Kategoriarkiv: 3. Sverige – Nya Zeeland med cykel 2010-2014

Nr 88. Lake Pukaki & Lake Tekapo.

2014-06-10. Kuala Lumpur, Malaysia.

Dag 1464. 6 april 2014. Dunedin – Moeraki.
På väg ut ur Dunedin stannar jag till vid Baldwin Street för att ta några bilder. Det slutar med att jag släpar cykeln 70 höjdmeter upp till toppen av världens brantaste bebodda gata. Vägen lutar som mest 19 grader eller 35 procent vilket innebär en meter upp på 2,86 meter. Min dator visar 29 procents lutning. Att cykla upp med väskor funkar inte då pulsen slår i taket direkt. Jag går ner och börjar sedan att klättra ut ur stan uppför en backe som är 7 km och 400 höjdmeter. På väg upp möter jag flera cyklister och skateboardåkare i höga farter.

Väl uppe är det trevliga vyer över halvön Otago Peninsula men vädret är dessvärre låga moln. Nedför i 8 km till en kort sejour på väg 1 och sedan väljer jag en så kallad scenic route utmed havet norrut i 15 km. Det är vackert, få bilar och kuperat. Åter till väg 1 och trafiken som inte är rolig på något sätt då det nästan varje minut passerar en stor lastbil proppfull med illaluktande får. Det är första dagen med vintertid och det blir mörkt tidigt vilket är lite synd då en 10 km lång sträcka precis vid havet hade varit kul att se. Bökigt mörkt sista biten in till byn Moeraki där bara jag och en dansk kille campar. Höjdmeter 1060.
Distans 85 km. Ack 28514 km.

Östkusten mellan Dunedin och Moeraki.

Dag 1465. Moeraki – Kurow.
På den lilla vägen mellan Moeraki och väg 1 upptäcker jag rejäla reflexpinnar mitt i vägen vilka jag inte såg alls i går i mörkret. Hade jag dundrat in i dem hade det alldeles säkert slutat med en vända i asfalten. Ovanligt för Nya Zeeland och onödigt av mig att slå av pannlampan för att spara batterier när det inte kom några bilar. Efter ett par kilometer stannar jag till på Koekohe Beach för att ta en titt på Moeraki Boulders. Det är stora runda stenbumlingar på upp till två meter i diameter som ligger utspridda över ett litet område mitt på stranden. Det är en cool sevärdhet men vädret är inte på topp och det är dessutom högvatten och aningen bökigt att fotografera. Stenarna ska ha bildats under flera miljoner år i hålor i marken och sedan spolats fram av kusterosionen.

Efter en mil väg 1 väljer jag återigen en mindre väg längs kusten. Jag ska vika av in i landet på väg 83 efter Oamaru och det finns flera genvägar för att komma dit men min karta är grov och det är stor risk att jag kör fel. Dessutom har jag medvind och är lite sugen på att hälsa på Olya som tog bussen till Oamaru igår efter att tysken Michael mejlat om att det är en fantastisk stad med mycket pingviner. När jag kommer till Oamaru är staden mycket större än jag föreställt mig. Jag vet att Olya bor nära havet så jag snurrar runt där ett tag utan framgång. När jag nästan gett upp får jag syn på ett hostel i city och hör mig för om hon bor där och det gör hon. Vilket innebär trevligt lunchsällskap på McDonald’s.

Snabbt ut ur stan, tar väst på väg 83 utmed Waitaki River och trycker på ordentligt för att slippa cykla i mörker igen. Flackt, okej asfalt och bra vind räddar den saken och jag kommer fram till Kurow i bra tid men samtidigt som det börjar att regna. Gammal men trevlig camping. Höjdmeter 710.
Distans 113 km. Ack 28627 km.

Moeraki Boulders.

Dag 1466. Kurow – Twizel.
Jag fortsätter västerut på väg 83 i samma dal som igår. Naturen är fantastisk med flera sjöar, berg på andra sidan floden och höstfärger på träden. Vägen lutar svagt uppför hela tiden och landskapet blir torrare för varje höjdmeter. Sol på förmiddagen men sedan tjockt molntäcke. Bra vind till Omarama där jag kommer in på väg 8 norrut och får motvind. När jag lunchar på några pajer beklagar sig en lokalbo över den numera förorenade naturen i området. För några år sedan var området en stor öken men med tiden har man dumpat mängder med kor på bevattnade gräsytor och samtidigt lyckats få det till att det varit miljövänligt. Nu kan man inte dricka vattnet i floderna längre.

Även om det inte är någon öken längre så är dalen väldigt torr och vacker. Jag vimsar omkring en del innan jag hittar campingen i Twizel då någon glömt att sätta upp skyltar. De fransktalande tjejerna är också här och lite senare på kvällen kommer Michael. De har cyklat grusvägar istället för asfalt från Oamaru och det är kul med sällskap igen. Höjdmeter 700.
Distans 84 km. Ack 28711 km.

Vy norrut precis ovanför Lake Waitaki.

Dag 1467. Twizel – Lake Tekapo.
Vi försöker att cykla ihop alla fyra men det går sådär. Vi stannar och fotar på olika ställen och när jag stannar använder jag stativ ibland. Vi kommer till den stora sjön Lake Pukaki efter en stund och hänger ett tag i väntan på att molnen ska lätta. Sjön har en fantastisk blå färg då vattentillförseln med mineraler kommer från glaciärer. Mitt på dagen är himlen nästan molnfri och vyerna över sjön och Nya Zeelands högsta berg Mount Cook 3724 meter på andra sidan och cirka 70 km bort är grymma. Vi följer en grusväg bredvid vägen men jag hamnar efter vid ett långt fotostopp. Plötsligt kommer det en skylt om att grusvägen är avstängd. Jag tror visserligen att de andra har fortsatt på den men är inte säker och jag är dessutom lite trött på gruset då jag inte kan kolla på vyerna utan bara rakt ner i marken för att inte vurpa så jag väljer vägen och asfalten istället.

Lake Pukaki och Mount Cook 3724 meter.

Naturen är en stor torr platå med gult gräs och träd i höstfärger i mitten och berg runt om vilket är härligt vackert. Vägen lutar svagt uppför idag igen och det är seg cykling då asfalten också är lite väl grov. Når som högst nästan 800 meter över havet innan jag rullar ner till byn Lake Tekapo. Jag kommer fram först då de andra har cyklat grus. Checkar in på campingen, slår upp tältet och går direkt till byns varma pooler. Bästa badet hittills med 3 stora pooler 36, 38 och 40 grader varma samt att jag betalar extra för bastu, ångbastu och en kall pool. Jag trivs som en fisk lite beroende på att det nästan är tomt på folk. Michael fyller år idag och vill bjuda alla på restaurang så jag skyndar in till city och hamnar på en japansk restaurang för första gången. Jag hade gärna stannat längre på badet men kyckling med ris smakar kanon och sällskapet är kul så dagen slutar ändå riktigt trevligt. Höjdmeter 590.
Distans 60 km. Ack 28771 km.

Torrt landskap och lite höstfärger mellan Lake Pukaki och Lake Tekapo.

Dag 1468. Lake Tekapo – Ashburton.
Några av de bästa bilderna jag sett från området är tagna över Lake Tekapo och Mount Cook men från byn ser man inte berget i någon bra vinkel. Vädret har dessutom varit dåligt sedan jag anlände igår. Här krävs mer tid men det får bli en annan gång. Tjejernas cykling i Nya Zeeland slutar här och Michael väljer buss till Christchurch. Lite trist då bättre sällskap än Michael knappast går att hitta.

Jag startar tidigt på väg 8 i lätt regn och sval luft men det går lätt i 10 km tills jag kommer till ett litet pass på 709 meter där det går extremt segt uppför i hård vind och regn. Vädret blir bättre när jag kommer lägre och det är behaglig cykling mestadels nedför. Landskapet skiftar från brunt torrt till grönt och kuperat men fortsatt mest nedför. Väljer väg 79 i Farlie och rekar kartan noga om jag kan cykla någon annan väg än väg 1 men det verkar inte finnas några campingar. Passerar Geraldine och kommer ut på väg 1 vid 105 km. Mycket trafik och skakig vägren men flackt in till Ashburton dit jag anländer hyfsat trött. Snittfart 20,0 km/h. Höjdmeter 620.
Distans 141 km. Ack 28912 km.

Dag 1469. Ashburton – Christchurch.
Snackar lite med en cyklist från USA som också bor på campingen och ska till Christchurch idag. Lätt regn på morgonen som slutar lagom tills jag börjar cykla. Highway 1 till Christchurch är i stort sett en enda lång och platt raksträcka. Vyerna är åkrar och planterade träd. Det är tät trafik men från de större fordonen får jag en skjuts i ryggen av vinddraget när de passerar. Det finns inte så mycket annat att göra än att leka tempoetapp. Tänkte att jag kanske kan cykla ifatt amerikanen men när jag kommer till Christchurch så blir jag stoppad av en kille i bil som tror att jag håller på att tappa en väska vilket är regnskyddet till kameran och då får jag också besked om att en cyklist ligger en bit bakom mig.

Upptäcker att Olya har försökt ringa mig 12 gånger. Vår telefonuppsättning är att hon kan ringa mig från en telefonkiosk men att jag inte kan ringa henne. Letar upp en Burger King med wifi för att kolla mejlen och nyheten från henne är att campingen hon föreslagit inte finns. Det hade jag visserligen redan tagit reda på men sen hade vi lite olika planer tydligen för hur det skulle lösas. Jag kör på måfå mot en camping norr om city och det funkar och jag kan möta upp Olya när hon anländer med buss på kvällen. Snittfart 22,9 km/h. Höjdmeter 70.
Distans 89 km. Ack 29001 km.

Dag 1470-1474. Christchurch.
Christchurch med 380,000 folk är Sydöns största stad. Vi bor en bit utanför city i ett inte alltför trevligt område men i ett dubbelrum då väderprognosen säger regn i en vecka. Själva stadskärnan är inte kul då den fortfarande lider hårt av de enorma jordbävningarna mellan 2010 och 2012. Stora områden är avspärrade och renoveringsarbeten pågår. Över 1000 byggnader eller en tredjedel av centrala city förstördes av 4423 jordbävningar med magnitud över 3,0 under två år.

När vi sitter och planerar avslutningen i Nya Zeeland upptäcker vi att vi har glömt bort att vi flyger hem senare än det var tänkt från början på grund av strulet vi hade med visumen. Vilket jag direkt utnyttjar till att inte dra två dagar i rad när regnet öser ner. Dessvärre har campingen ett system där det blir dyrare att bo ju längre man stannar. Jag påpekar för receptionen att normalt är det tvärtom och att det inte är speciellt kundvänligt. Som svar får jag det vanliga nyzeeländska robotsvaret att det är enligt våra regler utan den minsta eftertanke vad som är vettigt.
Distans 0 km.

Resterna av Christchurch Cathedral. Till höger saknas hela tornet och tornspiran.

Dag 1475. Christchurch – Hanmer Springs.
Olya hoppar på en buss till Kaikoura. Jag letar upp väg 1 och cyklar också norrut. En sträcka om 10 km är motorväg och förbjudet att cykla på men jag chansar och det går bra förutom att folk tutar på mig. Bra medvind och inget regn i 30 km. Sedan börjar det att dugga och därefter att regna rejält. Det är mycket trafik tills jag svänger in på väg 7 efter 60 km. Temperaturen ligger på 7-8 grader och det är kallt om händer och fötter. Vinden blir också starkare men jag har den i ryggen. Det är vackra omgivningar med gröna berg och stenklippor men det är nog första cykeldagen som jag inte tar en enda bild.

Passerar en skylt att vägen jag ska cykla imorgon är avstängd vilket ger en del huvudbry. Det är en rejäl omväg att vända tillbaka och det är inte aktuellt idag ändå. Kommer till Hanmer Springs redan mitt på dagen på grund av medvinden och att det varit för kallt att pausa. Campingen är blöt men jag hittar en okej plätt gräs där jag blir ensam att tälta. På kvällen besöker jag byns varma källor igen, vi har ju varit här förut, och det är galet skönt att bada varmt i två timmar när jag frusit hund halva dagen. Snittfart 20,8 km/h och då har jag ändå klättrat från havsnivå upp till 350 meter över havet. Höjdmeter 730.
Distans 128 km. Ack 29129 km.

Dag 1476. Hanmer Springs – Marble Hill Camping.
Under gårdagen och natten drog resterna av cyklonen Ita in över Nya Zeeland med vindstyrkor på upp till 130 km/h. Öst och västkusten drabbades värst med omkullblåsta träd, jordskred och översvämningar. Bilar blåste omkull och i Haast flög en bil av bron över Haast River och ner i floden. Nu på morgonen är det i alla fall uppehåll och vägen som är avstängd gäller tydligen inte mig då jag kommer att svänga av tidigare. Jag fortsätter nordöst på väg 7 som nu heter Lewis Pass Highway och det är enormt mycket trafik. Det är långfredag och som det verkar årets största trafikdag. Bilarna är lastade med mountainbikes och forskajaker på taket och många har en båt på släp. De kommer i klungor om 10-15 bilar på rad och det är såklart lite bökigt att köra om när folk inte törs byta fil.

Jag får punktering tidigt och lagar den. Vägen går i en stor dal längs Waiau River och det är fin natur. Cyklingen är tuff med ständigt branta backar. Fyra får har lyckats komma utanför sin inhägnad och kan inte ta sig tillbaka. En av dem har dessutom blivit påkörd. Molnen ligger lågt men ibland spricker det upp en aning och jag ser nysnö en bit upp på bergen. Lång klättring i 30 km men med svag lutning till Lewis Pass 907 meter över havet. När jag närmar mig toppen börjar det att regna. En bit ner på andra sidan finns det ett japanskt hotell med varma källor och jag är enormt badsugen men det blir snart mörkt så jag fortsätter. Svagt nedför i ösregn och med mycket bråte på vägen från stormen till den obemannade Marble Hill Camping någon mil före Springs Junction. Slår upp tältet i mörker och försöker torka torrt med handduken inne i tältet då allt är genomblött. Höjdmeter 1190.
Distans 87 km. Ack 29216 km.

Har precis börjat klättra upp mot Lewis Pass längs väg 7 eller Lewis Pass Highway.

Dag 1477. Marble Hill Camping – Murchison.
Nu är vädret bättre och jag kan torka tältet ordentligt. Rullar ner till Springs Junction och svänger norrut på väg 65. Det är mindre trafik idag och i huvudsak nedför men motvind och segt att cykla. Naturen är okej med skog och stora ängar. Dagen bjuder på en 7 km lång uppförsbacke och därefter 10 km ner. Jag stannar för att pausa vid Maruia Falls ett 10 meter högt och kraftigt vattenfall. Två killar i kajaker håller precis på att paddla forsen. Den ena är redan klar och det har inte gått så bra. Han har gjort sig illa en del och även tappat båda sina kameror. Det funkar bättre för nästa kille och jag passar på att ta några bilder som jag också lovar att mejla över. Lätt cykling på väg 6 in till Murchison. I stadens mataffär springer jag på kajakkillarna igen som är tyskar och de tycker att det verkar bökigt för mig att mejla över bilderna och föreslår istället att vi ska överföra dem direkt till deras dator ute på parkeringen trots att det regnar. Jag informerar dem att de kan glömma den iden. Höjdmeter 400.
Distans 86 km. Ack 29302 km.

Andra killen på väg ner för det 10 meter höga Maruia Falls vilket går galant.

Dag 1478. Murchison – Nelson.
Omväxlande väder. Regn blir sol när jag tar ner tältet och efter 10 km nordöst längs väg 6 hamnar jag i ett nytt regnväder. Det lutar lätt uppför i 50 km till dagens högsta punkt 600 meter över havet. Det går bra och det är hyggliga vyer in i olika dalar med skog och ner över Buller River. Vädret blir bättre och det går fort nedför i 23 km. Stannar och äter lunch på ett cafe där det vimlar av getingar. Vilket jag lagom hinner glömma bort tills jag börjar cykla igen då en rackare kryper ner från hjälmen på kinden och sticker mig under ögat vilket svider en del.

Ny backe på 10 km men bara de sista 2 km är branta med 8 procents lutning. På toppen har polisen precis arbetat klart med en trafikolycka. Jag byter till torra kläder och njuter av 30 km utför med brant i början då jag också får en häftig vy över havet och Tasman Bay cirka 30 km bort. Äter på McDonald’s i Richmond och trivs som vanligt av cykelbana och sol sista biten in i Nelson. Olya har fixat boende på ett hostel i city då vi vill bo centralt. Min transport till Heaphy Track utgår från city tidigt på morgonen om två dagar. Höjdmeter 970.
Distans 126 km. Ack 29428 km.

//Magnus Hedström

Nr 87. Rakiura Track.

2014-05-30. Kuala Lumpur, Malaysia.

Dag 1451. 24 mars 2014. Invercargill – Oban.
Jag lämnar Invercargill tidigt och cyklar söderut på väg 1. Landskapet är platt och vyerna inte mycket att hurra över. Trafiken består av en hel del lastbilar. Ett märkligt ljud kommer från åkrarna. Det låter som vargar men det enda jag ser är kor några hundra meter bort. Anländer staden Bluff med 2100 folk. Byn är känd för delikata ostron eller Bluff Oyster som de heter. Samt att Stirling Point i södra änden av stan av vissa räknas som Nya Zeelands sydligaste punkt. Det är dock inte korrekt då Slope Point i Catlins några mil österut ligger aningen mer söderut och då snackar vi det nyzeeländarna kallar fastlandet. Det finns också sydligare öar bland annat Stewart Island. Jag stannar till en stund och fotar. Det är ju ändå Nya Zeelands nordligaste punkt av de som anses vara sydligast. Härifrån är det 481 mil till Sydpolen och 513 mil till ekvatorn.

Cyklar tillbaka till hamnen. Olya dyker upp i en buss som kostade 260 kronor tur och retur på Internet. Om hon inte hade bokat via Internet så var den gratis. En timma färja till byn Oban på Stewart Island. Vädret är moln och djurlivet runt båten häftigt. Vi ser flera albatrosser det är en av de största flygdugliga fåglarna som finns. och vissa arters vingspann är störst av alla fåglar. Rekordet är 3,6 meter i vingbredd. Vi ser haj också men det beror på att ett filmteam med båt och dykare lockar dem till sig med en ljudboj. Checkar in på ett hostel med gräsmatta på bakgården för tältare. Höjdmeter 90.
Distans 32 km. Ack 28117 km.

Dag 1452. Oban.
Oban med 420 folk är Stewart Islands enda by. När vi i Te Anau satt och planerade vistelsen på ön dök det samtidigt upp en svensk som sa att 15 minuter i Oban är taket. Tristare ställe finns inte. Det går såklart inte att jämföra med Manhattan men det finns ändå flera ljusglimtar. Luften är fantastiskt behaglig och naturen trevlig med sandstränder, små öar, vikar och det stora inloppet Paterson Inlet söder om stan. Det finns också mycket fåglar. De turister som letar sig hit gör oftast en kort båttur i skärgården. Vi håller oss på land och går kortare promenader på några av de välgjorda stigar som utgår från centrum. Ön huserar dessutom tre riktiga vandringsleder varav den bästa verkar vara North West Circuit Track 125 km lång. Vi är dock här för att gå Rakiura Track 32 km eftersom det är en av landets Great Walks. Stewart Island har kustklimat med i genomsnitt 16 grader på sommaren och 10 grader på vintern.
Distans 0 km.

Dag 1453. Oban – Maori Beach Campsite.
Vandringsdag 1. Vi startar vid Halfmoon Bay i Oban och går 5 km asfalt förbi två skogspartier och en vik till ledens riktiga start vid Lee Bay på öns nordöstra sida. Vi följer sedan kusten västerut i trevlig skog och med fina vyer över några stränder och havet. Vädret är hyggligt men ljuset skiftar nästan varje sekund av snabbflygande moln och det är bökigt att fotografera. Slår läger vid Maori Beach Campsite som ligger längs en lång sandstrand med samma namn. Vi försökte tidigare att boka om trekken och gå den några dagar tidigare men det gick inte och nu får vi reda på varför. Ett gäng fiskare har slagit läger här under två veckor och givetvis även stulit de bästa tältplatserna. Normalt finns det en maxgräns på två nätter för varje camping men inte här då leden lockar för få vandrare. De är visserligen trevliga men idyllen får sig en rejäl törn på kvällen när de drar igång en generator så fort det blir mörkt. Badar kort i havet som är i det svalaste laget. Distans 5 km. Tid 4:30.

Lee Bay och starten av Rakiura Track på Stewart Island.

Dag 1454. Maori Beach Campsite – Port William Campsite.
Dag 2. Fiskarkillarna väcker oss genom att köra igång generatorn igen. Idag ska dom jaga och försvinner in i skogen med varsitt gevär. Vi går sandstranden tills den tar slut där det ska bo en kiwifågel i buskarna bakom en hängbro. Vi letar i en timma utan att den kommer fram. De är ju oftast aktiva bara på nätterna. Vädret är genommulet. Kort sträcka tät skog till Magnetic Beach och Port William Campsite. Fin tältplats igen men någon med ett enormt tält har hunnit före och stulit den bästa platsen precis vid havet. Under kvällen dyker det upp en grupp ungdomar och campingen blir full men ingen verkar bo i det stora tältet. Antagligen så tillhör det fiskarna från förra campingen då de inte kunde boka hela sällskapet på en och samma camping vilket resulterade i att de har ett tomt tält stående här i två veckor. Badar igen men det är inte varmt idag heller. Distans 3 km. Tid 2:45.

Vårt tält och det tomma tältet vid Port William Campsite.

Dag 1455. Port William Campsite – North Arm Campsite.
Dag 3. Leden lämnar sundet Foveaux Strait mellan Stewart Island och Sydön och drar sydväst över ön. Det är den mest kuperade dagen med två stigningar men den högsta når ändå bara cirka 200 meter över havet. Vi går i gammal urskog samt något som heter podocarp forest som är läcker men inte magisk som vi sett på tidigare vandringar. Vädret är heltäckande moln igen. Vi slår upp tältet vid North Arm Campsite en bit ovanför Sawdust Bay i Paterson Inlet och äntligen är vi själva. På kvällen och natten tror vi att vi hör kiwifågel i skogen men vi är för slöa för att gå ut och försöka fånga någon på bild. Distans 13 km. Tid 6 tim.

Urskog mellan Port William och North Arm.

Dag 1456. North Arm Campsite – Invercargill.
Dag 4. Vi går parallellt med Paterson Inlet österut längs kusten. Det är fortsatt läcker skog kryddad med ett par vyer ut över den stora viken. Tyvärr är vädret fortsatt trist. I skogen gör det inte så mycket även om den blir som allra vackrast när det regnar eller strax efter regn och solen skiner svagt genom ett tunt molntäcke. Men skärgården hade gjort sig mycket bättre i fint väder med helt andra färger. Leden slutar 2 km före Oban och det är grusväg sista biten. Precis som vi passerar Rakiura Helicopters hangar så kommer det en helikopter in för landning. Tror vi. När vi står med blicken rakt upp i skyn och undrar vart tusan den är så dyker det bakom närmaste buske plötsligt upp en kille på gräsklippare. Det finns nog inget annat land som har så mycket högljudda trädgårdsmaskiner som Nya Zeeland. Jag antar att leden är den minst populära av alla Great Walks. Vi har stött på ungefär 10 vandrare per dag. Distans 11 km. Tid 4:30.

Vi hämtar vår packning på hostellet och packar om. Hoppar på en färja tillbaka till Bluff. Olya tar den förbetalda gratisbussen och jag cyklar i lätt regn till Invercargill. Vyerna är samma som förra gången det som skiljer är att jag får en skenande humla rakt i ögat. Hinner precis stänga ögonlocket men det gör lite ont resten av dagen. Höjdmeter 100.
Distans 28 km. Ack 28145 km.

Dag 1457. Invercargill.
Vila i Invercargill. Det bor flera cyklister på campingen bland annat en belgiska och en fransyska som också ska cykla Catlins Coast med start imorgon.
Distans 0 km.

Dag 1458. Invercargill – Curio Bay.
De fransktalande tjejerna drar en timma före mig men precis när jag sticker kommer de tillbaka och hämtar något ur kylskåpet sen ser jag dem inte mer. Lätt transportsträcka sydöst 45 km till Fortrose. Här börjar området som räknas till Catlins Coast det sydöstra hörnet av Sydön. Vädret är moln men behagligt. Svänger av vägen som är skyltad scenic route och kör en mindre väg närmare havet. Naturen blir riktigt trevlig med böljande gröna fält med får samt några havsvyer. Det är kuperat, kurvigt och lite trafik. Asfalten tar slut och det blir grusväg i 13 km. Svårt som tusan att cykla då det ligger ett tjockt lager lösgrus längst upp eller om det är för att jag kör med smalare 1,75-tums däck nu. Tidigare hade jag 2,0 som är bredare och bättre för mjuka underlag. Tar det väldigt lugnt fram till asfalten i Curio Bay där jag bestämmer mig för att övernatta.

Slår upp tältet på en enkel men fantastisk camping på en udde med feta havsvyer. På kvällen går jag till några klippor där det finns ett avspärrat område från vilket man kan se pingviner nästan varje kväll. Det är rätt mycket folk som står innanför repen med kamerorna skjutklara. Vi väntar oss att en grupp pingviner ska komma upp ur havet efter dagens jakt men plötsligt dyker det upp en rackare bakom oss ur skogen. Han vandrar omkring en stund en bit från avspärrningen och sen händer ingenting mer innan det blir beckmörkt. Enligt uppgift ska det bo 7-8 par här. Höjdmeter 500.
Distans 79 km. Ack 28224 km.

Pingvin vid Curio Bay, Catlins Coast.

Dag 1459. Curio Bay – Owaka.
Samtidigt som jag kommer ut på vägen ser jag en cyklist svänga ut från ett annat hostel. Det är Will från Birmingham i England. Vi cyklar och snackar men hans växlar spökar så det blir lite ryckigt. Det är killens andra cykeldag och hans väskor ser ut som om det legat i vinddraget bakom en lastbil genom Sahara. Han ramlade tydligen fem gånger igår på grusvägen och är lagom mör. Han har tänkt att cykla till Balclutha idag och jag frågar hur långt det är dit. Han svarar 60 km men precis då passerar vi en skylt som säger Balclutha 95 km. Will stannar på första cafe och äter frukost.

Jag kommer tillbaka till scenic route eller väg 92 som snirklar sig fram genom långa skogspartier i kuperad terräng. Svänger av vägen och cyklar 3 km grusväg till McLean Falls som jag når efter en kort promenad. Fallet är 22 meter högt och fantastiskt vackert. Den övre delen är lodrät minst 5 meter högt och därefter fortsätter fallet i flera nivåer längs en inte så brant lutande stenhäll. Det är en del folk på plats och det tar lång tid att fotografera. Will dyker upp efter en stund och nu har han fått ont i knät.

En av få men trevliga kustvyer längs Catlins Coast.

Fortsatt kuperat och regnskog bredvid vägen. Kommer till kusten igen och det är fina vyer över två stora vikar. Svänger in på en grusväg 9 km till Purakaunui Falls. Det börjar skymma när jag cyklar en skogsstig nästan ända fram till fallen där jag blir ensam. Nytt otroligt vackert fall 20 meter högt ska det vara men själva huvuddelen av fallet är nog bara 5 meter högt och 10 meter brett. Helt plötsligt när jag står och grejar med kameran på stativet säger någon hello bakom mig och jag blir minst sagt livrädd. Det är tre nyzeeländare som trott att jag redan hört dem. Asfalt 20 km i mörker utan biltrafik till Owaka där jag blir ensam campare på byns YHA-hostel. Perfekt ställe att komma till sent då både kök och duschar är öppna hela natten vilket inte alltid är fallet. Höjdmeter 1160.
Distans 78 km. Ack 28302 km.

Purakaunui Falls, Catlins Coast.

Dag 1460. Owaka – Dunedin.
Fin men kall morgon och det tar lång tid att få tältet torrt efter en fuktig natt. Passerar Kaka Point vid kusten och cyklar en kort stund på beachen för att ta några bilder. Lämnar Catlins Coast bakom mig på en lång flack raksträcka och kommer till väg 1 vid Balclutha. Fortsatt trevligt landskap med hundratals höbalar på stora gröna fält. Det är dessvärre tät trafik och mängder av lastbilar med får som luktar Pekka. Pausar vid Lake Waihola och träffar Michael från Tyskland som också är på väg till Dunedin. Han är lika lack som jag på väg 1 och föreslår att vi ska välja en mindre väg utmed havet. Det tar emot lite då jag utan att ha planerat det faktiskt har cyklat hela Southern Scenic Route från Queenstown men det visar sig att både väg 1 och den mindre vägen vi väljer är skyltade Southern Scenic Route.

Landskap längs väg 1 mellan Balclutha och Dunedin.

Vi klättrar 5 km och 300 höjdmeter i riktning mot havet och vi har ungefär samma benstyrka och packning så det funkar kanon. Det är dessutom kul att höra någon som har samma åsikter som mig om cykling i Nya Zeeland. Michael säger att det är det mest ogästvänliga landet han har cyklat i. Problemet är ju som bekant att bilisterna varken saktar ner eller svänger ut när de passerar en cyklist. Samt den märkligt dåliga asfalten som är både skakig och orsakar ett enormt ljud från passerande bilar. Härligt kuperad utförskörning på kammen av några åsar och vi rullar i 60 knyck nedför och farten räcker precis till att komma upp för nästa branta backe ett par gånger om. Väl vid havet är det platt igen och dis men skön cykling med få bilar. Vi ser flera lokala cyklister ute på kvällens träningsrunda. Mer backar precis före Dunedin och sen full rulle ner i city där Olya väntar. Vi handlar mat och tar oss ut till en riktigt bra camping vid St Kilda Beach. Höjdmeter 1210.
Distans 127 km. Ack 28429 km.

Dag 1461-1463. Dunedin.
Dunedin med 123,000 folk är trevligare än väntat. Stadskärnan är mysig och det finns en turkisk restaurang med riktig kebab. Vi besöker den drygt 100 år gamla klassiska tågstationen som ska vara Nya Zeelands mest fotograferade byggnad. Vi strosar samt badar längs den 3 km långa St Kilda och St Clair Beach. Temperaturen i havet är dock bara 14 grader.

Michael har SMS-kontakt med två tjejer som är på väg hit också och det visar sig vara de fransktalande tjejerna som jag träffade i Invercargill. En av dem har också ramlat och skrapat sig på den luriga grusvägen. Tjejerna har en märkligt hög tyngdpunkt på sin packning vilket gör det svårt när underlaget är dåligt. De har också träffat på Will och hjälpt honom med de spökande växlarna. Det var tydligen samma problem som Olya hade i början med en helt onödig plastskiva innanför kassetten. Hade jag bara tittat på det hade det löst sig bums. Vi beslutar att cykla ihop då vi har samma plan upp till Christchurch men när vi ska packa så öser regnet ner. Jag vilar en dag till medan de andra stuvar in sina hojar i en buss till Oamaru.
Distans 0 km.

Dunedin Railway Station.

//Magnus Hedström

Nr 86. Milford Track & Kepler Track.

2014-04-22. Nelson, Nya Zeeland.

Dag 1433. 6 mars 2014. Te Anau – Clinton Hut.
Vandringsdag 1. Buss 30 km från Te Anau till Te Anau Downs. Båt 1 timma på Lake Te Anau 210 meter över havet till sjöns norra spets vid Glade Wharf och starten av den 54 km långa Milford Track. Det är tjockt med sandflugor och spray som gäller. Himlen är ljusblå och täckt av ett tunt lager dis. Lätt vandring på bra led i mysig skog längs en grön och glasklar Clinton River. Vi ser några stora fiskar simma i strömmen. Det är bara 5 km till första stugan Clinton Hut 225 meter. Vi har åkt med den första båten och är tidiga. Paxar två av de 40 bäddar som finns. Tältning är inte tillåtet på Nya Zeelands hårdast bokade led och man måste gå enligt ett bestämt schema från söder till norr och bo i tre olika stugor. Sedan finns det ytterligare tre stugor som används av grupper med guide. Under eftermiddagen går vi utan packning en bit norrut längs floden i samma natur. Jag badar kort men det är för kallt och inte alls skönt. Distans 5 km. Tid 2 tim.

Dag 1434. Clinton Hut – Mintaro Hut.
Dag 2. Leden fortsätter längs Clinton River svagt uppför i dalen med samma namn. Solen tittar fram lite i starten men sedan tar molnen över. Vandringen är nästan uteslutande i tempererad regnskog som stundtals är magisk med mossa långt upp på träden. Några småfåglar bjuder på trevligt kvitter. Vid ett par tillfällen glesnar träden och vi ser höga berg bredvid oss i en U-formad glaciärdal. Leden är i superskick men vid flera tillfällen finns det meterhöga pinnar som man ska följa om floden skulle svämma över vilket händer ibland. Nederbörden i vissa delar av området är upp till 8 meter om året.

Milford Track, tempererad regnskog och Clinton River.

I slutet av dagen blir det brantare uppför och skogen ändrar karaktär medan vi plockar höjdmeter. Det börjar också att regna och det är egentligen då det blir som vackrast när de gröna färgerna nästan blir självlysande. Passerar ett enormt jordskredsområde. Ser bara två andra vandrare på hela dagen. Vi når stugan Mintaro Hut 600 meter klockan 19:30 samtidigt som våra namn ropas upp av stugvärden för att vi inte lämnat in vår övernattningsbiljett. Vi ombeds att inte lämna några prylar på marken utanför stugan under natten då det bor ett par kea-fåglar bredvid stugan och de gillar tydligen att lattja med folks utrustning. Distans 17 km. Tid 9 tim.

Dag 1435. Mintaro Hut – Dumpling Hut.
Dag 3. Prognosen säger att vädret ska spricka upp under dagen så vi sussar länge och startar sist igen. Helt plötsligt blir det ett himla liv på taket av stugan från fåglarna då de fått tag på en killes ena doja. Han menar att fågeln bara snodde skon av honom när han satt och knöt den. Stugvärden löser dock det problemet. Skogen är helt galet vacker medan vi klättrar upp till trädgränsen och vidare upp till Mackinnon Pass 1154 meter. Ledens högsta punkt och enda alpina passage. På toppen finns en sten till minne av Quintin McKinnon som fann passet och skapade leden 1888. Vyerna är till en början mest moln och dimma men det spricker upp mer och mer och klockan 13:30 har vi bra sikt både bakåt ner i Clinton Valley samt in i Arthur Valley som leden fortsätter i. Det är otroligt vackert i synnerhet vyn över Arthur Valley.

Vi är själva på toppen då de sista israelerna gav upp en timma tidigare. Eller helt själva är vi inte då det finns flera kea på plats också. Kea är en intelligent papegoja som lever i alpin miljö och det är hastigt och mindre lustigt nära en smärre katastrof. När vi lämnar vår packning obevakad en stund samtidigt som vi fotograferar är fåglarna framme och rycker i Olyas ryggsäck som bara väger 2 kg. I den har vi våra värdesaker och det vore ju begränsad underhållning att se en kea flyga iväg med ryggsäcken över dalen och landa på ett annat berg någon minut senare. En fågel försöker också öppna dragkedjan på locket till min ryggsäck där folk vanligen har sina kex.

Vi korsar passet och fortsätter ner i skogen och Arthur Valley. När leden är som brantast har de byggt trappor och spänger av trä bredvid ett vattenfall i flera nivåer. Vi lämnar våra ryggsäckar i ett vindskydd och gör en avstickare till det mäktiga Sutherlands Falls 580 meter högt och Nya Zeelands högsta vattenfall. Det är mörkt när vi ankommer Dumplin Hut 180 meter. Distans 18 km. Tid 10:30.

Olya på Mackinnon Pass med vy över Arthur Valley (dalen upp till höger), Milford Track.

Dag 1436. Dumpling Hut – Te Anau.
Dag 4. Sista vandringsdagen och man måste pricka båtens avgångstid vid målet så vi startar 08:20. Vilket egentligen är för tidigt då det fortfarande är lite mörkt för att fotografera. Vi delar leden med en guidad grupp som ska med samma båt. Mer vacker skog och vandring längs Arthur River. Vi korsar floden på en hängbro och kommer fram till det mycket vackra och 25 meter höga Mackay Falls där vattnet studsar fram och tillbaka flera gånger över stora stenbumlingar. Floden rinner ut i Lake Ada och bredvid sjön är leden uthuggen i berget en bra bit ovanför vattenytan.

Vädret är kanon och de tillfälliga vyerna med sjön och skogstäckta berg är härligt gröna. Från en hängbro ser vi ledens sista vattenfall det 30 meter höga Giant Gate Falls som plumsar ner i en liten grön pool. Ledens avslutning är i lite annorlunda skog med höga stammar. Vi kommer till målet vid Sandfly Point i lagom tid till båten och nu är vi nere på havsnivå. Femton minuter vacker båttur till Milford Sound samt buss 1 tim 45 min till Te Anau. Distans 18 km. Tid 7:15.

Giant Gate Falls, Milford Track.

Dag 1437-1440. Te Anau.
Vila i Te Anau. Jag flyttar fram starten av nästa vandring en dag för att kunna bo i stuga alla tre nätter då Olya vill bo kvar i tältet på campingen. Det finns dessutom bara en enda camping som är lämplig att använda längs leden. Det gör också att första dagens väder blir betydligt bättre. Alla vandringar i Nya Zeeland måste bokas i förväg och vissa så långt som flera månader innan. Det dyker dock ständigt upp återbud så om man bara är på hugget så går det normalt att göra vissa justeringar.

Dag 1441. Te Anau – Luxmore Hut.
Vandringsdag 1. Starten av Kepler Track börjar egentligen 5 km utanför city på andra sidan sjön men det är skönare att gå än att åka buss eller båt. Olya ska vila i några dagar men hänger med en kort bit. Det är perfekt väder och mycket vackert när vi rundar Lake Te Anaus södra ände förbi startpunkten och in i skogen en timma till en liten sandstrand vid Dock Bay. Vi äter medhavda pajer och badar i sjön som är sval. Olya vänder tillbaka medan jag gör ytterligare en skogssträcka till Brod Bay där det finns en fantastiskt trevlig camping precis vid strandkanten och som man kan använda om man vill göra leden på tre dagar.

Klättring 900 höjdmeter i fin skog men inte alls i samma kvalitet som jag sett på Routeburn och Milford Track. Jag håller högsta fart för att komma över trädgränsen medan det fortfarande är blå himmel. Skogen slutar vid 1000 meter över havet och det blir grymma vyer ner över Lake Manapouri i söder, Te Anau i öst, Lake Te Anau i öst och nordöst samt Murchison Mountains i norr. Jag letar vinklar och fotar för fullt innan jag checkar in i Luxmore Hut 1085 meter. Kvällens snack av stugvärden tar över en timma. Min känsla är att den här informationsbiten mest är till för stugvärdarna själva som får en stunds uppmärksamhet då de kan briljera med sin lokalkunskap samt dra några väl repeterade vitsar. Distans 19 km. Tid 6 tim.

Luxmore Hut och Lake Te Anau.

Dag 1442. Luxmore Hut – Iris Burn Hut.
Dag 2. En lovande väderprognos slår fel och det är moln istället. Molntussar hänger i klasar över sjön och det hade säkert varit enormt vackert om inte ett tjockare molntäcke parkerat långt högre upp. Leden fortsätter uppför till ledens högsta punkt Mount Luxmore 1472 meter. Vyerna är ungefär samma som igår men vädret sämre. Stigen sicksackar sig fram i 12 km på flera sammanhängande bergskammar vilket är ledens kändaste passage. Jag befinner mig nu i Kepler Mountains och landskapet är berg i alla vinklar samt att marken bredvid leden är täckt av små fjällväxter och grästuvor. Vackert skogsparti nedför 900 meter till Iris Burn Hut 500 meter. Jag dumpar ryggsäcken på den enda lediga sängen och går iväg till det 15 meter höga Iris Burn Waterfall en kvart från stugan. Vattenfallet är inget speciellt. Jag badar i sjön nedanför fallet vilket inte heller är någon höjdare då det är för kallt och sandflugorna totalt galna. Distans 15 km. Tid 9 tim.

Del av andra dagens långa kamvandring på Kepler Track.

Dag 1443. Iris Burn Hut – Moturau Hut.
Dag 3. Ledens andra camping finns vid Iris Burn men killarna som bott där är måttligt förtjusta över antalet sandflugor. Jag besöker vattenfallet igen och skjuter några bilder i annat ljus. Vandring svagt nedför i Iris Burn Valley och riktigt vacker skog. Marken är täckt av mossa och ormbunkar samt att mossa krupit upp en bit på trädstammarna precis som tidigare. Ser en del småfåglar men de verkar omöjliga att fotografera då de inte sitter still en sekund. Passerar en öppen yta efter ett jordskred från 1984. Skogen har inte repat sig alls varken på bergssluttningen eller nere i dalen. Vädret är moln och ett par ljusstrimmor sol vid några tillfällen.

Leden når Lake Manapouri och följer dess norra strand fram till Moturau Hut 200 meter. Precis när jag kommer fram så börjar det att regna. Jag checkar in och simmar kort i sjön i duggregn vilket är svalt men skönt. Den här stugan verkar aldrig bli full då det är för enkelt att fortsätta 6 km till en parkering och åka buss tillbaka till Te Anau där det finns varm dusch, mjuka sängar och pizza. Det gör vistelsen mycket förnämligare för oss andra. Distans 16 km. Tid 6:15.

Skogsvandring i Iris Burn Valley, Kepler Track.

Dag 1444. Moturau Hut – Te Anau.
Dag 4. Fin morgon över Lake Manapouri trots en hel del moln. Gör en kort sträcka i skog och svänger sedan av leden och besöker sjön med ett rikt fågelliv. Regnbågen dyker upp och vädret ser mörkt ut i Iris Burn Valley. En bit längre fram har de byggt en utsiktsplattform över ett stort område våtmark och det är ljuvligt vackert när solen tittar fram en stund. Under de senaste 150 åren har 90 procent av Nya Zeelands våtmark försvunnit och blivit jordbruk. Det var innan man förstod att vattenmängderna som lagras där spelar en viktig roll i ekosystemet. Sista milen följer leden Waiau River i halvtrist skog. Fem minuter före målet som är samma plats som starten vid Lake Te Anau börjar det att regna. Min egen målgång är 5 km senare i Te Anau. Kepler Track är 60 km lång utan sidospår. Distans 22 km. Tid 6:30.

Dag 1445-1447. Te Anau.
Av de vandringar jag har gjort här i Fiordland så håller Routeburn och Milford Track världsklass medan Kepler är bra men ändå något steg efter. När vi sålde Olyas cykel i Queenstown så fick vi plötsligt tid över då jag kan cykla dubbelt så långt per dag. Vi försöker boka om nästa vandring på Stewart Island men det går inte då första campingen alltid är proppfull. Vi hänger några extra dagar på campingen i Te Anau istället. Det blir lyckat då vi får de sista två nätterna gratis samt ett presentkort på ytterligare två nätter om vi kommer tillbaka någon gång. Utan tvekan bästa servicen hittills i Nya Zeeland.

Dag 1448. Te Anau – Tuatapere.
Jag lämnar Te Anau i fint väder på väg 95 söderut. Först längs Lake Te Anau och sedan genom ett platt torrt landskap till Manapouri, en liten by längs Lake Manapouris östra sida. Det är riktigt vackert och jag ser Kepler Mountains på andra sidan sjön som jag vandrade i för några dagar sedan. Fortsätter söderut genom torra dalar omgivna av berg. Det är få bilar, höstfärger på träden och tusentals får på stora gräsytor. Efter 50 km är det en 200 höjdmeters stigning över 5 km.

Vid en skola i byn Blackmount finns det gratis dricksvatten så jag stannar och fyller upp mina flaskor. Noterar att det är en imponerande fin skola med stor lekplats, studsmatta, tennisbana och 20 meters inomhuspool. Samt att de har en minibuss för att skjutsa ungarna till och från hemmet. Jag snackar lite med rektorn eller om det är en lärare eller chauffören eller allt i samma. Han håller med om att skolan är jättefin men tycker samtidigt att det är lite trist att de bara har tre elever. En mil raksträcka i motvind ger spaghettiben strax innan jag kommer fram till en camping i Tuatapere. Höjdmeter 500.
Distans 101 km. Ack 27998 km.

Lake Manapouri och Kepler Mountains sett från byn Manapouri.

Dag 1449. Tuatapere – Invercargill.
Det är dimma, få bilar och 10 km på väg 99 ut till Nya Zeelands södra kust. Stannar på en rastplats när dimman lättar och njuter av vyerna över Stilla havet, kustremsan, vågornas brus och den svala luften. Vägen följer havet i några mil. Vid en lång bukt pausar jag och kikar på ett gäng brädsurfare som åker på de inte så jättestora vågorna. Flack eftermiddag i mindre intressanta omgivningar och med fler bilar. Folk frågar vart jag är på väg och när jag svarar Invercargill som är den enda stora staden i området samt endast 20 km bort så fattar folk ingenting. Mitt uttal är inte rätt men man kan ju undra vad de tror att jag säger när det egentligen bara finns ett ställe att cykla till om man är på väg österut. Cyklar väg 1 sista biten in till staden och hittar Olya på den mest centrala campingen. Höjdmeter 450.
Distans 87 km. Ack 28085 km.

Trevlig kuststräcka söder om Tuatapere på väg mot Invercargill. De vita prickarna på gräsytan är inte får utan inplastade höbalar.

Dag 1450. Invercargill.
Invercargill med 50,000 folk är platt och med gatorna liknande ett schackbräde. Det finns inga stora sevärdheter men en del trevliga äldre byggnader samt en vacker park. Byn är helt okej och relativt lugn. Det är populärt bland lokalbefolkningen att åka omkring i stora äldre amerikanska bilar eller raggarbilar som vi säger hemma på min gata i stan. Varför det är så vet jag inte om det kan ha något med Burt Munro att göra som var härifrån. Han som filmen ”The World’s Fastest Indian” handlar om. Imorgon åker vi över till Stewart Island för att vandra Rakiura Track vilket blir min sjunde Great Walk.
Distans 0 km.

//Magnus Hedström