Nr 87. Rakiura Track.

2014-05-30. Kuala Lumpur, Malaysia.

Dag 1451. 24 mars 2014. Invercargill – Oban.
Jag lämnar Invercargill tidigt och cyklar söderut på väg 1. Landskapet är platt och vyerna inte mycket att hurra över. Trafiken består av en hel del lastbilar. Ett märkligt ljud kommer från åkrarna. Det låter som vargar men det enda jag ser är kor några hundra meter bort. Anländer staden Bluff med 2100 folk. Byn är känd för delikata ostron eller Bluff Oyster som de heter. Samt att Stirling Point i södra änden av stan av vissa räknas som Nya Zeelands sydligaste punkt. Det är dock inte korrekt då Slope Point i Catlins några mil österut ligger aningen mer söderut och då snackar vi det nyzeeländarna kallar fastlandet. Det finns också sydligare öar bland annat Stewart Island. Jag stannar till en stund och fotar. Det är ju ändå Nya Zeelands nordligaste punkt av de som anses vara sydligast. Härifrån är det 481 mil till Sydpolen och 513 mil till ekvatorn.

Cyklar tillbaka till hamnen. Olya dyker upp i en buss som kostade 260 kronor tur och retur på Internet. Om hon inte hade bokat via Internet så var den varit gratis. En timma färja till byn Oban på Stewart Island. Vädret är moln och djurlivet runt båten häftigt. Vi ser flera albatrosser det är en av de största flygdugliga fåglarna som finns. och vissa arters vingspann är störst av alla fåglar. Rekordet är 3,6 meter i vingbredd. Vi ser haj också men det beror på att ett filmteam med båt och dykare lockar dem till sig med en ljudboj. Checkar in på ett hostel med gräsmatta för tältare på bakgården. Höjdmeter 90.
Distans 32 km. Ack 28117 km.

Dag 1452. Oban.
Oban med 420 folk är Stewart Islands enda by. När vi i Te Anau satt och planerade vistelsen på ön dök det samtidigt upp en svensk som sa att 15 minuter i Oban är taket. Tristare ställe finns inte. Det går såklart inte att jämföra med Manhattan men det finns ändå flera ljusglimtar. Luften är fantastiskt behaglig och naturen trevlig med sandstränder, små öar, vikar och det stora inloppet Paterson Inlet söder om stan. Det finns också mycket fåglar. De turister som letar sig hit gör oftast en kort båttur i skärgården. Vi håller oss på land och går kortare promenader på några av de välgjorda stigar som utgår från centrum. Ön huserar dessutom tre riktiga vandringsleder varav den bästa verkar vara North West Circuit Track 125 km lång. Vi är dock här för att gå Rakiura Track 32 km eftersom det är en av landets Great Walks. Stewart Island har kustklimat med i genomsnitt 16 grader på sommaren och 10 grader på vintern.
Distans 0 km.

Dag 1453. Oban – Maori Beach Campsite.
Vandringsdag 1. Vi startar vid Halfmoon Bay i Oban och går asfalt förbi två skogspartier och en vik till ledens riktiga start vid Lee Bay på öns nordöstra sida. Vi följer sedan kusten västerut i trevlig skog och med fina vyer över några stränder och havet. Vädret är hyggligt men ljuset skiftar nästan varje sekund av snabbflygande moln och det är bökigt att fotografera. Slår läger vid Maori Beach Campsite som ligger längs en lång sandstrand med samma namn. Vi försökte tidigare att boka om trekken och gå den några dagar tidigare men det gick inte och nu får vi reda på varför. Ett gäng fiskare har slagit läger här under två veckor och givetvis även stulit de bästa tältplatserna. Normalt finns det en maxgräns på två nätter för varje camping men inte här då leden lockar för få vandrare. De är visserligen trevliga men idyllen får sig en rejäl törn på kvällen när de drar igång en generator så fort det blir mörkt. Badar kort i havet som är i det svalaste laget. Distans 10 km. Tid 4:30.

Lee Bay och starten av Rakiura Track på Stewart Island.

Dag 1454. Maori Beach Campsite – Port William Campsite.
Dag 2. Fiskarkillarna väcker oss genom att köra igång generatorn igen. Idag ska dom jaga och försvinner in i skogen med varsitt gevär. Vi går sandstranden tills den tar slut där det ska bo en kiwifågel i buskarna bakom en hängbro. Vi letar i en timma utan att den kommer fram. De är ju oftast aktiva bara på nätterna. Vädret är genommulet. Kort sträcka tät skog till Magnetic Beach och Port William Campsite. Fin tältplats igen men någon med ett enormt tält har hunnit före och stulit den bästa platsen precis vid havet. Under kvällen dyker det upp en grupp ungdomar och campingen blir full men ingen verkar bo i det stora tältet. Antagligen så tillhör det fiskarna från förra campingen då de inte kunde boka hela sällskapet på en och samma camping vilket resulterade i att de har ett tomt tält stående här i två veckor. Badar igen men det är inte varmt idag heller. Distans 3 km. Tid 2:45.

Vårt tält och det tomma tältet vid Port William Campsite.

Dag 1455. Port William Campsite – North Arm Campsite.
Dag 3. Leden lämnar sundet Foveaux Strait mellan Stewart Island och Sydön och drar sydväst över ön. Det är den mest kuperade dagen med två stigningar men den högsta når ändå bara cirka 200 meter över havet. Vi går i gammal urskog samt något som heter podocarp forest som är läcker men inte magisk som vi sett på tidigare vandringar. Vädret är heltäckande moln igen. Vi slår upp tältet vid North Arm Campsite en bit ovanför Sawdust Bay i Paterson Inlet och äntligen är vi själva. På kvällen och natten tror vi att vi hör kiwifågel i skogen men vi är för slöa för att gå ut och försöka fånga någon på bild. Distans 13 km. Tid 6 tim.

Urskog mellan Port William och North Arm.

Dag 1456. North Arm Campsite – Invercargill.
Dag 4. Vi går parallellt med Paterson Inlet österut längs kusten. Det är fortsatt läcker skog kryddad med ett par vyer ut över den stora viken. Tyvärr är vädret fortsatt trist. I skogen gör det inte så mycket även om den blir som allra vackrast när det regnar eller strax efter regn och solen skiner svagt genom ett tunt molntäcke. Men skärgården hade gjort sig mycket bättre i fint väder med helt andra färger. Leden slutar 2 km före Oban och det är grusväg sista biten. Precis som vi passerar Rakiura Helicopters hangar så kommer det en helikopter in för landning. Tror vi. När vi står med blicken rakt upp i skyn och undrar vart tusan den är så dyker det bakom närmaste buske plötsligt upp en kille på gräsklippare. Det finns nog inget annat land som har så mycket högljudda trädgårdsmaskiner som Nya Zeeland. Jag antar att leden är den minst populära av alla Great Walks. Vi har stött på ungefär 10 vandrare per dag. Distans 13 km. Tid 4:30.

Vi hämtar vår packning på hostellet och packar om. Hoppar på en färja tillbaka till Bluff. Olya tar den förbetalda gratisbussen och jag cyklar i lätt regn till Invercargill. Vyerna är samma som förra gången det som skiljer är att jag får en skenande humla rakt i ögat. Hinner precis stänga ögonlocket men det gör lite ont resten av dagen. Höjdmeter 100.
Distans 28 km. Ack 28145 km.

Dag 1457. Invercargill.
Vila i Invercargill. Det bor flera cyklister på campingen bland annat en belgiska och en fransyska som också ska cykla Catlins Coast med start imorgon.
Distans 0 km.

Dag 1458. Invercargill – Curio Bay.
De fransktalande tjejerna drar en timma före mig men precis när jag sticker kommer de tillbaka och hämtar något ur kylskåpet sen ser jag dem inte mer. Lätt transportsträcka sydöst 45 km till Fortrose. Här börjar området som räknas till Catlins Coast det sydöstra hörnet av Sydön. Vädret är moln men behagligt. Svänger av vägen som är skyltad scenic route och kör en mindre väg närmare havet. Naturen blir riktigt trevlig med böljande gröna fält med får samt några havsvyer. Det är kuperat, kurvigt och lite trafik. Asfalten tar slut och det blir grusväg i 13 km. Svårt som tusan att cykla då det ligger ett tjockt lager lösgrus längst upp eller om det är för att jag kör med smalare 1,75-tums däck nu. Tidigare hade jag 2,0 som är bredare och bättre för mjuka underlag. Tar det väldigt lugnt fram till asfalten i Curio Bay där jag bestämmer mig för att övernatta.

Slår upp tältet på en enkel men fantastisk camping på en udde med feta havsvyer. På kvällen går jag till några klippor där det finns ett avspärrat område från vilket man kan se pingviner nästan varje kväll. Det är rätt mycket folk som står innanför repen med kamerorna skjutklara. Vi väntar oss att en grupp pingviner ska komma upp ur havet efter dagens jakt men plötsligt dyker det upp en rackare bakom oss ur skogen. Han vandrar omkring en stund en bit från avspärrningen och sen händer ingenting mer innan det blir beckmörkt. Enligt uppgift ska det bo 7-8 par här. Höjdmeter 500.
Distans 79 km. Ack 28224 km.

Pingvin vid Curio Bay, Catlins Coast.

Dag 1459. Curio Bay – Owaka.
Samtidigt som jag kommer ut på vägen ser jag en cyklist svänga ut från ett annat hostel. Det är Will från Birmingham i England. Vi cyklar och snackar men hans växlar spökar så det blir lite ryckigt. Det är killens andra cykeldag och hans väskor ser ut som om det legat i vinddraget bakom en lastbil genom Sahara. Han ramlade tydligen fem gånger igår på grusvägen och är lagom mör. Han har tänkt att cykla till Balclutha idag och jag frågar hur långt det är dit. Han svarar 60 km men precis då passerar vi en skylt som säger Balclutha 95 km. Will stannar på första cafe och äter frukost.

Jag kommer tillbaka till scenic route eller väg 92 som snirklar sig fram genom långa skogspartier i kuperad terräng. Svänger av vägen och cyklar 3 km grusväg till McLeans Falls som jag når efter en kort promenad. Fallet är 22 meter högt och fantastiskt vackert. Den övre delen är lodrät minst 5 meter högt och därefter fortsätter fallet i flera nivåer längs en inte så brant lutande stenhäll. Det är en del folk på plats och det tar lång tid att fotografera. Will dyker upp efter en stund och nu har han fått ont i knät.

En av få men trevliga kustvyer längs Catlins Coast.

Fortsatt kuperat och regnskog bredvid vägen. Kommer till kusten igen och det är fina vyer över två stora vikar. Svänger in på en grusväg 9 km till Purakaunui Falls. Det börjar skymma när jag cyklar en skogsstig nästan ända fram till fallen där jag blir ensam. Nytt otroligt vackert fall 20 meter högt ska det vara men själva huvuddelen av fallet är nog bara 5 meter högt och 10 meter brett. Helt plötsligt när jag står och grejar med kameran på stativet säger någon hello bakom mig och jag blir minst sagt livrädd. Det är tre nyzeeländare som trott att jag redan hört dem. Asfalt 20 km i mörker utan biltrafik till Owaka där jag blir ensam campare på byns YHA-hostel. Perfekt ställe att komma till sent då både kök och duschar är öppna hela natten vilket inte alltid är fallet. Höjdmeter 1160.
Distans 78 km. Ack 28302 km.

Purakaunui Falls, Catlins Coast.

Dag 1460. Owaka – Dunedin.
Fin men kall morgon och det tar lång tid att få tältet torrt efter en fuktig natt. Passerar Kaka Point vid kusten och cyklar en kort stund på beachen för att ta några bilder. Lämnar Catlins Coast bakom mig på en lång flack raksträcka och kommer till väg 1 vid Balclutha. Fortsatt trevligt landskap med hundratals höbalar på stora gröna fält. Det är dessvärre tät trafik och mängder av lastbilar med får som luktar Pekka. Pausar vid Lake Waihola och träffar Michael från Tyskland som också är på väg till Dunedin. Han är lika lack som jag på väg 1 och föreslår att vi ska välja en mindre väg utmed havet. Det tar emot lite då jag utan att ha planerat det faktiskt har cyklat hela Southern Scenic Route från Queenstown men det visar sig att både väg 1 och den mindre vägen vi väljer är skyltade Southern Scenic Route.

Typiskt landskap längs väg 1 mellan Balclutha och Dunedin.

Vi klättrar 5 km och 300 höjdmeter i riktning mot havet och vi har ungefär samma benstyrka och packning så det funkar kanon. Det är dessutom kul att höra någon som har samma åsikter som mig om cykling i Nya Zeeland. Michael säger att det är det mest ogästvänliga landet han har cyklat i. Problemet är ju som bekant att bilisterna varken saktar ner eller svänger ut när de passerar en cyklist. Samt den märkligt dåliga asfalten som är både skakig och orsakar ett enormt ljud från passerande bilar. Härligt kuperad utförskörning på kammen av några åsar och vi rullar i 60 knyck nedför och farten räcker precis till att komma upp för nästa branta backe ett par gånger om. Väl vid havet är det platt igen och dis men skön cykling med få bilar. Vi ser flera lokala cyklister ute på kvällens träningsrunda. Mer backar precis före Dunedin och sen full rulle ner i city där Olya väntar. Vi handlar mat och tar oss ut till en riktigt bra camping vid St Kilda Beach. Höjdmeter 1210.
Distans 127 km. Ack 28429 km.

Dag 1461-1463. Dunedin.
Dunedin med 123,000 folk är trevligare än väntat. Stadskärnan är mysig och det finns en turkisk restaurang med riktig kebab. Vi besöker den drygt 100 år gamla klassiska tågstationen som ska vara Nya Zeelands mest fotograferade byggnad. Vi strosar samt badar längs den 3 km långa St Kilda och St Clair Beach. Temperaturen i havet är dock bara 14 grader.

Michael har SMS-kontakt med två tjejer som är på väg hit också och det visar sig vara de fransktalande tjejerna som jag träffade i Invercargill. En av dem har också ramlat och skrapat sig på den luriga grusvägen. Tjejerna har en märkligt hög tyngdpunkt på sin packning vilket gör det svårt när underlaget är dåligt. De har också träffat på Will och hjälpt honom med de spökande växlarna. Det var tydligen samma problem som Olya hade i början med en helt onödig plastskiva innanför kassetten. Hade jag bara tittat på det hade det löst sig bums. Vi beslutar att cykla ihop då vi har samma plan upp till Christchurch men när vi ska packa så öser regnet ner. Jag vilar en dag till medan de andra stuvar in sina hojar i en buss till Oamaru.
Distans 0 km.

Dunedin Railway Station.

//Magnus Hedström