Kategoriarkiv: 3. Sverige – Nya Zeeland med cykel 2010-2014

Nr 91. Finalen.

2014-12-02. Krabi, Thailand.

Dag 1509. 21 maj 2014. Aniwaniwa – Rotorua.
Det är ljust ute men solen har inte gått upp än när jag sticker iväg 06:45 på min nittonde aktiva dag i rad. Vädret ser lovande ut men det är kallt och frost i gräset. Kroppen känns okej men halsen är sämre och jag kan inte prata. Rundar Lake Waikaremoanas östra sida och siktar nordväst genom Urewera nationalpark. Underlaget är bra grusväg men småhalt ibland av blöt lera trots flera dagar utan regn. Vägen är kuperad men backarna lutar knappt så det går lätt även uppför. Håller låg fart för att inte anstränga hjärtat och min förkylning mer än nödvändigt. Det blir endast några enstaka vyer över sjön då vägen kantas av i huvudsak skog. Det är vackert och trafiken minimal. Det lovande vädret blir heltäckande moln och vid några tillfällen lättare regnstänk. Når som högst 900 meter över havet och rullar sedan 15 km nedför. Ser ett par öde campingar bredvid vägen som hade varit trevliga om det funnits mer tid.

Det blir asfalt efter 45 km och strax före några hus i Ruatahuna vilket känns kanon då jag fått olika uppgifter om längden på grusvägen. Det visar sig dessvärre bara vara tillfälligt. Kommer till dagens tredje av fyra motlut på 300 höjdmeter och nu är det lite brantare och mina ben lite segare så jag växlar mellan att cykla och gå samt stanna och vila för att få ner pulsen. Efter 90 km grusväg blir det riktig väg och några härliga fartiga partier utför. Bergen tar abrupt slut strax före Murupara efter 100 km och jag stannar och köper matpaj och varmt te vid första kiosk jag passerar. Samtidigt ringer Olya och berättar att hennes resande med tre olika bussar går bra och vilken camping hon tänkt välja i Rotorua. Jag kan inte prata men det behövs inte.

Väg 38 mellan Aniwaniwa och Murupara är 90 km öde grusväg.

Väg 38 lutar svagt uppför i 15 km och det blir beckmörkt strax efter 18. Jag börjar bli rejält trött och stannar och vilar i diket varje kilometer. Trafiken är gles men en tjej som passerar vänder tillbaka och frågar om jag behöver skjuts eller annan hjälp. Svänger in på väg 5 när det är 20 km kvar och nu blir det mer trafik och dagens sista motlut på 5 km. Det går sakta då krafterna är slut och skallen yr. Luften däremot är riktigt behaglig, torr och sval men varmare än uppe vid sjön. Sista 15 km är utför och jag kan rulla i bra fart ner till Rotorua där Olya finns i ett stort fint rum. Jag är framme klockan 22 och har under drygt 15 timmar haft cykeln rullande i 12 tim 3 min vilket är rekord för resan och i paritet med en Vätternrunda. Det är också första gånge jag klättrar över 2000 höjdmeter på en dag. Känner mig helt färdig när jag varvar ner i soffan. Ville inte övernatta längs vägen ifall förkylningen skulle bli värre samt att det finns kul sightseeing i Rotoroa. Höjdmeter 2020.
Distans 159 km. Ack 30216 km.

Dag 1510-1554. Rotorua – Auckland – Singapore – Kuala Lumpur – Arlanda.
Rotorua med 56,000 folk ligger centralt på Nordön och är en stor turistdestination. Hit vallfärdar folk för att besöka någon av områdets parker med geotermisk aktivitet samt bada i varma källor. Jag vaknar lagom vissen men vi gör en promenad på eftermiddagen. Ser några mindre avspärrade områden inne i city samt utmed Lake Rotorua med geotermisk aktivitet som luktar svavel. Tar en titt på Rotorua Museum från utsidan som är gamla badhuset och byns läckraste byggnad. Sen tänkte vi bada men jag blir hastigt sämre och tvingas retirera till sängen. Feber och onda öron med ett hemskt tjutande däckar mig fullständigt. Dessutom blir vi båda magsjuka av något och gör täta intervaller till toabyggnaden hundra meter bort.

Vi lägger ner besöken vid termalparkerna men jag håller det öppet in i det sista att cykla till Aucklands flygplats dit det är 210 km. Även det blir helt uteslutet som jag mår. Efter 45 timmar kvicknar jag i alla fall till så att vi kan hämta en kartong till cykeln och åka buss ut till flygplatsen för att hyra en bil. Busschauffören ser inte att jag har en cykelkartong med mig när jag kliver på men påpekar argt efter en stund att det kostar 110 kronor extra för en kvarts bussresa. Jag säger att kartongen är tom och då är det gratis. Efter 3 dagar i Rotorua packar vi ihop och ger oss iväg mitt i natten till Auckland. Att boka om flyget för att cykla sista biten känns i överkant ambitiöst. Vi lämnar in cykeln i förvaringen på flygplatsen då Olya ska ta med den. Hennes flyg har blivit ombokat tills imorgon så hon stannar en dag extra i landet.

Flyg fyra timmar till Melbourne i Australien. Stressigt byte av flyg och nu har australiensarna som allt som oftast har något märkligt för sig installerat en enorm människoskanner i säkerhetskontrollen i transfergången där slumpvis utvalda resenärer ombeds gå in. Antar att det är en så kallad nakenskanner. Vad händer. En person blir utvald och det är såklart den absolut snyggaste tjejen i hela kön. Hon vägrar och jag förstår henne maskinen ser inte rolig ut alls. Det tillkallas chefer som rabblar alla lagens regler på robotspråk och att apparaten är säker och har testats och så vidare. Vad som är sant i det är ju omöjligt att veta och jag är inte kvar och ser hur det slutar men tycker innerligt synd om flickan som givetvis är oskyldig. Vi gick ju igenom ett par kontroller redan i Nya Zeeland. Nytt flyg till Singapore tar 8 timmar. Det är inte helt behagligt att flyga med en förkylning men det går och nästa dag åker jag ut till flygplatsen igen och möter upp Olya.

Det är 28 grader i Singapore och hemskt fuktigt. Vi har en dag på oss och två saker på schemat. Köpa en kamera till Olya och ett par löparskor till mig men det blir inget av med det då vi inte kan bestämma oss. Jag åker buss 6 timmar till Kuala Lumpur i Malaysia. Olya flyger med cykeln och Jetstar bokar återigen om flyget så att hon flyger sent på kvällen istället för mitt på dagen. De mejlar om ny flygtid och så finns det bara en knapp att trycka på, bekräfta. Trycker man inte på den så ändras flygtiden ändå.

Petronas Towers, Kuala Lumpur.

Nästa destination är Sverige och för det så behöver Olya ett visum. I Kuala Lumpur sköts visumen till Schengen av den danska ambassaden. Vi kontaktar dem och får reda på att Olya måste ha ett uppehållstillstånd i Malaysia för att få lämna in en ansökan. Då går vi till den svenska ambassaden och frågar om de kan hjälpa till på något sätt. De är mycket tillmötesgående men får inte utfärda några visum. Däremot så kontaktar de den danska ambassaden och erbjuder sig att via brev intyga att vi är hederliga människor. Den danska ambassaden svarar att de måste följa reglerna och att de inte utfärdar några visum om man inte har uppehållstillstånd i Malaysia. Vi kan visserligen lämna in en ansökan ändå men att den i så fall skickas till immigrationsmyndigheten i Sverige. Hur lång tid ett svar från dem kan ta eller vad de troligen svarar har vi ingen aning om.

Sultan Abdul Samad Building vid Merdeka Square i Kuala Lumpur.

Ambassaden kontaktar då sina kollegor i Singapore och Thailand. I Bangkok svarar den svenska ambassaden att de självklart kommer att ta emot vår ansökan men att de med stor sannolikhet kommer att avslå den. De säger att de har för lite kunskap om Kazakstan och kan därför troligen inte ge något visum. Systemet är uppbyggt på att man ska ansöka i sina hemländer men det är både dyrt och aningen osmidigt om man redan är ute och reser.

Vi chansar på immigrationsmyndigheten i Sverige genom den danska ambassaden och får komma på intervju och lämna in 80 sidor ansökan efter tre veckor. Drygt en vecka senare frågar de efter flygbiljetter och försäkring vilket vi tolkar som ett positivt besked. Tiden tickar fort och Olyas visum i Malaysia hinner gå ut så hon flyger till Bangkok i några dagar för att få ett nytt visum när hon kommer tillbaka. Besked om det svenska visumet får vi från mamma då det skickats ett brev till min hemadress i Sverige. Visumet hämtar vi ut efter 35 dagars väntan och dagen innan våra flyg till Sverige avgår.

Masjid Jamek Mosque, Kuala Lumpur.

En månad i Kuala Lumpur ger viss tid för sightseeing. Jag minns en av de första gångerna när jag var här för 10 år sedan att jag tyckte det var nästan omöjligt att fotografera stadens sevärdheter. Allt var så kompakt att det inte gick att hitta några vettiga vinklar. Nu går det bättre och efter flera besök till samma platser hittar jag både vinklar och vilken tid på dagen då ljuset är bäst de dagar det är sol. Förutom Petronas Towers lägger vi ner ansenlig tid på Sultan Abdul Samad Building vid Merdeka Square, Masjid Jamek Mosque, den 100 år gamla Kuala Lumpur Railway Station, det kinesiska Thean Hou Temple och stadssiluetten vid Lake Titiwangsa samt marknaderna i Chinatown, Little India och Pudu Wet Market.

Pudu Wet Market, Kuala Lumpur.

Vi bor bra i området Central Market och här byggs det högljutt varje dag. Det ska bli nya breda trottoarer med gröna växter. Dagtid svettas stora arbetslag med att prestera en ny bit trottoar och varje natt kommer ett mindre arbetslag och tar bort delar av dagens arbete med en dånande bergborrmaskin. Strategin känns lite märklig men antingen så gör dom fel hela tiden eller så vill firman som utför arbetet hålla på längre och öka sina intäkter. Bra blir det i alla fall.

Lake Titiwangsa och Kuala Lumpur skyline.

Jag bär cykeln i kartong till tunnelbanan och får på kuppen en sträckning i ryggen samt blir genomblöt av svett. T-bana och tåg till flygplatsen och sedan en timma flyg till Singapore. Väl där har vi tänkt att checka in till Dubai och Stockholm men vår bokning finns inte i systemet trots att vi har våra flygbiljetter i handen. Vi har haft pengar innestående hos Qantas och bokat via dem även om vi flyger med Emirates. Någon hjälp kan vi därför inte få av dem även om företagen är partners. Efter några svettiga turer hittar Olya en vänlig dam på ett kontor som har koll på verksamheten och det visar sig att kvinnan i Australien som vi bokat genom har glömt att trycka på avsluta-knappen. Plats på flygen finns det och vi har också gott om tid så att vi hinner in till byn och köpa en ny kamera till Olya. Hon har ju varit utan ett tag nu.

Till min lättnat har flygplatsen dusch. Flyg till Dubai tar 7 timmar med Airbus A380 superjumbo. Vi turas om att sova på golvet på flygplatsen medan vi väntar i 6 timmar på flyget till Stockholm som sedan tar ytterligare 6 timmar. Skumt nog verkar det som om vi flyger rakt ovanför krigszonen i Ukraina vilket är lagom obehagligt. Två veckor senare blir ett Malaysiskt passagerarplan nedskjutet precis här och jag tycker det är konstigt att diskussionen inte blev större om varför man flög där över huvud taget.

Dag 1555. 16 juli 2014. Arlanda – Västerås.
Det är skönt väder när jag plockar ihop cykeln utanför Terminal 5 på Arlanda. Olya hoppar på en buss till Västerås medan jag cyklar mot Märsta. Upptäcker en cykelbana efter en stund och för att komma dit genar jag 50 meter mot enkelriktat och en taxichaufför tittar på mig som om jag vore fullkomligt galen. I Märsta ser jag skyltar om cykelbana till Sigtuna och det lockar att undvika vägen som är ganska trafikerad. Cykelbanan delar på sig flera gånger och det saknas skyltar så jag tappar orienteringen efter en stund. Frågar efter hjälp då jag inte har någon karta men pekas åt helt fel håll för när jag möter en familj på cykeltur som också ska till Sigtuna så vänder jag om 180 grader och cyklar med dem. De jobbar i Afrika men är hemma på semester och det visar sig dessutom att vi är med i samma cykelgrupp på Facebook. De har GPS och hjälper mig att hitta rätt väg ut ur Sigtuna. Riktigt bra känns det en stund senare när jag når väg 263 mot Enköping som jag känner igen.

Cykling mellan Hummelsta och Irsta, 20 km kvar till Västerås.

Lunchar på en Calzone på ett hak utmed vägen när tiden känns biff. Jag har lovat att komma till Västerås 20:32. Passerar Enköping och cyklar gamla E18 förbi Hummelsta. Möter några enstaka raggarbilar som är på väg hem från Power Meet. Dagens omgivningar är stora sädesfält och skog. Vädret är bra hela dagen och asfalten kanon samt att jag nog har lite medvind också. Kommer in i Västerås via Irsta och Hälla och är aningen tidig så jag hänger ett tag i city. När jag väl bestämmer mig för att kolla upp vad klockan är exakt så är ankomsttiden redan passerad med ett par minuter. Målgång sker vid cykelstatyerna på Stora Torget i Västerås där 22 personer från familj och vänner är på plats och mottar med en applåd vilket känns himla schysst. Höjdmeter 150.
Distans 102 km. Ack 30318 km.

Jag, min familj och goda vänner vid målgången på Stora torget i Västerås.

Det blev en hyggligt lång resa på 4 år 3 månader genom 16 länder varav jag har cyklat i 12 och totalt 30,318 km samt paddlat 2 floder och gått 18 fjällvandringar plus träffat en underbar partner. Nu är det slut.

//Magnus Hedström

Nr 90. Lake Waikaremoana Track.

2014-10-06. Mersing, Malaysia.

Dag 1499. 11 maj 2014. Wellington – Masterton.
Olya tar bussen in till Wellington för att stanna där i några dagar. Jag siktar norrut och lämnar huvudstaden och Wellington Harbour bakom mig genom att cykla öster om Hutt River. Motorvägen går på den västra sidan men jag hittar en trevligare cykelbana bland motionerande nyzeeländare. Efter 20 km är jag i Upper Hut och svänger ut på väg 2 med tät trafik. Vädret är klarblå himmel och omgivningarna gröna. Efter 40 km klättrar jag i 10 km och 550 höjdmeter och toppar 14 procents lutning genom Wairarapa Gorge upp till Rimutaka Hill. Vyerna över den skogklädda canyonen är helt okej och ett populärt utflyktsmål. Främst är det motorcykelfolk som verkar köra den kurviga backen på tid, både upp och ner. Brant ner i 10 km till Featherston där jag stannar och käkar kinamat. Lättare avslutning med bergsvyer i väst till Masterton dit jag anländer ganska mör. Bra camping men kall kväll. Höjdmeter 820.
Distans 90 km. Ack 29642 km.

Dag 1500. Masterton – Dannevirke.
Fin förmiddag men blåsigt. Vägen lutar svagt uppför i 25 km och det är motvind i 40 km. Jobbigt grov asfalt men lite trafik. Landskapet är vackert med gröna ängar och bergskullar av varierande höjd. I Woodville efter 60 km sammanstrålar väg 2 med väg 3 och det blir mer trafik men bättre vind. Jag är ganska trött men jagad av ett mörkt regnväder och vill inte stanna. Når Dannevirke där en stor Viking hälsar mig välkommen när jag rullar in i stan. Dannevirke grundades 1872 av danska, norska och svenska bosättare som anlände med båt till Napier innan de valde att flytta in i landet. Staden hyser nu cirka 6000 folk. Enkel men billig camping. Höjdmeter 570.
Distans 107 km. Ack 29749 km.

Välkomstskylt i Dannevirke.

Dag 1501. Dannevirke – Napier.
Det börjar svagt uppför i 20 km. Vädret är kanon men luften kylig. Bredvid vägen är det odlad mark varvat med stora gräsytor och betande får samt några enstaka hus. Någon mil västerut är kullarna eller bergen lite högre i Ruahine Forest Park. Träden har på sina håll börjat inta vissa höstfärger. Jag har planerat att cykla väg 50 till Napier men ser att alla lastbilschaufförer tänkt samma sak så jag fortsätter på väg 2 som möjligen är lite längre. Bra vind och i huvudsak nedför i 60 km och det går rejält fort till Hastings med 66,000 folk. Jag äter lunch och frågar på turistbyrån efter en cykelväg till Napier och får en utmärkt karta i handen. Cyklar längs Karamu Stream ut till Hawke’s Bay vid östkusten där cykelvägen följer havet norrut till Napier med 59,000 folk.

Olya möter upp på turistbyrån och vi bokar, med ett par minuters marginal tills de stänger, boende och transport till nästa vandring om två dagar. Från hamnstaden Napier exporteras stora mängder ull och byn ska ha en av de mysigaste stadskärnorna i Nya Zeeland. Här hade vi planerat att stanna ett tag om vi inte behövt vänta i två veckor medan Heaphy Track var stängd. Vi gör en tur i city på kvällen och upplever det inte så märkvärdigt. Campingen däremot är imponerande och en av de högst rankade i landet. Vi får ett stort 6-bäddsrum till acceptabelt pris. Höjdmeter 540.
Distans 127 km. Ack 29876 km.

Grönt böljande landskap på Nordön.

Dag 1502. Napier – Wairoa.
Fortsätter på en flack väg 2 norrut längs Hawke’s Bay och dess svarta beach i 20 km. Därefter blir det rejält kuperat. Första backen är 6 km och 350 höjdmeter. Rundar Lake Tutira som omges av färgsprakande lövträd. Det är ont om byar och vid första stället där det möjligen kan finnas något att äta sitter det folk utanför entren till en liten mataffär och röker så jag trampar vidare. En timma senare dyker det upp ett cafe och när jag precis fått maten så stannar Olyas buss för rast så vi kan språka lite. Backarna fortsätter utan avbrott i 75 km. Sent på eftermiddagen börjar det att regna kraftigt och jag är helt slut när vägen äntligen planar ut de sista 20 km in till Wairoa. Då är det också mörkt men inte en enda bil passerar mig den sista timmen. Jag hittar Olya på byns camping och hon har precis lagat varm soppa med campingrullade köttbullar när jag anländer trött, blöt och kall. För första gången har vi kök inne på rummet. Höjdmeter 1460.
Distans 117 km. Ack 29993 km.

Tuff cykling mellan Napier och Wairoa.

Dag 1503. Wairoa – Big Bush Holiday Park.
Jag lämnar Wairoa efter lunch och svänger in på väg 38 nordväst in i landet mot Urewera National Park. Jag passerar 30,000 km sedan cykelturens början i april 2010. Vädret är mörka moln och efter en stund vräker regnet ner. Vägen är kuperad med små korta branta backar och en 7 km lång sträcka är mjuk grusväg. Följer Waiau River som har en galet vacker färg om det kan vara någon variant av grön. Skyltar varnar för plötsliga översvämningar vid kraftigt regn men jag ser inga sådana. Känner mig rejält seg men det är för kallt för att stanna och vila i mer än ett par minuter.

Sista biten till Lake Waikaremoana där vi ska bo är det 10 km brant uppför men jag hinner precis börja klättra när vårt boende dyker upp. Jag har visst missuppfattat campingens position. Olya anländer i bil nästan samtidigt och vi checkar in i ett svinkallt hus på Big Bush Holiday Park tillsammans med några andra vandrare. Vi lyckas i alla fall få igång värmen i huset efter några timmar men ägarna till campingen saknar all form av servicekänsla vilket känns lite trist. Höjdmeter 550.
Distans 50 km. Ack 30043 km.

Dag 1504. Big Bush Holiday Park – Tapuaenui Campsite.
Vandringsdag 1. Lake Waikaremoana i Urewera National Park nordöst på Nordön blir vår sista Great Walk. Leden är 46 km och gör ett halvvarv runt sjön Waikaremoana. Från campingen är vi 5 vandrare som åker jeep och fartfylld skumpig båtfärd till sjöns norra sida. De andra vandrarna undrar vad vi håller på med när vi börjar gå åt olika håll. Olya och jag ska gå tillbaka 2 km för att göra leden från start medan de andra väljer en annan lösning. Vi inleder vandringen på en hängbro över Hopuruahine River samtidigt som det slutar att regna. Följer sjön i tät urskog på en stundtals hal och lerig stig. Ser några killar som jobbar med leden samt vid stugan Whanganui två jägare med fem hundar utrustade med gps. De verkar jaga vildsvin. Det är platt och lätt vandring i grått väder till Tapuaenui Campsite som ligger precis intill sjön. Vi slår upp tältet och blir nattens enda gäster. Distans 11 km. Tid 5:30.

Dag 1505. Tapuaenui Campsite – Maraunui Campsite.
Dag 2. Superfin morgon men is på tältduken. Lake Waikaremoana ligger på 600 meters höjd och det är flera grader kyligare här än nere vid havet. Vi slappar länge och kommer inte iväg förrän 13:30. Fortsatt fin skog men den är så tät att vi nästan vandrar i mörker trots klarblå himmel. Vi korsar en halvö innan leden går jämte sjön igen. Tillfälliga vyer bjuder på en vacker och spegelblank sjö samt Panekire Bluff, en brant klippa på sjöns södra sida som vi är på väg till. Vi kokar nudlar utanför Waiharuru Hut. Stugorna är obemannade nu i lågsäsong men vi ser några andra vandrare idag också. Det blir mörkt redan vid 19 och vi går den sista biten med pannlampor. Ser en pungräv klättra i träden en bit före Maraunui Campsite som ligger i en vik och vi blir de enda gästerna igen. Kall men klar kväll och vi ser Vintergatans miljarder stjärnor tydligt. Distans 10 km. Tid 6 tim.

Lake Waikaremoana och Panekire Bluff på södra sidan om sjön. En svart svan i förgrunden.

Dag 1506. Maraunui Campsite – Korokoro Campsite.
Dag 3. Kall morgon igen och ett täcke av dimma hänger över sjön. Det är fortsatt kalasväder och vi torkar tältet som är genomblött i solen. Stigen fortsätter att följa sjökanten till sjöns västra sida. Skogen blir mer storslagen och de tillfälligt trevliga vyerna över sjön håller i sig. Leden är kuperad med små korta backar hela tiden och vandringen går sakta. Vi slår upp tältet på Korokoro Campsite och gör en sidotripp på 2 km till Korokoro Falls. Sista biten är stigen svår att följa och vid ett tillfälle passerar vi en flod på hala stenar och håller balansen med hjälp av en vajer som de spänt upp över den visserligen grunda vattenytan. Vi kommer fram till fallet precis före det blir mörkt och hinner bara med ett foto då vi vill hinna tillbaka innan det blir kolsvart. Ser bara tre andra vandrare på hela dagen. Distans 11 km. Tid 5 tim.

Morgon vid Korokoro Campsite.

Dag 1507. Korokoro Campsite – Panekire Hut.
Dag 4. En pungräv försöker ta sig in i tältet under natten men ger snart upp så att jag inte behöver gå ut och snacka allvar med figuren på nära håll. Ny fin morgon med dimma över sjön och frost på marken. Jag går till Korokoro Falls som är ett hyggligt fint 22 meter högt gardinfall. Vi följer sjön i lite mer öppen terräng till Waiopaoa Hut där vi äter lunch. Därefter lämnar leden sjön och går brant uppför i olika typer av magisk skog. Stigen växlar mellan smal stig med mycket rötter och en ny bred variant som kanske är tänkt för cyklister. Högre upp når vi bergskammen på Panekire Range då solen är på väg ner och träffar träden från sidan så att de blir guldfärgade. Vi får någon enstaka vy över sjön och kommer sedan fram till Panekire Hut nästan 1200 meter över havet när solen försvinner bakom horisonten.

Svan i lättande dimma vid Korokoro Campsite.

Här finns ingen camping utan vi bor i stugan och kämpar i flera timmar med att få fjutt på elden i kamin. Det är väl ändå märkligt att man inte fick lära sig att göra eld i skolan. Eld och simma borde vara första prioritet vecka 1 årskurs 1. Sen är det ju också mysko att öppningen till kamin måste sitta nere vid golvet så att man drabbas av akut nackspärr förutom ett redan pågående nervsammanbrott. Värme blir det i alla fall till slut och vi släpar också fram sovmadrasserna framför brasan. Mysigt värre och guld att vi är de enda gästerna. Distans 15 km. Tid 7 tim.

Dag 1508. Panekire Hut – Aniwaniwa.
Dag 5. Härlig natt trots svårt att sova då temperaturen sjunker hela tiden medan brasan slocknar. Fantastisk vy över sjön och nationalparken från stugan och det är fjärde dagen i rad med kanonväder. Leden fortsätter att följa Panekire Ridge. Vi startar i bra tid när solen fortfarande ligger lågt. Solstrålarna träffar den tunna remsan av träd på kammens topp från sidan och det är återigen otroligt vackert. Vid ledens högsta punkt Puketapu Trig 1180 meter är det kala klippor på toppen och klockrena vyer norrut över sjön och Waikaremoanas halvöar samt det omgivande skogslandskapet. Söderut ser vi havet skymta vid Hawke’s Bay. Avslutningen är brant nedför genom skog till målet vid Onepoto och sjöns södra ände. Det är andra dagen i rad vi inte möter någon annan vandrare. Vi har inte beställt någon hämtning utan går 4 km nedför på väg till Big Bush Holiday Park. Vandringen blir min nionde Great Walk vilket betyder att jag gjort alla 9 som finns medan Olya gjort 6 av dem. Distans 13 km. Tid 6 tim.

Fantastisk skog längs hela Panekire Ridge.
Vy över Lake Waikaremoana och Urewera National Park från Puketapu Trig.

När vi kommer till campingen finns inte en käft på plats och allt är låst och vi behöver våra prylar illa kvickt. Vi börjar packa om det vi kan och efter ett tag kommer det förbi en nisse som lyckas få tag på ägaren som kommer och låser upp. Olya blir hämtad av en skolskjuts tillbaka till Wairoa som vi lyckades snacka oss till av den campingens städare. Jag börjar trampa uppför backen som vi precis gick nedför. Benen känns helt okej men det är grusväg och det hinner bli mörkt innan jag är framme vid Aniwaniwa och Waikaremoana Motorcamp där båten utgick ifrån till ledstarten. Nu när Big Bush var så struligt hade det varit bättre att bo här före och efter vandringen. Jag checkar in i en liten sovsal och får den för mig själv. Rummet är svinkallt men jag eldar på med en värmelampa så att det blir skönt. Känner mig sliten och har ont i halsen på kvällen. Härifrån är det 380 km till Auckland och om fem dagar går flyget till Singapore. Höjdmeter 370.
Distans 14 km. Ack 30057 km.

//Magnus Hedström

Nr 89. Heaphy Track.

2014-06-27. Kuala Lumpur, Malaysia.

Dag 1479-1490. 21 april 2014 -. Nelson.
Dagen innan jag ska vandra Heaphy Track vill jag ändra en camping i min bokning och får av en ren tillfällighet reda på att de har stängt leden. Detta på grund av att stora mängder träd fallit på leden under stormen som var för några dagar sedan vilket gjort den oframkomlig. Beslutet har man tagit efter att ha flugit helikopter över området fyra dagar efter stormen. Jag finner det hela lite konstigt eftersom det fanns en hel del vandrare och stugvärdar på leden när ovädret drog förbi samt att det startar nytt folk varje dag. Ledens skick borde ju ha framgått på ett kick så fort stormen slutat och det kan inte ta fyra dagar att lista ut det för en led som folk vandrar på samma tid. I Nya Zeeland verkar det mesta möjligt. 
Lite komiskt är det ju då jag bokat om min start tre gånger redan på grund av felaktig information om transporter samt lite egna ändrade planer. Först meddelar man att leden kanske kommer att vara stängd i 1 vecka. Det ändras sedan till 3 veckor och man öppnar igen efter 2 veckor.

Det blir en hel del funderande på alternativa lösningar när vi inte vet hur länge leden kommer att vara stängd. Jag vill helst gå alla 9 Great Walks och jag vill helst också cykla till Auckland. Medan tiden tickar stryker vi något från det planerade schemat för varje dag som går. Nelson med 60,000 folk är annars en fin plats att hänga på. Vi har ju varit här några gånger nu och även om det inte finns några större sevärdheter är vädret oftast bra, centrum är trevligt, marinan är mysig och så finns Botanical Hill med stora vyer över byn och Tasman Bay. Toppen påstår de dessutom är mittpunkten av Nya Zeeland men det får man nog ta med en nypa salt.

Vy från Botanical Hill över Nelson och Tasman Bay.

Nelsons camping ligger en bit utanför centrum och när vi bara skulle bo två nätter före min vandring så valde vi vandrarhem i city istället. Vilket visar sig bli en fullträff för när vi blir långgäster sjunker priset till samma som för campingen och då ingår dessutom wifi och glass. På samma ställe bor också en yngre kille som vi delade camping med på Stewart Island. Då kom vi dit med samma båt och bara några timmar efter att vi checkat in gick han runt och frågade om folk sett en mobiltelefon. När vi ser honom nu igen går han runt och frågar om folk har sett en brun handduk. Utöver det så har han dagen innan glömt sin skaljacka i Westport på västkusten. Någon dag senare när vi kommer hem så står det en laptop på högkant uppe på ett element i hallen. Man behöver inte fundera speciellt länge på vems dator det är men det är på sin plats att upplysa att den nog åker i golvet bara någon nyser inom 200 meter. Killen svarar att maskinen ändå är rökt då han nyligen spillt en hel kopp kaffe över tangentbordet.
Distans 0 km.

Dag 1491. Nelson – Scotts Beach Campsite.
Så fort leden öppnar hoppar jag på en buss och åker i 4 timmar till Westport på västkusten. Väl där hör jag mig för om bussar norrut till Karamea men de går bara om det finns en grupp vandrare som ska till Heaphy Track. Det gör det inte idag då jag är ensam om att vilja gå leden redan nu. Jag ställer mig och liftar istället och jag tror faktiskt att det är första gången någonsin. Det tar en timma så stannar en kille från Australien men som bor här och som ska till sin sommarstuga i Karamea. Från Westport till Karamea är det 10 mil vacker kust och bergsväg. Vi ser en hel del rester från stormen i form av träd och grenar som rensats från vägen. Killen pratar oavbrutet men är mycket trevlig.

När vi kommer till Karamea lägger hans gps av och han hittar inte vägen till sin stuga vilket jag tycker verkar lite mysko. Men han vill gärna se starten av vandringsleden och kör mig ytterligare 15 km till Kohaihai vilket passar mig perfekt då jag slipper gå den sträckan och kan börja vandra redan idag. När vi öppnar bildörrarna anfaller sandflugorna och hans besiktning av starten blir ytterst kortvarig.

Vandringsdag 1. Det är sen eftermiddag och blå himmel när jag dundrar igång Heaphy Track i Kahurangi nationalpark över Kohaihai River på en hängbro och fortsätter in i tät vegetation med mycket palmer eller rhopalostylis sapida som de verkar heta. Stigen stiger några meter och vid en rastplats är det galanta vyer norrut över en halvstor sandstrand och tät skog längs en sluttande bergssida. Jag når Scotts Beach Campsite som ligger väl skyddad i skog bakom beachen och jag slår upp tältet som ensam gäst. Lite märkligt så finns det inget vatten på campingen men som tur är har jag tillräckligt med mig för att klara kvällen och frukosten. Distans 3 km. Tid 1:30.

Dag 1492. Scotts Beach Campsite – Heaphy Campsite.
Dag 2. Innan jag fått ner tältet stannar en söndagsvandrare på dagstur och snackar lite. Fin morgon men det blir snabbt dis. Leden följer kusten och växlar mellan skogspartier och vandring på ett flertal sandstränder. I skogspartierna ligger det ett lager av grenar och blad på leden från stormen men de större prylarna har de flyttat på. Före flera stränder sitter det en skylt att vågor kan slå över leden vid dålig väderlek. Det är det inte nu men minst en passage kan ge väntetid vid högvatten vilket det inte heller är nu. Leden är mycket lättvandrad och helt flack.

Mellan maj och oktober får man cykla Heaphy Track och de har planerat broar och stenpartier så att skickliga cyklister kan ta sig fram utan att sätta ner en fot. Slår upp tältet vid Heaphy Hut & Campsite och badar kort i Heaphy River. Det är lite bökigt dock då jag sjunker ner till knäna i sandbotten. Jag är helt själv igen och området är fantastiskt mysigt. På kvällen börjar det enligt prognos att blåsa och regna kraftigt vilket också fortsätter hela natten. Distans 13 km. Tid 4:45.

Inledande 16 km på Heaphy Track går längs kusten.

Dag 1493. Heaphy Campsite – Lewis Hut.
Dag 3. Ovädret håller i sig och jag avvaktar i tältet då det är trist att vandra utan att fotografera. Klockan 13 slutar det att blåsa och medan jag packar slutar det också att regna. Två killar på motorcyklar kör förbi campingen utan att se mig. De jobbar med leden och är de sista två personerna jag ser av totalt tre. Direkt efter campingen kommer det en skylt som säger att den här sträckan av leden ibland inte är passerbar efter kraftigt regn vilket ger lite huvudbry då det har regnat oavbrutet i över 12 timmar. Terrängen är tät vegetation igen och påminner om djungel. Leden lämnar kusten och fortsätter mot nordost. J
ag går fort då jag har bokat in mig att gå 30 km idag även om det är omöjligt att göra i dagsljus med sen eftermiddagsstart. Jag ser motorcykelspår i marken och försöker avgöra om de är färska eller inte. Ser aldrig mc-killarna igen så spåren kanske är gamla.

Passerar en översvämmad bäck som är fyra meter bred och det går inte att hoppa över eller på stenar. Funderar på om jag ska ta av mig skorna och vada men anar att det kanske kommer fler liknande passager så jag plaskar rakt igenom. Leden följer Heaphy River och efter 1 km har floden svämmat över så mycket att leden fortsätter rakt ut i vattnet runt en flera meter hög klippa. Jag går sakta ut i vattnet och känner mig för med stavarna men när vattnet når till grenen vänder jag om och packar ner kameran i min vattentäta ryggsäck. Prövar igen och går ungefär 20 meter i 80 centimeter djupt vatten innan jag kan klättra upp bredvid leden på torr mark och fortsätta. Därefter kommer det ett par passager om 50 meter med knädjupt vatten så det var ju bra att jag inte fick för mig att kränga av mig skorna i den första pölen.

Ser två enorma träd med gigantiska grenar som det växer högt gräs och växter på och de påminner om filmen Avatar. Kommer sent till Lewis Hut och bestämmer mig för att stanna då det är 12 km till nästa camping. Vid Lewis Hut finns ingen camping men jag hittar en okej gräsplätt precis bakom stugan. På andra sidan forsar den översvämmade floden och när ett nytt oväder anfaller på kvällen blir jag lite orolig att floden ska stiga mer och ta med sig hela stugan. Distans 8 km. Tid 2:15.

Blöt vandring på 8 km mellan Heaphy Campsite och Lewis Hut.

Dag 1494. Lewis Campsite – Gouland Downs Campsite.
Dag 4. Skyfallet lugnar ner sig under natten och på morgonen är det uppehåll men grått. Jag  vaknar av kvittrande fåglar. Klättrar över ett rep och skylt om att leden är avstängd. Den här delen skulle ha öppnat igår och jag antar att mc-killarna tänkt ta ner skylten men inte kunnat ta sig hit. Svagt uppför i fin skog i 12 km. Stundtals brant bredvid leden och jag ser ett tiotal stora trädstammar som fallit men som sågats sönder i mindre bitar. Någon av dem kan ju ha medfört en del problem att passera. Leden är i fint skick även om det är blött. Bäckarna forsar på bra och vattnet är guldfärgat. Når trädgränsen vid James Mackay Hut 700 meter över havet och vandringen planar ut och går över stora ängar med biffiga grästuvor. Det är spångat stundtals men rejält brett så att det funkar för dem som cyklar. Leden växlar mellan öppna gräsytor och skog med låga barrträd.

Utan att jag gör några höjdmeter kommer den täta vegetationen tillbaka ett par gånger med bladväxter och mossa långt upp på trädstammar och stenar. Vädret blir dimma och regn igen. Passerar Saxon Hut & Campsite och 5 km senare blir skogen magisk med en liten canyon bredvid leden samt att marken består av områden med meterhöga stenbumlingar täckta av mossa. Slår upp tältet på en plattform av trä vid Gouland Downs Hut & Campsite. Mer regn på kvällen men det är underbart med lätt bris i det öppna landskapet bredvid stugan. Jag lagar mat i tältet med härliga vyer i alla väderstreck samtidigt som mörkret lägger sig och det är en stor bonus att jag är här helt själv. Distans 29 km. Tid 8:45.

Sträckan mellan James Mackay Hut och Perry Saddle är 24 km och går i alpin miljö.

Dag 1495. Gouland Downs Campsite – Brown Hut Campsite.
Dag 5. Regnet vill inte sluta så jag avvaktar starten igen. Äter lunch och när det plötsligt blir uppehåll tar jag ner tältet snabbt och packar. Går tillbaka till det fantastiska skogspartiet med ravin och mossa för att fota. Området runt stugan heter Gouland Downs och är en stor platå med grästuvor omgiven av berg. Leden stiger svagt i öppet landskap och det är schyssta vyer tills regnet börjar vräka ner igen. Jag tänkte igår att kan jag få ett par timmar med sol sista dagen så blir det här jättebra men nu måste jag packa ner kameran för gott. Jag pausar kort vid Perry Saddle Hut & Campsite 860 meter över havet men det är kallt, blött och blåsigt. Leden når sin högsta punkt vid Flanegans Corner 915 meter över havet men vyerna är tjock dimma.

Magiskt skogsparti vid Gouland Downs Hut & Campsite.

Passerar ett tiotal partier där det har fallit flera stora träd över leden som de sågat sönder och kastat över kanten. Träden har inte gått av utan ramlat omkull och det verkar förutom blåsten och mjuk mark också bero på att rotsystemen är minimala i jämförelse med hur det är i svenska skogar. Kanske det inte behövs så rejäla rötter vid riklig nederbörd. Det verkar också som om det har varit flera jordskred vid branta passager men jag får senare reda på att man använt dynamit för att spränga bort de största träden vilket förklarar att det ser lite skumt ut. Stenig stig nedför i 15 km. När jag kommer under molnen slutar det att regna men då har det blivit mörkt. Mysig vandring dock med pannlampa till Brown Hut 130 meter över havet och ledens målgång. Stugan ligger intill Brown River och stället känns helmysigt så jag slår upp tältet och stannar även om jag hade planerat att gå lite längre. Heaphy Track är 78 km och Nya Zeelands längsta Great Walk. Distans 25 km. Tid 6 tim.

Dag 1496. Brown Hut Campsite – Nelson.
Jag har ställt väckarklockan på 03:30 och dessvärre fungerar den. Jag är löjligt trött och funderar över alternativa lösningar än att gå upp och medan jag gör det hinner jag bli pissnödig och innan jag har löst den saken har jag också blivit hungrig så det slutar med att jag kommer iväg klockan 6 enligt plan. Det är 28 km till närmaste stad och det börjar med grusväg. Tanken med att starta tidigt är att jag kanske kan bli upplockad av någon längs vägen och efter en timma löser sig den saken. Det är två damer som är på väg till jobbet i Collingwood. De säger att jag har enorm tur för det åker bara en bil på förmiddagen i den här riktningen. Det är inte ovanligt att det kommer vandrare gående här och tjejerna berättar att de plockat upp en dansk kille för två år sedan som fastnat med bilen nere i floden och de är lagom nyfikna om det är en ny story jag bär på.

Väl i Collingwood väntar jag i 15 minuter innan jag får skjuts av en tandläkare 25 km till Takaka. Härifrån finns det buss så nu är dagen i hamn. Jag fortsätter att lifta och efter 20 minuter blir jag upplockad av en kille som också ska till Nelson dit det är 100 km. Halvskum man i ostädad pickup och jag tänker att det är nog bara en tidsfråga innan killen försöker slå ihjäl mig. Att sova är såklart inte att tänka på. När vi har snackat i en timma har allt svängt och det är nog en av de roligaste och trevligaste människor jag mött på länge. Tala om berest och smart kille. Han har bland annat cyklat Karakoram Highway och vandrat i Alaska. Dessutom har han jobbat i Schweiz, Moskva, Indien och nu i Nya Zeeland. Han verkar insatt i det mesta och har synnerligen intressanta åsikter vad vi än pratar om. Väl i Nelson väntar Olya och på vandrarhemmet har de varit gulliga och lagt en chokladbit på min säng och en lapp med texten ”Welcome home Mangos”.

Dag 1497. Nelson – Picton.
Jag trampar iväg på väg 6 nordost längs kusten. Efter en mil drar vägen öst in i skogen och det är 10 km och 350 höjdmeter uppför och inte är speciellt brant. Lika lång backe nedför och vid två tillfällen blir jag omkörd av stora lastbilar vars luftvägg framför dem nästan trycker in mig i skogen. Ny kortare stigning och sedan ner genom Rai Valley. Vädret är helt okej och naturen är lägre berg med både skog och skövlad skog samt en del höstfärger.

Jag äter lunch i Havelook och ser Olya passera i en Intercitybuss. Kort klättring upp längs Queen Charlotte Drive med vyer över Sydöns norra skärgård. Fantastisk utförskörning med många tvära kurvor och sedan flackt till dagens sista 5 km långa motlut. Det känns som om backen aldrig ska ta slut och mina ben är bara mjölksyra. Mörkt och pannlampa sista biten ner till Picton där Olya väntar på färjeterminalen. Vi checkar in i ett rum på campingen, handlar, äter Fish and Chips och därefter slocknar jag på sängen med både skor och kläder på. Höjdmeter 1150.
Distans 110 km. Ack 29538 km.

Väg 6 mellan Nelson och Havelook.
Såg några nyfikna alpackas längs vägen de finns normalt bara i Sydamerika.

Dag 1498. Picton – Wellington.
Vi går ner till färjeterminalen och hoppar på båten som tar tre timmar till Wellington på Nordön. Vädret är kalas i Picton men genom Sydöns skärgård börjar molnen komma och i Wellington är det helmulet. Lätt cykling i medvind på väg 2 runt Wellington Harbour till Lower Hut och samma camping som vi bodde på för fyra månader sedan men nu väljer vi rum. Olya kommer efter en stund med buss och ringer mig från campingen när jag står på busstationen i city och väntar på henne. Vi tar en rejäl promenad och får sedan bada gratis i campingens jacuzzi. Det ska egentligen alltid vara gratis med mitt medlemskort på Top 10 Holiday Parks som vi ofta bor på men det är sällan den förmånen fungerar. Värmen i poolen knäcker mig nästan då jag inte riktigt har återhämtat mig från gårdagens etapp. Imorgon fortsätter jag norrut medan Olya stannar i Wellington i några dagar. Höjdmeter 30.
Distans 14 km. Ack 29552 km.

Vi tog färja från Picton på Sydön till Wellington på Nordön. Bilden är från Sydöns norra skärgård Queen Charlotte Sound.

//Magnus Hedström