Nr 14. Ulan Bator.

2010-09-25. Zamyn-Uud, Mongoliet.

Dag 155-162. 5 september 2010 -. Ulan Bator.
Ulan Bator är Mongoliets huvudstad och landets överlägset största stad med miljonen folk. Byn är varken speciellt kul eller direkt trist det är bara lite ont om feta sevärdheter. I alla fall för att vara en huvudstad. Jag besöker landets största kloster Gandan Khiid mitt i centrum. Inne i klostret finns en mäktig 26 meter hög och guldtäckt buddha av koppar. Den byggdes så sent som 1996 då ryssarna stulit originalet på 30-talet och tillverkat pistolkulor av den.

Gandan Khiid, Ulan Bator. Mongoliets största kloster.

Jag tar mig till hela tre museer men det är inga höjdare förutom en avdelning i naturhistoriska museet som har några 50-70 miljoner år gamla skelett från dinosaurier som de grävt fram ur sanden nere i Gobiöknen. En troligen intressant sevärdhet som jag dock hoppar över är en av Asiens största marknader, Black Market. Där ska det mesta finnas som går att köpa men turister tenderar ända att gå därifrån med mindre prylar än vad de åkt dit med.

Annars kretsar city och folklivet kring det stora torget Sukhbaatar som är omgivet av en del trevliga och moderna byggnader. Staden huserar landets bästa mat och min favorit blir en indisk restaurang. Modern bio finns och jag passar på att se Inception med Di Caprio och Nolan som funkar speciellt som priset är motsvarande 15 svenska kronor. Mongolerna fortsätter att överraska då mer än hälften av besökarna anländer 10 minuter in på filmen.

Torget Sukhbaatar i Ulan Bator.

Jag måste skaffa visum till Kina vilket blir veckans dumheter. Kinesiska ambassaden är öppen 09:30-12:00 måndag, onsdag och fredag. Jag går dit måndag 10:00 i tron om att det ska ta en timma att lämna in ansökan och pass. När jag kommer fram till grinden är det kö med cirka 10 personer. Efter en kvart kommer en mongolisk vakt och är fly förbannad på att vi står i kö ute och formligen kastar in hela kön i ett litet rum där vi blir 30 turister vilket är 20 fler än behagligt. Vi får blanketter att fylla i och när det är klart frågar samma vakt vilket könummer jag har. Jag svarar att jag inte har något könummer varpå han blir ännu argare och kastar ut mig på gatan och försöker köra fingret genom skylten där det står onsdag 09:30-12:00.

Onsdag morgon och jag är på plats och köar redan 08:00. Klockan 09:30 kommer ambassadpersonalen ut och ger oss varsitt könummer och jag är på plats 23. Sen flyter det på smidigt efter mongoliska mått och jag lyckas lämna in mina papper vid 11-rycket för uthämtning fredag vilket är galant. Ambassaden handhar 40 turister per öppetdag och inte en käft till. Om fler vill ha visum så är det deras eget problem.

Trafiksituationen är hemsk och vi är lite osäkra på vilken gata vi ska ta för att pricka landsvägen till staden Choir som är nästa stopp. Malin frågar i receptionen på vandrarhemmet. Damen där har ingen bil och vet inte men lovar att ringa och kolla upp det åt oss. Hon återkommer lite senare glad i hågen och meddelar att Choir ligger mot öst. Vad bra säger Malin och tackar för den hjälpen.
Distans 0 km.

Dag 163. Ulan Bator – Bagakhangai.
Vädret är bra när vi försöker ta oss ur Ulan Bator men trafiken är det inte. Vi kryssar mellan väg och trottoar för att inte fastna. Det är måndag morgon, full rusning och som värst blir det när två killar hoppar ur sina bilar för att slåss då de har synpunkter på varandras bilkörning. Men efter 10 km blir det bättre. Vi passerar en flod där det växer träd i höstfärger och sedan avtar trafiken snabbt. Asfaltsvägen följer den Transsibiriska järnvägen vilken är den första järnväg vi ser i Mongoliet. Efter en veckas vila vill vi börja lite lugnt men det går inte då det är kuperat hela tiden samt stark motvind. Hela dagen möter vi mängder med veteranbilar från Europa som verkar vara med i något sorts jippo som vi inte lyckas få kläm på vad det handlar om. Landskapet är fina mjuka grusberg. Benen känns trötta när vi lunchar efter 55 km men sen blir det lättare med flackt och en vind som mojnar. Tältar bredvid både väg och järnväg. Höjdmeter 720.
Distans 85 km. Ack 7878 km.

Mysig väg men jobbigt för benen.

Dag 164. Bagakhangai – Bayantal.
Regnig och blåsig natt men vädret blir moln och skön temperatur när vi börjar cykla. Lämnar bergen bakom oss när landskapet förändras och det ser ut som stäpp igen. Vi har medvind och det är fantastiskt behaglig cykling på bra asfalt och med få bilar. Snittar över 21 km/h. Slår upp tältet tidigt vilket inte är så vanligt.
Distans 107 km. Ack 7985 km.

Dag 165. Bayantal – Choir.
Blåsig natt igen men lugnare när vi vaknar. Mycket insekter i absiden och runt tältet på morgonen som vi rensar för att inte råka trampa på dem. Moln, kyligt, medvind och platt igen. Vi passerar en övergiven rysk flygbas och kommer fram till byn Choir där vi letar upp ett hotell vid järnvägsstationen. Finns ingen dusch men vi går till byns duschhus vilket visar sig vara mycket bra. Får eget fräscht rum i 30 minuter och det finns massor av varmvatten.
Distans 41 km. Ack 8026 km.

På morgnarna rensar vi absiden och området runt tältet från insekter så att vi inte råkar trampa på dem. Foto: Malin R.

Dag 166. Choir.
Byn Choir med 8000 folk består inte av jurtor utan här bor man i vanliga hus. Det finns en asfalterad gata, resten är en blandning av sand och glasbitar. Transsibiriska järnvägen passerar här och jag passar på att fota lite när tåget från Beijing till Moskva stannar. När det åker igen blir tågpersonalen rejält stressade och tror att jag har missat att kliva på. Några barn gör en stor felbedömning när de kastar sten efter oss och träffar min axel. Jag vänder snabbt på klacken fly förbannad varpå en unge av tre springer iväg i full galopp. Efter en stund vänder han sig om och hoppas antagligen att jag ska ge upp. När jag kommer ikapp och får tag i hans arm skriker han livrädd no, no, no i tron att jag ska göra något annat än att skälla ut honom på svenska. Förgrymmade unge.
Distans 0 km.

Dag 167. Choir – Dalanjargalan.
Vi lämnar Choir i moln och det är asfalt i ytterligare 10 km sen blir det grusväg. Vägen går parallellt med järnvägen. Kommer in i Gobiöknen som vi tänkt korsa den närmaste veckan. Passerar stora högar med sand eller om det är något annat som de verkar bryta. Det är bulor i landskapet och smått kuperat. Marken blir torrare och med mer sand men det går bra att cykla. Två hundar jagar ifatt oss varav en av dem försiktigt och hårt tryckt mot marken hasar sig fram till mig, livrädd som det verkar, och önskar bli kliad på magen vilket jag fixar så att den blir överlycklig. Hojar förbi två små byar på kvällen och fyller på vatten. Tältar strax efter bredvid järnvägen. Höjdmeter 410. Snittfart 12,4 km/h.
Distans 85 km. Ack 8111 km.

Dag 168. Dalanjargalan – Camping bredvid vägen.
Kalasmorgon med sol, vindstilla och behaglig temperatur. Fortsatt lättcyklat i sandigt och platt landskap med tillfälliga bulor. Får punktering efter 15 km som jag stannar och lagar. Min nionde. När jag är klar upptäcker jag ytterligare tre små hål i slangen. Undersöker framdäcket och hittar cirka 10 taggar som fortfarande sitter fast i gummit. Byter både däck och slang. Jag har nu nya dyra fräscha grejor som jag köpt i Ulan Bator men det visar sig vara punka på den splitternya slangen också som jag lagar. Cyklar i 5 km till och får punka igen men då är det lagningen som gått upp. Fixar den. Sedan stannar jag och letar efter nya taggar varje kilometer och drar ur dem ur däcken flera gånger utan att det blir punka men vid 40 km får jag två hål till som jag lagar på lunchen. Punktering tretton och fjorton. Boven i dramat är en liten taggig buske som verkar tappa sina taggar och som mina mongoliska däck med lite för mjuk gummiblandning inte klarar av.

Det är jättefin cykling i fina hjulspår men jag kan inte riktigt slappna av när jag ständigt måste stanna och leta efter taggar i framdäcket. Bak har jag ett bättre tyskt däck. Trettio kor kommer springande emot oss och jag tror ett tag att de tänker anfalla men de tycker nog att vi ser ut som mongoler och tror att vi med häst eller motorcykel ska ta dem till grönt gräs eller vatten. När de upptäcker att vi bara är svenskar ser de bra ledsna ut. Det slutar med totalt 6 punkteringar för dagen. Snittfart 12,4 km/h.
Distans 63 km. Ack 8174 km.

Cykling i Gobiöknen.

Dag 169. Camping bredvid vägen – Sainshand.
Fint väder och lagom varmt. Fortsatta problem med taggarna men jag lyckas upptäcka dem innan det blir hål fram till 42 km då det blir punktering igen. Min femtonde. Jag kan cykla i en kilometer på pumpat däck och kör intervaller fram till 55 km så att jag kan laga på lunchen. Vi går av vägen en bit för att luta cyklarna mot en stolpe men däcken blir proppfulla av taggar så vi retirerar snabbt tillbaka till hjulspåren igen. Många taggar är så små att vi måste använda en tång för att få ut dem ur däcken. Passerar mycket hästar som under långa stunder springer framför oss. Jag vet inte om de tycker att det är kul eller om de är rädda, troligen det senare.

Eftermiddagen blir härlig cykling i bra hjulspår på hårdpackad jord och ett tunt lager sand. Vi ankommer staden Sainshand precis innan det blir mörkt. Kommer in vid järnvägsstationen där alla hus ser förfallna ut men centrum 2 km bort är bättre. Några äldre ungdomar som vi passerar knuffar till min cykel så att jag nästan ramlar. Jag tvärnitar och springer återigen ifatt en kille och skäller ut honom på svenska när han försöker skydda sig på marken av någon anledning. Malin får punktering på båda däcken precis innan vi är framme men kan pumpa och cykla vidare. Vi letar upp ett fint hotell och checkar in. Snittfart 14,4 km/h.
Distans 91 km. Ack 8265 km.

Söder om Ulan Bator följer vägen den Transsibiriska järnvägen.

Dag 170-171. Sainshand.
Slappa i staden Sainshand med 19.000 folk. Byn ligger mitt i Gobiöknen. Omgivningarna är inga sanddyner som man kan tro utan ett platt landskap med låg och riktigt torr växtlighet på mark av grus. Här är det vanliga hus igen och inte jurtor. Det händer inget speciellt mer än att vi tvingas byta hotellrum på grund av fullbokat hotell. Stora turistgrupper från Tyskland och Sydkorea bor också på hotellet. Nu är det bara tre dagars cykling kvar i Mongoliet och sen blir det Kina.

//Magnus Hedström