2001-11-10. Nha Trang, Vietnam.
Kineserna ska ha all heder för sin ärlighet. Man kände aldrig att man rörde sig i farliga områden. Glömde någon en kamera på en bänk så kom det alltid en kines springande för att säga till. Hade man inte jämna pengar till bussen vid busshållplatsen så dök det upp någon som ville växla utan att man frågade. Bara man viftade med det alldeles för höga beloppet. Väl på bussen får man ingen växel. Frågade man om hjälp var de mer än villiga att hjälpa till även om det var svårt med språket. Vänligast var den yngre generationen som ibland kunde lite engelska. De ville ofta träna engelska med oss och då helst snacka pingpong. Waldner och Persson är kungar i Kina.
Vietnam öppnade positivt. Naturen runt Sapa var kanon. Servicen för turister är klart vassare än i Kina. Det är lättare att komma över västerländsk mat och Hanoi var en riktigt mysig stad. Första anblicken på trafiken kändes dock annorlunda. Det såg ut som rena kaoset. Vi hyrde cyklar två gånger och med lite träning var man inne i det. Det finns bara en regel, kör inte på någon annan. Följer man den, tittar nästan bara rakt fram och alla gör lika så krockas det inte. Det är också lämpligt att tillämpa högertrafik vilket de flesta gör.
På tåget till Vietnam träffade jag en kanadensare som är journalist och vars senaste artikel Micke råkade läsa på flyget hit. Han tog oss och tjejerna, som jag rest med från Kunming, runt till hans favoritställen i stan. Killen använder då och då Hanoi som bas i sitt skrivande. Vi cyklade runt och provade några oätliga maträtter innan vi hittade rätt på ett delikat cafe som var mer i min smak. Vi avrundade dagen med Water Puppet Show vilket är signifikativt för Hanoi, dockteater i vatten, det var okej.
Övriga sevärdheter brände vi av ganska snabbt. Long Bien bron som bombades kraftigt under Vietnamkriget tills de satte amerikaner på att reparera bron. Vi besökte Don Xuan-marknaden och Gamla stan. Men vi hade lite oflyt när vi tog oss ut till området kring västra sjön där några sevärdheter är samlade. Armemuseet var stängt. Ho Chi Minh hade rest till Ryssland för underhåll men vi såg mausoleet utifrån samt den kända Enkolonnpagoden.
Ett roligt inslag i Hanoi är intresset för badminton. Det finns banor målade på gatorna och det spelas friskt. En morgon tog vi oss till området kring Hoan Kiem sjön där det mesta i sportväg är samlat. Vi blev genast inbjudna till spel. Först mot två äldre damer som faktiskt var rätt så duktiga. Sedan byttes motståndet ut hela tiden och till slut stod på andra sidan en kille med riktigt fin teknik samt en gubbe med hoppsmash och då var det dags för match.
Publiken strömmade till, det dök upp en domare och de plockade fram nya fjäderbollar. Innan vi fick ordning på materialet, vinden, bulorna i banan och deras projektiler till servar som kom i huvudhöjd låg vi under med 7-0. Vi fick ta till taktiksnack, full koncentration och rutinspel. Segade oss närmare och närmare fram till 12 lika och då var saken biff. De klarade inte publiktrycket, fick spaghettiarmar och vi seglade ifrån till 15-12. Reglerna var att bollen spelades om om den träffade en elledning eller om det kom in motorcyklar på banan.
Nu har vi varit på en tvådagars utflykt till Halong Bay. Fyra timmar buss till Halong city och sedan två dagar på båt bland kalkstensklippor. Extremt vacker natur och härliga bad från båten. Vi övernattade i nationalparken Cat Ba. Sedan bar det söderut. Femton timmar nattbuss sittande till Hue. Hyrde cyklar i Hue och blåste av de inte alls märkvärdiga sevärdheterna på en eftermiddag. Andra dagen köpte vi in oss på den stora DMZ-turen med 10 stopp.
En rundtur i den demilitariserade zonen där Vietnamkriget var som hetast. Intressantast var Rockpile där amerikanarna hade utsiktstorn och Khe Sanh basen som amerikanarna försvarade. Samt Vinh Moc tunnlarna som befolkningen bodde i, som längst två år i sträck. Vi sprang omkring under jorden i några hundra meter vilket var ansträngande eftersom tunnlarna var låga, mörka, leriga och hade dålig luft. Det ska finnas flera miljoner landminor kvar i området men dem märkte vi inte av alls.
Från Hue åkte vi till Hoi An. Det fanns två typer av biljetter att välja mellan. Direktbuss 4 timmar kostade 20 kronor och 6-timmarsbussen med 4 sevärda stopp längs vägen kostade 40 kronor. Vi valde den billiga snabba varianten men väl på bussen visade det sig att det bara fanns en typ av buss. Detta ledde till att vi blev förbannade över att resan tog längre tid än planerat och de som hade betalat mer blev också arga eftersom de hade betalat mer.
De sevärda stoppen kändes som ett dåligt skämt. Första stoppet på en beach var fem minuter långt och man hann inte bada. Vid andra stoppet på ett bergspass blev vi överfallna av så många försäljare att jag inte ens tordes ta upp kameran. Stopp tre var vid ett utomhusmuseum. De som väntat på det hann kliva av bussen, gå till entren, stå i kö, gå in på museet för att exakt då höra bussen tuta för avfärd. Sista stoppet skulle vara vid något berg som vi inte hittade. Nu är vi i Nha Trang. På onsdag reser vi till Dalat och sedan vidare till Ho Chi Minh City.
//Magnus Hedström