2002-05-30 Västerås, Sverige.

Jag åker båt och taxi till Kota Bharu. Fortsätter med nattbuss till Ipoh där en helgalen chaufför förstör min nattsömn. Kommer fram 04:00 och gör ingenting i tre timmar innan det blir ytterligare tre bussar upp till Cameron Highland dit jag anländer efter totalt 24 timmars resa. Cameron Highland är en så kallad Hill Station som ligger på 1500 meters höjd. Klimatet är behagligt och omgivningarna vackra med vyer över stora teodlingar. Första dagen sover jag bort. Andra dagen gör jag en enkel vandring genom djungel och teodlingar till teplantagen Boh’s som jag besöker. Jag får en titt på fabriken, ser en video om tillverkningen samt blir bjuden på ett fantastiskt gott vaniljte. Rätt så intressant men det enda som händer är att de mal tebladen, tillsätter några kemiska prylar, torkar och paketerar. Det blir samma väg tillbaka och dagsetappen slutar på 21 km.

Tredje och sista dagen knallar jag till ytterligare en teodling, fotar från en utsiktspunkt och försöker hitta en vandringsled utan att lyckas. Går upp till byn Brinchang istället. Bestiger omgivningarnas högsta berg Gunung Brinchang 2032 meter via en intressant djungeltrek. Väl på toppen är utsikten dessvärre obefintlig då moln har dragit in. Samma väg ner och dagens etapp slutar också på 21 km.

Buss 6 timmar ner till Kuala Lumpur med extra stopp för att fixa en punktering. Jag sammanstrålar med Julia en malaysisk tjej som jag träffade på Borneo. Hon tar mig runt till olika restauranger två kvällar i rad. Vi testar en hel del prylar men ingenting är speciellt gott. Jag frågar om hon vill följa med på fotboll och då kontrar hon och frågar om jag vill följa med till kyrkan istället. Jag går på fotboll själv och ser Brasilien slå Malaysia med 4-0 efter en ganska trist match. Malaysia började dock bäst med nick i egen ribba. Det stod 0-0 i paus men när Ronaldo spräckte nollan efter en försvarsmiss tappade Malaysia allt. Brasilien hade Carlos, Rivaldo, Ronaldo och Ronaldinho i förstauppställningen.

Från Kuala Lumpur åker jag skolbuss 5 timmar till Johor Bahru och därifrån vanlig buss i en timma in till Singapore. Skollov tydligen och allt fullbokat så det fick bli en nödlösning. Gör en fotorunda och besöker Padangen som är en stor gräsmatta med skylinen i bakgrunden, statyn Merlion samt Raffles Hotel. Min plan var att avsluta resan i Singapores vattenpark med härliga vattenrutschbanor och annat skoj men när jag kommer till Sentosa Island har de bommat igen parken. Det blir en dag på stranden istället vilket känns aningen avslaget.

Från vandrarhemmet på Beach Road går jag till City Hall, åker tunnelbana till flygplatsen, flyger två timmar till Bangkok, flyger 10,5 timmar till Stockholm, åker flygbuss 1,5 timmar till Västerås och går 15 minuter hem till mamma, totalt 21 timmar dörr till dörr.

Resan har kostat 121.500 kronor och min budget var 120.000 kronor. Här är kostnadsutfallet:

Bostadskostnader per natt och land exklusive 41 nätter som varit resenätter däribland alla nätter i Finland, Ryssland och Mongoliet:

Det blev totalt 278 resdagar eller 9,1 månader genom 13 länder varav 7 nya.

Nu är det slut.

//Magnus Hedström

2002-05-20 Kuala Lumpur, Malaysia.

Tre korta flygresor tar mig från Gunung Mulu till Miri, Labuan och Kota Kinabalu. Väl framme träffar jag Paul från England och vi beslutar oss för att pröva forsränning. Vi är en liten grupp som åker buss 10 mil till Beaufort och sedan två timmar tåg rakt in i djungeln. Tåget är från år 1900 och när vi når toppfarten runt 30 km/h är det svårt att sitta kvar på sin plats då det skakar outhärdligt. Dessutom är det stora glapp mellan vagnarna och varje stopp känns som en krock. Starten lika obehaglig och det stannas ofta för att släppa av och på folk.

Efter ett tag kommer vi till en bro som rasat där vi lämnar tåget och till fots tar oss över till den andra sidan där ett annat tåg väntar. Väl framme vid floden gör tåget ett två minuter långt stopp så att vi kan gå av, byta om och låsa in våra väskor. Tillbaka på tåget iförd endast badshorts känns tillvaron inte alls speciellt skoj. Jag sitter bland några muslimska tjejer som har heltäckande klädsel och bara visar händer och ansikte. Mer uttittad har jag aldrig känt mig men det var ända tur att jag fick med mig shortsen istället för badbyxorna.

Forsränningen börjar med en kort genomgång därefter sätter vi av nedför Padas River vilket ska vara Borneos bästa rafting med grad 3-4. De första passagerna är lugna men när vi når grad 3 är det ordentligt drag i forsen. Vi kämpar febrilt för att hålla oss på rätt köl då båten inte alls är i klass med vad vi raftade med i Nya Zeeland. Då kändes det som om det var omöjligt att ramla ur nu känns det som motsatsen. Mellan de svåra passagerna badar vi i strömmen och tränar på att komma upp i båten. Vi gör lite bodysurfing vilket till min glädje är betydligt vildare än i Nya Zeeland. Guiden lurar oss och säger att nu blir det lugna grad 2 passager och vi kastar oss ur båten för att överraskas av ordentliga grad 3 passager vilket är enormt kul.

Vi når en grad 4 passage och jag sitter längst fram då båten kommer helt fel in i en jättevåg. Det tar tvärstopp och jag flyger rakt ner i vattnet. Guiderna blir stressade och hoppar i från flera båtar för att rädda mig men allt är under kontroll. Jag är den enda som ramlar ur men jag sitter också sämst till samt att det finns ingenting att kila fast fötterna i. Vi avslutar med några roliga grad 3 och mer bodysurfing. Efter 10 km och två timmar på floden fixas grillad lunch fram innan det blir samma resrutt tillbaka. En riktig höjdardag.

På kvällen dyker korten från raftingen upp och med dem en förklaring till varför båten betedde sig så konstigt. Jag längst fram kämpandes i vågorna med en blick som om det var VM och med brudarna bakom med varsin kamera i högsta hugg. Inte klokt vad dumt. Nästa dag åker Paul och jag ut till Tunku Abdul Rahman National Park och ön Pulau Manukan där vi badar och slappar under palmerna. Senare på kvällen blir det faktiskt utgång på ett par pubar med några tjejer som vi träffat på stranden vilket visar sig bli överraskande trevligt.

Flyg från Kota Kinabalu 2,5 timme till Kuala Lumpur där jag fortsätter med buss 6 timmar till Singapore. I byn är det rent, fint, enkelt och mycket shopping. Jag köper bland annat flygbiljetter hem till Sverige för acceptabla priser. Åker vidare med tåg 13 timmar till Kota Bharu i nordöstra Malaysia på den berömda djungeljärnvägen. Nattåg dock och jag kan bara njuta av vyerna lite på morgonkvisten. Fortsätter med taxi 1 timma och båt 40 minuter till Pulau Perhentian Kecil. Det är den lilla av Malaysias två paradisöar på norra östkusten. Landets bästa bad och i klass med toppskiktet i Thailand också.

Jag hittar en bungalow på Long Beach som är öns mest exploaterade strand men ändå lugnet själv. Inga vägar bara 400 meter sandstrand, enkla boenden och en del restauranger. Det enda man kan klaga på är de cirka 40 båtar som ligger i vattenbrynet med sina ankare fastkilade i botten som livsfarliga spjut. Jag träffar Charlotte från England som är lika snål som jag och vi beslutar oss för att flytta ihop. I själva verket handlar det nog i hennes fall om att hon är rädd för att bo själv. I mitt fall blir det rena centrifugen i skallen när det kommer på tal eftersom hon ser ut som en fotomodell men jag svarar tydligen att det är okej.

Vi åker på snorkeltur till fem olika platser. Första stället är magnifikt med klart vatten, massor av fisk och koraller. Vid andra stoppet ser vi en jättesköldpadda på 1,5 meter som jag simmar efter i 10 minuter. Vid tredje platsen ser jag fyra mindre hajar över en meter långa och ett stim med runt 50 barracudas. Vi äter purfärsk fisk till lunch i en fiskeby och fortsätter sedan till fjärde snorklingen då olyckan är framme.

Vi har precis snorklat klart och jag är på väg tillbaka till båten. Kommer simmandes med bra fart fjärilsim och ser inte vad som kommer från vänster. Med min vänsterarm klyver jag nästan en stor manet. Bomber och granater vilken smärta i armen. Vid det femte stoppet är det inte kul alls. Armen röd och uppsvälld men det går som tur är över efter 4 timmar. Vi är en grupp om 9 på turen och hela gänget kommer sedan att hålla ihop de resterande dagarna. Ett kanonkul gäng och vi kommer in i någon sorts varannan-dag-schema. Ena dagen efter sol och bad på stranden äter vi middag och har party fram på småtimmarna. Nästa dag är lugnare och de flesta dricker bara vatten till både lunch och middag. Efter 12 dagar på Perhentian Kecil är det imorgon dags att åka tillbaka till fastlandet.

//Magnus Hedström

2002-05-06. Kuala Lumpur, Malaysia.

Brunei är inte speciellt turistvänligt. Jag försöker skaka fram information om bussarna till Malaysia. Turistbyrån vet ingenting. Informationsdisken vid busstationen har inte en aning om vart bussarna avgår eller när. Jag pratar dock med en busschaufför som säger att bussen till Seria avgår 07:20. Jag beslutar mig för att chansa på att jag på 6 timmar kan ta mig från Bandar Seri Begawan till flygplatsen i Miri där mitt flyg till Gunung Mulu avgår 13:45. Sträckan är mindre än 10 mil.

Jag anländer busstationen 07:10. Väntar på bussen till Seria som åker 07:35. Efter två timmar är vi i Seria där jag väntar till 10:30 innan nästa buss till Kuala Belait avgår. Den turen tar 33 minuter vilket är 3 minuter för länge för att jag inte ska få ont i magen. Som tur är väntar 11:00-bussen in oss och jag åker vidare till en flod som jag passerar i en båt. På andra sidan hoppar jag på dagens fjärde buss som går till gränsen. Jag kliver av, checkar ut ur Brunei, kliver på bussen igen, går av vid passkontroll till Malaysia som jag går igenom med packning och på andra sidan väntar dagens buss nummer fem.

Klockan börjar bli mycket och vi rullar in i Miri 13:05. Jag gör några halvhjärtade försök att hitta flygbussen men måste offra 35 kronor på en taxi. Anländer flygplatsen 13:20 och kastar mig fram till incheckningsdisken där jag får besked att flyget är inställt. Nästa plan går dock 14:30. På terminalen träffar jag Jean-Luc, en schweizisk kille från Kinabalu-gruppen. Vi flyger ett litet Twin Otter i 45 minuter till Gunung Mulu nationalpark.

Gunung Mulu ligger mitt i djungeln och det känns klockrent redan från första sekund. Parken har några vandringsleder samt massor av enorma grottor. Efter incheckning går vi till Dear Cave en promenad på 3 km på en uppbyggd brygga genom fantastisk djungel. Utanför grottan finns ett par mindre läktare och vi slår oss ner i skymningen i väntan på att två miljoner fladdermöss ska komma ut ur öppningen i jakt på kvällsmat. Vad händer. Ut ur grottan kommer Claes Grundsten och börjar rigga sin fotoutrustning. Han är en av mina stora idoler och Sveriges kanske främsta vildmarksfotograf. Jag har några av hans böcker och har också lyssnat på några av hans föreläsningar. Vi samtalar lite och han blir överraskad av att någon känner igenom honom.

Fladdermössen väljer tyvärr att stanna kvar i grottan då det börjar regna. Samma kväll träffar vi på Thomas från Täby, hans malaysiska flickvän samt Terry, en 47-årig engelsman som jag även träffat i Kota Kinabalu. Strax före läggdags dyker två japaner upp på rummet och då har vi en lagom stor grupp om 7 för en tredagars vandring till The Pinnacles.

Vi börjar med en härlig båtresa uppströms på en flod genom djungeln. Stannar till och besöker två enorma grottor där Clearwater Cave är den bästa med en flod med kristallklart vatten inne i grottan. Båtresan fortsätter och vi hoppar ur båten och går vid de grundaste partierna. Efter 1,5 timma är vi framme vid trekkingstarten och fortsätter därifrån till fots. Det är rejält varmt, luften galet fuktig och vi svettas mängder. Efter 1 km vadar vi en bred, djup och starkt strömmande flod vilket alla klarar bra. Efter ytterligare en stund kommer en till flod där man kan ta sig över genom att balansera på ett stort träd som ramlat över vattnet. Terry deklarerar genast att hans balanssinne inte tillåter detta och han vadar istället vilket också går bra.

Vi överraskas av ett skyfall vilket för min egen del inte gör något då jag redan är dyngsur av svett. Det japanska paret verkar dock inte gilla regn. De grämer sig över packningsmissen att inte ha paraplyn med sig och tar skydd under några träd. Efter regnet dyker blodiglarna upp. Jag har aldrig sett någon förut men nu ser jag en var femte minut. Tre till fyra centimeter långa och smala maskar som jagar en när man passerar. De verkar gilla mina sockor bättre än mig och det är ganska lätt att sprätta bort dem. Thomas har fobi och det är inte så lite roligt att se när han får några blodiglar på armar och ben. Vissa akrobater hoppar från träden när de känner av att något lämpligt offer passerar nedanför.

Det är 10 km och tre timmars vandring till Camp 5 som nattens läger kallas. Fler grupper med vandrare anländer senare den ena blodigare än den andra efter att de har slitit bort blodiglar från kroppen. De små krypen sprutar in något medel som gör att blodet inte koagulerar. Lägret ligger suveränt till vid en meter djup och klar flod med svalkande vatten där vi badar hela eftermiddagen. Japanerna bjuder på dagens överraskning då de har med sig snorkel och cyklop i packningen.

Andra dagen dyker vår guide upp och vi är totalt tre grupper och 16 personer som ska försöka ta oss upp till The Pinnacles på 1150 meters höjd vilket är halvvägs upp på Mount Api. Sträckan är 2,4 km och höjdskillnaden 1000 meter. Vi startar 07:30 och det blir brant på en gång. Jag lämnar gruppen bakom mig och ska precis trampa igång turbon då en tre dagar gammal förkylning gör sig påmind och jag kliver rakt in i väggen. Det finns inga krafter alls och jag flåsar tungt för att få ner syre i benen. Det blir en svettig kamp hela vägen upp och jag håller med nöd och näppe jämna steg med Thomas och hans malaysiska partner. Avslutningen är enormt brant men det finns rep och vi klättrar på 15 olika stegar i alla möjliga riktningar för att ta oss fram. Vi når toppen efter knappt tre timmar.

The Pinnacles består av flera 45 meter höga granitstenar som reser sig rakt upp ur djungeln. Vi ser dem från en utsiktspunkt och det är vackert men jag hade nog hoppats på lite mer då det är dimma och vyerna begränsade. Jag tar några bilder och vänder sedan ner direkt då mitt vatten nästan är slut. Möter Terry som är kritvit i ansiktet efter att han har halkat på en stege och nästan ramlat ner vilken kunde ha slutat hur illa som helst. Nedfärden är en pina då varje steg är besvärligt bland glashala rötter och sylvassa granitstenar. Ett litet misstag och man slår halvt ihjäl sig. Det tar tre timmar ner och hela turen på 4,8 km tar 6 timmar. Väl i lägret är jag helt slut och kastar mig i floden. Väntar in de andra som anländer tröttare och tröttare. Fem personer avbryter och det är även de som kommer ner sist. Alla klarar sig som tur är utan några skador.

Tredje dagen går vi tillbaka samma 10 km som första dagen med ideliga stopp för att ta bort blodiglar. Floden under trädstocksbron har blivit kraftigare och Terry hasar sig över på rumpan vilket är det enda vettiga. Vid sista vadet står jag beredd med kameran och förväntar mig att någon ska ramla. När Terry kommer ser allt livsfarligt ut. Han är lång och plattfot och har berättat att han brukar råka ut för alla olyckor som över huvud taget kan inträffa. På vandrarhemmet när han tog av sig tröjan körde han upp fingrarna i takfläkten vilket inte var speciellt skönt. De sitter ju lite lågt i Asien. När det ser ut att gå åt skogen släpper jag kameran och springer ut för att hjälpa karln men allt går bra.

På båten tillbaka till parkhögkvarteret känner jag mig nöjd över att ha klarat mig från blodiglar men precis då svider det till inne i kängan och en blodigel stor som en halv pingisboll käkar lunch. Vi bränner bort den med en tändare vilket fungerar bra men jag blöder kraftigt i en kvart. Väl framme är det dags för bad i floden. Vid lägret är den flera meter djup men med kallt, strömt och grumligt vatten vilket gör det till en liten utmaning. Man hoppar i från en brygga och måste simma i fullt ös för att inte dras med i strömmen innan man tar sig upp igen.

Det är Terry och jag och utan att jag anar något är det dags för show Terry. Han beslutar sig för att känna på vattnet med foten och precis då halkar han till, ramlar och nickar bryggan med bakhuvudet, studsar vidare ut i vattnet där strömmen suger ner honom under bryggan. Jag förstår direkt att det inte riktigt var meningen, springer till bryggslutet för att se honom komma farande men efter kanske 5 sekunder kommer han upp vid sidan av bryggan. Han har ont i skallen och är halvt omskakad och beslutar sig för att det är färdigbadat.

En eftermiddag går vi tillbaka till Dear Cave där mängder av fladdermöss hänger i taket och på marken klafsar vi fram i deras spillning. Lukten är vidrig och platsen bland det äckligaste jag upplevt. Längst in i grottan finns en stor öppning och när vi ser djungeln lysa i solljuset känns platsen rejält mäktigt. I skymningen får vi äntligen se fladdermössen komma ut. Det ska vara två miljoner och de kommer ut ur öppningen i grupper. På himlen rakt ovanför oss ser vi flygande svansar av fladdermöss vilket är fantastiskt intressant. Imorgon tar jag mig tillbaka till Kota Kinabalu.

//Magnus Hedström