda minibussen som pysslar med samma sak. Tanken hinner precis slå mig att det är typiskt polisen att inte ha någon koll när en bil med blåljus dyker upp som vårt nästa möte. Vilken lycka roligare än så här kan det knappast bli. Det är nog inte första gången det här händer för vår chaufför och en av poliserna löser affärerna bakom vår buss på 5 sekunder. Det är ju så det fungerar i många länder det viktigaste som finns ur polisens synvinkel är ju att småbusarnas olagliga verksamhet absolut inte upphör så att det trillar in en lagom mängd extra kaffepengar per arbetspass.

Ute på motorvägen är det full fart till Georgetown på ön Penang. Vi åker i dubbla tillåtna hastighet förbi en radarkontroll men ingenting händer kanske var det bara en attrapp. Vi är framme i Georgetown 15:00. Shoppar bussbiljetter, går på toa, köper med oss burgare och kliver på en stor buss 15:20 till Kuala Lumpur. Upptäcker att det bara är vi som lämnar packning på bussens nedervåning dit folk också kan ta sig under färd. Personalen på bussen säger att det inte finns någon plats för packningen vid våra säten trots att alla andra har det. Här luktar det ugglor i mossen lång väg och vi står på oss och släpar upp ryggsäckarna till våra platser långt bak i bussen där det finns gott om utrymme. Bussen är en så kallad VIP-buss med bara 3 säten i bredd och vi sitter guld. Dessutom kör chauffören bra. Mycket trafik, djungel, berg, oljepalmer, regn och vackert till Kuala Lumpur. I Thailand är det oftast en massa bebyggelse och verksamhet längs vägarna det är det inte i Malaysia här kantas motorvägen av grön natur.

Vi anländer centrala Kuala Lumpur klockan 20 på kvällen. Knallar iväg till vårt vanliga hostel och blir varmt välkomna av vår palestinska vän Max som sköter om ruljansen. Skyndar oss över gatan till Central Market och anländer favoritrestaurangen på klockslaget när de tänkt stänga. Vår gode vän i kassan står med skurhinken i handen men säger ”long time no seen” och frågar om vi ska ha det vanliga vilket vi tänkt oss. I samma veva kommer kocken ut från köket, antagligen på väg hem efter att ha städat klart för dagen. Polaren i kassan slänger ur sig vår beställning varpå kocken ser ut som om han sett ett spöke, han är väl osäker på om det handlar om ett skämt och medan han funderar över den saken tillägger kassakillen ”special guests hurry up” och en stund senare sitter vi och avnjuter 3 portioner kyckling med ris.

Nästa morgon försöker jag checka in på flyget till Nepal på webben men kommer inte förbi sidan med försäkring utan att behöva betala något. Detta trots att vi fått ett mejl om att det ska vara gratis. Vi upplyses också om att vi inte får flyga alls om vi så skulle skriva det minsta fel på våra passuppgifter så vi lägger ner det projektet. Tar adjö av Max, går till flygbussen och åker 1 timma buss till Kuala Lumpurs flygplats. Flyg 4 timmar till Kathmandu i Nepal och vi har de bästa platserna för att se Himalaya men det är molnigt och vi ser nada. När planet har landat och bromsat ner den värsta farten reser sig nästan alla upp och tar sitt bagage på 5 sekunder så att det är meningslöst för flygvärdinnorna att försöka göra något åt det. Normalt är det ett par asiater eller ryssar som inte fattar reglerna men nu är det nästan hela kabinen med nepaleser. Köper visum för 3 månader som kostar 100 US dollar var och sedan är det dags för kaoset vid bagagebandet.

Nepaleserna har klämt ihop sig till en tätt packad mur millimeter från bagagebandet så att inte ens en skur neutriner kan passera. Bakom muren och på golvet är det ett myller av enormt stora inplastade resväskor, förarlösa bagagevagnar samt nepaleser som inte fått plats i muren far omkring som vilda elektroner och smäller in i mig stup i kvarten där jag står utan att röra en fena. Så här dumma kan folk bara inte vara tänker jag men vet också att det är en helt annan kultur här. Om det så bara fanns två nepaleser på hela flygplatsen så skulle de springa rakt in i varandra annars hade de nog tyckt att det är något fel med den andra personen. Våra väskor dyker upp, vi går ut och jag gör ett lidande besök på en av jordens äckligaste flygplatstoaletter. Nekar alla taxierbjudanden och går in till turistghettot Thamel på 1,5 timma trots att folk skriker efter oss att det kommer att ta 5 timmar. Vädret är fint men luften som vanligt enormt dålig.

Hotellen vi brukar använda har stigit i pris till det dubbla och ibland det tredubbla så vi letar upp ett nytt i samma prisnivå som vi brukar betala men med lite enklare kvalite. I Kathmandu gör vi det vi brukar göra. Äter på våra stamhak, träffar vänner, promenerar runt i city, läser böcker och jobbar med hemsidorna. I år är vädret svalare än det brukar vara för den här tiden på året och det rapporteras också om mycket snö kvar uppe i bergen. Luften är som vanligt helt livsfarlig och det tar bara något dygn innan jag har en infektion i luftrören.

Efter en vecka i byn flyttar vi till Kathmandu Guest House som vi oftast gör före en trek då de har bra väskförvaring där medan man vandrar. Måndagen den 27 april har vi planerat att åka buss till Jiri och därifrån starta vår promenad upp till Mount Everest basläger. Lördagen den 25 april en bit före tolvslaget frågar Olya mig om jag vill följa med till Durbar Square för att köpa vatten. Där säljer de billigt vatten som man kan fylla på i sina egna vattenflaskor. Jag säger nej då jag har en del jobb kvar att göra med hemsidan och jag sitter också och knopar på ett mejl till familjen om vart i bergen vi kommer att gå under ungefär 6 veckors tid. Olya försvinner iväg och jag jobbar vidare. En kvart senare är klockan 11:56:25 och då är det exakt en sekund kvar tills helvetet bryter ut.

//Magnus Hedström

2015-05-18. Istanbul, Turkiet.

Nr 14. Vecka 26-28 (25 mar – 10 apr, 2015).

Hua Hin – Chumphon – Ko Tao, Thailand.

Tåg från Hua Hin söderut i 5 timmar tar oss till Chumphon. Naturen skiftar från torrt nästan gult till blött och grönt. Risfälten är odlade och vattendränkta. När jag kom till Chumphon för 1,5 år sedan med cykel så hittade jag varken det tänkta hotellet eller önskad restaurang och nu förstår jag varför. När man kommer från järnvägsstationen på väg in i centrum så är den lilla gatan på kartan den stora gatan i verkligheten och tvärtom. Jag är på vippen att göra om samma misstag igen även om det också kräver att man glömmer bort att man precis gått till vänster och inte till höger i den enda korsning som passeras. Som tur är kommer jag ihåg vägen till hotellet som jag hamnade vid då och vi väljer samma igen då jag vill minnas att det var bra. När vi kommer fram blir vår första tanke att det är för dyrt men nixon pixon det är det inte snarare billigt och prisvärt. Ganska snart konstaterar vi att här kan man inte stanna bara en enda natt.

Det bor 56.000 folk i Chumphon och staden är en transitpunkt för turister på väg till och från öarna i Thailandviken. En bonusdag är alltid trevligt och jag öppnar guideboken för att kika vilka sevärdheter vi har att välja mellan men den planeringen är tämligen snabbt avklarad då antalet är noll. I logiavsnittet nämns att gatan Th Tha Taphao är den lokala varianten av Khaosan Road i Bangkok. Det kanske kan vara något tänker vi och knallar dit men där finns ett par hotell i övrigt är det stendött. Någon mer turist syns inte till och likheten med den pulserande gatan i Bangkok är ganska exakt obefintlig. Vår plan har ju varit att åka ut till Ko Tao men då vi bara har två veckor kvar i Thailand känns det som lite ont om tid i synnerhet som resan dit är dyr. Vi dammsuger guideboken och försöker hitta något som kan passa oss bättre men det gör vi inte. Bra är ofta dyrt och de billiga alternativen saknar både el och wifi vilket vi helst inte är utan just nu.

Så i brist på annat åker vi först buss 30 minuter till en lång brygga och sedan katamaran 1,5 timma och 70 km till Ko Tao. Det går rejäla vågor på havet och båten far upp och landar ner med ljudliga smällar. Spypåsar delas ut men jag hör ingen som har några sådana problem. Jag koncentrerar mig på att må bra och försöker samtidigt ha lite koll på var nödutgångarna finns. Jag har varit på Ko Tao en gång tidigare för 18 år sedan. Då blev jag och en kompis avsläppta på stranden och stående där ett tag utan att någon mötte oss. Det vanliga var ju att ett gäng fixare erbjöd både transport och boende. Det var en underbar känsla och när vi samlat oss efter den överraskningen började vi knalla norrut längs stranden. Nu är det inte samma idyll längre vi blir visserligen avsläppta på nästan samma ställe men det är hundratals fixare och turister i omlopp. Ingen överraskning i och för sig, vi tackar nej till allt och börjar knalla norrut längs stranden men på en väg den här gången.

Det bor 1500 folk på Ko Tao men nu i högsäsong även flera tusen turister. Ön är 7 km lång, 3 km bred och den minsta och nordligaste av de tre thailändska badöarna i Thailandviken. De andra två är Ko Samui och Ko Pha-Ngan. Ön är mycket kuperad och toppar nästan 400 meter över havet. De centrala delarna består av djungel och palmer och längs kusten räknar jag till 8 stränder om man bortser från de allra minsta strandöppningarna på bara några få meter. Vi väljer att bosätta oss på den stora Sairee Beach på öns västra sida. För 18 år sedan var Ko Tao minst sagt sömnig, det är den inte nu ett tätt packat partysamhälle har dykt upp utmed hela stranden där det tidigare var skog och några enstaka bungalows utspridda. Prisnivån är betydligt högre än på fastlandet och det problemet löser vi genom att gilla läget.

Från början kom turisterna till Ko Tao för att dyka och även om det är den stora aktiviteten än idag så kryllar det också av annat folk. Dykningen håller världsklass med flera kanonplatser strax utanför ön och med upp till 30 meters sikt. Stränderna däremot är inte så finkorniga som man kan önska de består av sten, grus eller sand som gärna fått vara lite mjukare. Sairee Beach är långgrunt och har i alla fall en bit ut en fantastisk sandbotten som är som gjord för frisbeekastning. Jag tycker att öns guldkorn ligger i att det är otroligt vackert vart man än tar vägen, snorklingen är ruskigt bra och vattnet ovanligt klart. Vi besöker öns alla stränder till fots och det är svettiga äventyr på branta vägar. Tyvärr är vi nästan ensamma om den transportvarianten de flesta andra far fram med hyrda motorcyklar vilket ger en trist ljudnivå.

Vår favorit blir Tanote Bay på öns östra sida. Sanden inget speciellt men det är fantastiskt vackert med palmer längs bergssidorna, granitklippor både i havet och i hörnen av beachen samt grym snorkling som börjar bara tre meter ut i vattnet. Sikten i vikarna ligger runt 10 meter och det räcker gott för att se massvis av fisk i glada färger och ett myller av hårda koraller i alla möjliga formationer. En dag hyr vi kajak och paddlar över till Ko Nang Yuan som ligger 500 meter väster om norra Ko Tao. Det är tre små öar som binds samman genom smala strandremsor. Här är det löjligt vackert och faktiskt det vanligaste fotomotivet när man läser om Ko Tao även om det inte är rätt ö. En liten bit ut i det glasklara havet finns dykplatsen Japanese Garden som man också kan snorkla vid. Helt otroligt vackert ett stort område under ytan är som en gigantisk trädgård av främst hårda koraller i sprudlande färger. Bättre bad blir det nog inte.

Ko Tao var helt otroligt bra för 18 år sedan och jag var lite orolig att det inte skulle vara så längre. Stämningen på öarna som fanns på den tiden finns inte kvar idag men det är fortfarande enormt vackert och ruskigt bra bad. Trots att väderprognosen sa regn varje dag har vi nästan bara bra väder. Så brukar det vara i den här delen av Thailand. Två veckor är alldeles för lite men nu har vi ett flyg att passa så imorgon reser vi tillbaka till fastlandet och tar sikte på Kuala Lumpur i Malaysia.

//Magnus Hedström