2002-04-15. Kota Kinabalu, Malaysia.

Jag anmäler mig frivilligt till en 18-timmars resa till Kuala Lumpur i Malaysia som visar sig bli överraskande smidig. Den börjar med 5 timmar flygande bastu i en proppfull minibuss enligt sedvanlig Thailändsk stil. Ett toalett och matstopp på vägen och i samma sekund som jag kliver ur bussen har man i en meny upptryckt i nyllet. Raketbussen stannar i Hat Yai där jag med två stora ryggsäckar åker motorcykeltaxi till busstationen. Stor fin buss avgår 18:00. Vi passerar gränsstationerna utan problem och är framme i Kuala Lumpur 03:00 vilket är tre timmar tidigare än planerat. Vi är 7 västerlänningar någonstans i Kuala Lumpur som inte lyckas orientera in oss på kartan. Visar några lokalbor kartan men som vanligt kan de inte peka ut vart vi är. Dock löser sig allt snabbt och 20 minuter senare har jag checkat in på ett vandrarhem, bäddat sängen och sitter i lobbyn och ser Real Madrid vinna över Bayern Munchen i Champions League.

I Kuala Lumpur bor det 5 miljoner folk och jag stannar i 4 dagar. Knallar runt en hel del och försöker lära mig att hitta. Besöker ”The Golden Triangle” vilket är stadens affärsområde packat med skyskrapor, lyxhotell och shoppingcentra. Bäst är Petronas Twin Towers 451,9 meter högt och världens högsta byggnad. Stadens i övrigt intressanta byggnader försöker jag fotografera men de ligger lite märkligt till och jag får inte till det alls. Merdeka Square var platsen där man först hissade den Malaysiska flaggan då landet blev självständigt från britterna 1957. Historisk plats men inte mycket till sevärdhet. Lake Gardens är en stor park med nationalmonument, fågel och fjärilspark men inte heller det i min smak. Modern stad men jag finner den lite trist. Inte ens Chinatown och Little India känns exotiskt.

Jag köper flygbiljetter till Kota Kinabalu på den Malaysiska delen av Borneo i nordöstra hörnet av ön. Resan tar 2,5 timme då vi måste runda några oväder. Jag stannar 24 timmar i Kota Kinabalu för att vänta in öppettiderna till bokningskontoret för Mount Kinabalu nationalpark. Åker buss 2,5 timme österut på vindlande bergsvägar upp till nationalparken. Login i parken är fullbokad men jag hittar ett litet billigt ställe strax utanför. Har precis påbörjat en ny kur malariatabletter och andra natten vaknar jag av mardrömmar samt att jag pratar i sömnen. Som tur är är jag själv i sovsalen.

Mount Kinabalu 4095 meter är Malaysias och Sydostasiens högsta berg. Samling 07:30 utanför parkhögkvarteret och utdelning av guider börjar. Inte helt oväntat är det total röra men till slut är vi fem västerlänningar som delar på en guide. Det är obligatoriskt med guide även om det inte behövs. Det viktiga är att man betalar för en så är malaysierna nöjda. Tio över åtta börjar jag bestigningen från högkvarteret på 1560 meter. De första 4,5 km är asfalterad väg. Alla andra väljer buss till ledens startpunkt på 1860 meter. Jag har 17 kg packning inklusive 7 liter vatten. Väl inne på leden är det mestadels trappor uthuggna i berget eller leran. Vädret är fint i en halvtimma sen drar moln in och jag ser inte mer än själva leden. Känner av höjden vid 2600 meter och gör några acklimatiseringsstopp. Det är 6 km brant upp till nattens läger i Laban Rata 3300 meter som jag når efter 4 timmar.

Laban Rata består av en restaurang och flera övernattningsstugor i olika kvalite. Eftermiddagen tillbringas i huvudsak hängandes i restaurangen men jag gör en acklimatiseringstur upp till 3550 meter där jag sitter och rullar tummarna i en timma. Vädret spricker upp och det blir coola vyer med moln under oss. Jag går och lägger mig klockan 21. Det är ont om syre och jag sover bara i två timmar. Vid midnatt drar malaysierna igång sina ljudliga förberedelser inför toppförsöket. Alla andra startar mellan 02:00 och 02:45 medan jag har fått dispens att gå 03:30. När jag går upp kvart över två ser jag grupp efter grupp ge sig av i mörkret. Jag äter frukost, fixar till utrustningen och kommer iväg 03:34.

Jag går utan ryggsäck men med fickorna fulla av vatten och kolhydrater. Det är fortfarande mörkt och jag använder pannlampa. På natthimlen lyser stjärnor i tusental. Det är härligt tyst tills jag kommer ifatt de första grupperna. Skenet från ficklampor ringlar sig långt upp på berget. Jag möter några som vänt om på grund av huvudvärk. Vid 3600 meter passerar jag trädgränsen och det blir brant kalkstensklippa. Fastnar en stund i en kö vid en klätterpassage där det finns rep att ta hjälp av.

De sista 500 höjdmeterna är kalkstensklippa i lagom lutning. Passerar cirka 150 vandrare inklusive min guide och strax före toppen är jag ifatt min grupp. Vi går tillsammans den sista biten och når toppen 4095 meter klockan 05:15. Vi är till en början 10 personer som väntar på soluppgången. Jag mår bra och känner knappt av höjden. Solen passerar horisonten klockan 06 men det är moln och vi måste stanna en timma till för att det ska bli ljust nog att fotografera. Det är kallt och vi fryser hund.

Utsikten från toppen över den närliggande St. John’s Peak och Borneos kustremsa är strålande. Nedstigningen på 2500 höjdmeter tar 3 tim 45 min. Alla i gruppen har tydligen samma resplaner och vi beslutar oss för att göra sällskap till nordöstra Borneo.

//Magnus Hedström