2002-02-11. Wellington, Nya Zeeland.

Busspasset jag har köpt är med bolaget Magic. Det gäller på både Nordön och Sydön och man måste följa en förutbestämd rutt. Dagsetapperna är oftast korta och bussarna stannar vid de intressantaste sevärdheterna och man kan hoppa av var man vill. Nästa buss kommer via samma rutt 24 timmar senare. Från Auckland åker vi ett par timmar söderut till Waitomogrottorna. Jag anmäler mig till något de kallar ”Black Water Rafting”. Vi är en grupp om 13 plus två guider och utrustas med våtdräkt, hjälm, pannlampa, gummistövlar och en stor gummiring. Åker en kort tur minibuss till startplatsen som är mitt på några ängar med betande kor. Iförda våtdräkt, hjälm, pannlampa och gummistövlar sätter vi oss ner i gräset på gummiringarna och tränar på att kasta huvudet åt vänster, åt höger och att ducka. Kossorna tror inte sina ögon.

Går en bit över ängarna med våra gummiringar och kommer fram till en träddunge där det finns ett hål i marken som vi kryper ner i. Väl i grottan är det till en början gåhöjd men det blir smalare och lägre till tak. Når en underjordisk flod och plaskar oss fram tills det blir knädjupt då vi sätter oss i gummiringarna och följer med i den svala strömmen. Gruppen håller ihop som ett tåg och vi åker baklänges med pannlamporna släckta. Det är helt tyst och vi ser massor av lysmaskar i taket. Det är en typ av skalbagge som lyser som en liten lampa genom nån kemisk reaktion.

Ibland är det så lågt att hjälmen skrapar i berget. Efter 20 minuter kommer vi till ett meterhögt vattenfall som vi kastar oss baklänges nerför och landar på gummiringarna. Glider vidare men efter ett tag blir det för kurvigt och vi måste simma. Floden eller bäcken är nu djupare. Ett fyra meter högt fall med en byggd rutschkana dyker upp och vi kanar ner på ringarna. Det är för grunt och smalt för att kunna hoppa. Avslutar med att gå några hundra meter genom den finaste delen av grottan och kommer till slut ut på en ny äng. Vi har då på 1,5 timma tagit oss 2,5 km under jorden vilket var helt okej även om jag hade hoppats på lite mer fart. Turen rundas av med varmdusch, soppa och rostmacka.

Nästa dag är det dags för ”The Lost World”. Vi är en grupp om fem plus två guider. Utrustning är overall, gummistövlar, klättersele, hjälm och pannlampa. Vi åker ut på ängarna igen och tar oss till en träddunge där öppningen till en enorm grotta finns. Den här grottan är 20 meter i diameter och 100 meter djup. Vi firar oss ner med rep hängande mitt i grottan vilket tar 20 minuter inklusive flera fotostopp. Väl nere är det en fantastisk vy. Solljuset skiner in genom grottöppningen 100 meter upp och gröna växter har klamrat sig fast längs väggarna.

Vi tar oss fram genom flera grottgångar. I klätterselen har vi två enmetersrep och i varje ända sitter en karbin. Både före nedfirningen och när vi rör oss i grottan kopplar vi in oss på 10 meter långa säkerhetsrep som är uppsatta längs vår väg. När vi ska byta rep tar vi loss en karbin i taget och kopplar in oss på det nya repet. Det är lättare än det låter men två av tjejerna har problem med adrenalinet vilket startade redan när de såg grottöppningen och nu verkar ingenting fungera. De kopplar loss båda karbinerna samtidigt flera gånger vilket får ena guiden att gå i taket. Han håller i tjejerna så ofta han kan. Vi ser lysmaskar och hittar en ål i en liten bäck som vi matar med skinka. Efter en fika klättrar vi upp för en trettio meter hög stege till ett hål i taket och in i en ny grotta där vi tar oss upp till en utgång inte långt från startpunkten. Det blir totalt två timmar grotta vilket var väldigt häftigt.

Bussresan fortsätter från Waitomo till Rotorua som har en av världens tunnaste jordskorpor. Jag besöker två geotermiska parker. Whakarewarewa är inget vidare med endast några rykande sjöar, lite kokande lera och en gejser. Waiotapu är bättre med stora kokande kratrar med lera eller vatten och sjöar i olika färger. Det finns ett kokande vattenfall och varje dag kvart över tio har Lady Knox Geyser utbrott. Det går till som så att personalen häller 2 kg tvättmedel i ett hål och efter fem minuter sprutar kokande vatten 20 meter upp i luften. Både parkerna och staden Rotorua luktar svavel och det ryker och bubblar både här och där. Finns det risk att man kan trampa igenom marken så är området avspärrat.

Dags för min första forsränning någonsin. Vi är en grupp om fyra plus två guider. Utrustning är flytväst, paddel och lite instruktioner. Väl i floden tränar vi på att paddla fram och bak samt att kasta oss ner i båten snabbt. Kaituna River utanför Rotorua har 14 roliga passager varav några är graderade 4 och 5 vilket betyder svårt. Vi paddlar nedströms och klarar de första passagerna utan problem. Kommer till ett dubbelt vattenfall där det första fallet på två meter går bra men sen hinner vi inte få upp tillräckligt med fart till det andra fallet som är en meter högt. Bakdelen av båten blir en katapult och guiden längst bak kommer flygande som en projektil genom båten. Han passerar mig men träffar tjejen framför i ryggen och hans paddel hamnar 20 meter ut i vattnet. Båda klarar sig som tur är bra.

Vi paddlar vidare och det börjar fungera bättre. Stannar innan de svåraste passagerna och går igenom hur vi ska paddla. Det är dags för dagens höjdpunkt ett 7 meter högt vattenfall. Vi paddlar så fort vi orkar och när båtens nos når stupet kastar vi oss ner och håller i oss. Efter 7 meter nästan fritt fall kraschar vi med nosen först. Studsar upp lite och står sedan och väger en kort stund innan vi tippar över och hamnar upp och ned. Jag följer instruktionerna som vi fått och håller i mig i båtens rep medan jag sticker upp huvudet i en luftficka under båten. Vi har fastnat i fallets bakström.

Då tappar en av tjejerna både paddeln och båten och sugs med ner i djupet. Hon tror att hon ska dö men ena guiden dyker efter och får tag i henne så att de kan komma upp. Den andra guiden vänder båten rätt och vi intar våra platser igen. Plockar upp tjejen och guiden som dragits med av strömmen och agerar sedan räddningsteam till nästa båt. De klarar sig bättre men två personer flyger ur och vi hovar upp dem utan problem. Turen avslutas med några enkla passager och det är över redan efter en timma. Roligare blir det nog inte.

Nästa stopp blir Tongariro nationalpark. Det är dags för fjällvandring och leden Tongariro Northern Circuit. Det är en av Nya Zeelands 9 så kallade Great Walks. Jag börjar vid Whakapapa Village på 1100 meters höjd med 15 kg packning i kanonväder. På min vänstra sida har jag den symmetriska vulkanen Ngauruhoe 2291 meter. Till höger den snöklädda vulkanen och högsta berget i parken Mount Ruapehu 2797 meter vars senaste kraftiga utbrott var 1996. Jag passerar vattenfallet Taranaki Falls. Ser en vacker sjö och några kalla källor. Det är 4 timmar lätt vandring till Waihohonu Hut där det är kul folk och bra stämning. Distans 20 km.

Dag 2 börjar i vacker skog. Fortsätter över en sadel och ner i några raviner. Landskapet blir sand och stenbumlingar. Efter tre timmar drar leden brant upp till Emerald Lakes på 1700 meters höjd. Jag går nära berget Tongariro och landskapet är fantastiskt. Lätt avslutningen nerför till Ketetahi Hut och jag passerar runt 40 vandrare. Den här delen av leden har samma sträckning som Tongariro Crossing vilket är Nya Zeelands mest populära endagsvandring. Utsikten från stugan på 1450 meters höjd ut över Lake Taupo är kalas. Distans 17 km.

Dag 3 och vädret är blå himmel. Jag klättrar upp till Emerald Lakes igen och bestiger Mount Tongariro 1968 meter. Landskapet är sand, sten, kratrar och aktiva vulkaner. Smäller det nu så blir det hett om öronen och jag har kameran ständigt beredd. Från toppen springer jag ner till South Crater på 1600 meter och möter under tiden cirka 100 vandrare som går Tongariro Crossing. Jag gör en avstickare från leden och bestiger Mount Ngauruhoe, den symmetriska vulkanen. Det är väldigt brant och jag måste använda händerna ofta. Det tar en timma och 20 minuter upp till toppen 2291 meter men precis innan jag är framme så drar moln in.

Jag springer omkring i en timma på kraterkanten i väntan på bättre sikt och letar samtidigt efter den högsta punkten. Det är lite förvirrande eftersom flera andra fotar och har skoj på en punkt som är 10 meter lägre än toppen. Ner åker jag på kängorna i sanden och fortsätter sedan längs leden till Mangatepopo Hut på 1100 meters höjd. Tid 7 timmar 20 minuter och distans 12 km. Dag 4 är flack och lätt vandring tillbaka till startpunkten och då har leden rundat berget Mount Ngauruhoe. Distans 9 km. Duschar, packar om och tar nästa buss till huvudstaden Wellington där jag besöker det populära nationalmuseet Te Papa vilket är halvbra. Imorgon blir det färja till Sydön.

//Magnus Hedström

2002-01-31. Auckland, Nya Zeeland.

Australian Open dag 8. Justine Henin och Jennifer Capriati tar sig lätt vidare. Tommy Haas och Roger Federer spelar en riktigt bra och underhållande match över fem set där Haas segrar. I första kvällsmatchen vinner Kim Clijsters och därefter är det dags för Pete Sampras USA mot Marat Safin Ryssland. En glödhet Safin drar upp ett ursinnigt tempo och skickar missiler förbi Sampras som inte hänger med. Sampras kliver dock snabbt upp ett level i koncentration och spelet blir världsklass. Safin tar första set med 6-2. Det andra med 6-4. Sampras försöker allt men inte ens fantomentricket hjälper.

Safin bryter till 3-1 i tredje. Sampras är nästan uträknad men det är då det händer. Karln börjar trolla. Han bryter tillbaka och är plötsligt med i matchen igen och lyckas vinna tredje set med 7-5 i tiebreak. Fjärde set blir dramatiskt. Safins missiler mot en trollande fantomen. Det är hyperjämnt. Sampras får tag i några otroliga volleys vid nät och Safin kastar sig vid baslinjen. Det blir tiebreak igen och spänningen är olidlig. Sampras har några chanser men tar dem inte och till slut håller det inte längre. Safin är för bra och vinner med 10-8 i tiebreak. Vilken otrolig match. Idrott på den här nivån är magisk att se. Jag hade verkligen önskat ett set till.

Dag 9 börjar med vinst för Martina Hingis. Sedan kommer Jonas Björkman inte upp i samma nivå som tidigare och Thomas Johansson kan vinna en ganska bra match. Därefter kör jag tricket med att tigga till mig en biljett vid utgången till Vodafone Arena för att se Martina Hingis och Anna Kournikova spela damdubbel. Kvällspasset inleds med att en skadad Venus Williams är nära att slå Monica Seles men förlorar. Därefter vinner Jiri Novak en sömnig match över Stefan Koubek.

Dag 10 och Clijsters slår Henin tämligen enkelt. Samma visa för Capriati över Amelie Mauresmo. Safin möter Wayne Ferreirra som skadar sig och avbryter vid 2-5 i första. Kvällsmatchen mellan Marcelo Rios och Haas blir trevlig och det känns som om Rios kan bättre men Haas lyckas vinna fjärde sets tiebreak. Det blir sista tennisdagen. Jag känner mig nöjd och tycker inte att Johanssons tennis är tillräckligt kul för att jag ska jaga mer biljetter.

Tennisen har varit en höjdare. Det blev 10-14 timmars tennis 10 dagar i sträck. Jag har haft tur med vilken arena de lagt de intressantaste matcherna på vilket känns bra. De första dagarna var det 50.000 besökare på området per dag. Dock är jag förvånad över hur dålig publiken varit. Många verkar inte ens intresserade av tennis. Det var vanligt att några ur publiken försökte störa spelarna med flit och vissa kvällar har det varit jobbigt att befinna sig i samma lokal som dessa stolpskott. Dessutom är det efter varje sidbyte alltid flera hundra åskådare som inte hunnit till sina platser när spelet ska börja.

Rod Laver Arena är fin men har ett par brister. Det finns alldeles för få toaletter och köerna har varit gigantiska. Mest konstigt är numreringen av stolarna. Det finns ungefär 40 stolar med exakt samma nummer men med olika bokstavskombinationer. Det här gjorde att förstagångsbesökarna nästan alltid satte sig på fel plats, även jag.

Damtennisen har genomgående varit trist. De stora stjärnorna vann sina första matcher busenkelt. Jag såg fram emot kvartsfinalerna men det blir aldrig riktigt intressant när de varvar dam och herrtennis. Det är inte samma sport. På teve funkar det bättre då ser man inte hur sakta det egentligen går för tjejerna. Den enda dam som spelat med lite fart, taktik och ordentlig power är Venus Williams. På läktarna har det varit upp emot 150 svenska fans som agerat stort stöd till de svenska spelarna. Dessa lirare har målat sig i gult och blått och varit lustiga med sånger och andra hejarop. Något mer positivt kan jag inte säga om dessa typer.

Efter Melbourne är det dags att boka resa till Sydney via Thredbo. Jag börjar med att besöka det enda bussbolaget som kör till Thredbo och får reda på att det går bra att boka bussresan dagen före avgång. Jämför sedan priset med sex stycken hyrbilsfirmor och bestämmer mig för buss. Bokar och betalar boende i Thredbo. Går tillbaka till bussbolaget och får reda på att det är fullbokat på bussarna i flera dagar framöver. Under tiden hinner hyrbilsfirmorna stänga. Dagen efter går jag till den billigaste hyrbilsfirman och den enda som accepterar att man hyr bilen mindre än tre dagar om man ska till Sydney. Nu vill de ta ut en extra avgift på 1000 kr som de missade att meddela mig i första skedet. Jag har dock kvar ett skriftligt prisförslag vilket får dem att till slut plocka bort avgiften.

De bjuder på en mycket detaljerat karta över Melbourne som är tjock som en telefonkatalog. I vänstertrafik tar jag sikte på Hume Highway och redan innan jag fått i treans växel är det dags att bläddra sida. Framåt eller bakåt och olika antal sidor beroende på vilket väderstreck jag kör. Kartan är helt värdelös men med klockans kompass, ett par U-svängar och några chansningar är jag dock på rätt väg. Det är en härlig resa. På radion hör jag matchen mellan Safin och Haas när de svettas på Rod Laver i hettan. Jag har samma problem själv. Hur jag än mekar med fläkten får jag inte ner temperaturen under 42 grader.

När jag kommer till Wodonga svänger jag av motorvägen och in på en högalpin väg som går till Thredbo och sedan vidare till Canberra. Dessvärre verkar det inte vara samma person som gjort kartan och som har satt upp vägskyltarna. Orterna på min karta och vägskyltarna stämmer inte alls. Jag kör fel flera gånger och måste stanna och fråga. Ibland ska det svängas utan att någon skylt meddelar om några orter över huvud taget. Landskapet är dock fantastiskt och vägen letar sig upp i de australiska alperna. Det är många mil mellan vägskyltarna och plötsligt när jag passerar en liten ort upplyses jag om att det saknas bensinstation på två timmars körning.

Eftersom soppan nästan är slut vänder jag tillbaka 5 km för att tanka men stationen som jag just passerat är stängd och det finns ingen utrustning där man kan tanka själv. Jag chansar då det bör vara 7 mil kvar av 55 vilket borde gå. Det blir mörkt och vägen blir sämre när den slingrar sig upp och ner bland bergskullar. Jag ser inte en bil, inte en människa och inte en endaste vägskylt. Efter några mil rör sig inte bensinmätaren över huvud taget. Varningslampan lyser konstant men plötsligt efter 7 mil ingenting dyker Thredbo upp.

Klockan är 21:30 när jag letar upp mitt vandrarhem där dörren tydligen är låst. Det ligger nycklar och sängkläder utanför ingången till de som kommer sent men mitt namn finns inte där så jag sover i bilen. Går tillbaka nästa dag och får reda på att man måste ringa om man tänkt komma sent. Jag hade annonserat min ankomst till mellan 20-21 och ingen sa något om att ringa. Grymt upprörande och några pengar kan jag inte få tillbaka nu. Möjligen i Melbourne där jag betalat. Vilka praktmuppar.

Det är dags att bestiga Mount Kosciuszko vilket är Australien högsta berg. Min klätterutrustning består av löparskor, shorts och t-shirt. Jag startar på 1370 meters höjd och promenerar 11 km varav de sista 6 på järngaller och sedan står jag på toppen, 2228 meter över havet. Utsikten är hygglig. Det är mycket folk och flugorna otrevligt många. Samma väg ner igen. Klarar mig precis från ett ordentligt oväder medan amatörerna som inte kollat väderprognosen är kvar på berget. Äter, duschar och åker sedan de resterande 50 milen till Sydney med ytterligare en natt i bilen strax före Sydney.

Sydney är vackert. De har lagt ner mycket energi på att göra staden turistvänlig. Jag gör den obligatoriska hamnpromenaden som börjar bland lyxbåtarna utanför Mrs Macquaries Point och jag känner mig plötsligt urfattig. Passerar Botaniska trädgården och sedan är jag framme vid den största magneten, Operahuset i Sydney. Fotostoppen är många och jag fortsätter förbi Circular Quay, The Rock och Sydney Harbour Bridge. Passerar shoppinggatan Pitt Street och Darling Harbour som är ett stort hamn och parkområde för turister. Jag besöker ett enormt akvarium som är okej. Roligast där är några glastunnlar under vatten där man ser sköldpaddor, hajar och rockor simma bara centimeter ovanför skallen.

Sista dagen i Sydney har jag förbeställt och betalat transport ut till flygplatsen. När jag kommer till angiven plats på exakt tid 07:05 har chaffören redan dragit. Han trodde antagligen att jag skulle hämtas 06:55. Jag går till flygbussen och betalar för resan igen. Väl på flygplatsen ringer jag till vandrarhemmet som nu öppnat och vill ha tillbaka mina pengar för transporten som inte fungerade. Killen frågar mig hur det ska gå till när jag inte är där men jag ber honom arrangera det genom killen som åkte för tidigt. Han kör ju fram och tillbaka till flygplatsen under hela dagen. Jag ringer lite senare för att höra hur det går och då har chauffören sagt att han väntat på mig till 07:10 och receptionisten vet inte vem han ska tro på. Några pengar får jag inte tillbaka.

Flygresan till Auckland och Nya Zeeland, nytt land nummer 34, behövs för att jag ska lugna ner mig. Dessvärre försöker tullpersonalen stressa upp mig igen då mina vandrarkängor inte får okej i tullen. Grus under sulan säger de men efter lite rengöring går det bättre. Auckland andas äventyr och jag får känslan av att det kommer att genomsyra hela Nya Zeeland. Hittills har jag kollat in hamnen där båtarna i Volvo Ocean Race just seglat iväg. Idag var jag upp på Mount Eden vilket är en 200 meter hög slocknad vulkan med fin utsikt över city. Nu har jag köpt ett busspass som gäller på både Nordön och Sydön och bussarna ska passera de platser jag vill se. Imorgon börjar det med att vi åker till grottorna i Waitomo.

//Magnus Hedström

2002-01-20. Melbourne, Australien.

Resan till Melbourne i Australien, nytt land nummer 33, går smidigt. När kabinpersonalen väl hittat Mr Hedstroem på sin plats kan vi lyfta. Jag har tydligen lyckats passera alla kontroller utan att någon sett mig. Flyget tar 8 timmar och att ta sig igenom flygplatsen, åka minibuss in till stan tidigt på morgonen, ragga bostad och hoppa i säng tar ytterligare en timma.

Melbourne med 3 miljoner invånare är mycket avkopplande. Man märker snabbt att man befinner sig i en västerländsk kultur. Det är tyst. Det finns trottoarer att gå på och folk har lite drag i steget. Luften är torr och klar och det är rent överallt. Men djuren är annorlunda än mot hemma. Flugorna har ingen respekt. De är inte igång alla dagar men när de väl är framme så hänger samma flugor med en hela dagen. De försöker att sätta sig i ansiktet och de ger aldrig upp vilket är irriterande när de är många.

Fåglarna hittar man inne på McDonalds. De flyger in genom dörren när den är öppen, norpar några kvarlämnade pommes och flyger ut igen när någon öppnar dörren. Det finns skyltar att man inte ska mata dem. Första kvällen på vandrarhemmet blir ovanligt skoj. Jag delar bland annat rum med Juan från Colombia och en sydkoreansk kille. Koreakillen har det jobbigt eftersom han inte hittar ris att äta i Australien. Colombiakillen har ungefär samma dilemma men då handlar det om att han inte hittar något ställe att dansa salsa på. Ungefär samma sorts abstinens som man kan känna efter några dagar utan McDonalds.

Jag och Juan turistar Melbourne city som består av skyskrapor och ett rutat gatunät längs Yarrafloden. Vi tar oss ut till förorten S:t Kilda med spårvagn och rekar byns stränder och åker en liten berg och dalbana. Vi spanar på tenniskvalet samt när några av de bättre spelarna tränar. En dag sätter vi av söderut med colombiansk musik i högtalarna, japansk hyrbil, australiska trafikregler med vänstertrafik och svensk chaufför till Phillip Island dit det är 15 mil. Ön har vacker natur och fina stränder.

Vi besöker ett djurreservat där vi bland annat ser koalor och kängurur. Massor av kängurur som man kan gå omkring bland och mata dem direkt ur handen vilket är kul. Huvudattraktionen på ön är dock pingvinparaden. Varje kväll när solen gått ner kommer cirka 1500 små 30 cm höga pingviner upp ur vattnet. De passerar stranden och tar sig upp till sina bon. Mer än tusen åskådare sitter på stranden och på uppbyggda läktare och ser dem vagga förbi bara några meter framför fötterna. De har också byggt gångbanor så att man kan följa pingvinerna nästan hela vägen fram till boet vilket också var intressant.

Tennisen spelas i Melbourne Park som ligger två kilometer utanför centrum. Det är ett stort område med 24 tennisbanor inklusive fem stora arenor. Rod Laver Arena är centercourt och rymmer 15.000 åskådare. Vodafone Arena tar 10.000 och bana 1, 2, 3 tar fem, fyra och tretusen åskådare. På övriga banor har de provisoriskt uppbyggda läktare där det ryms några hundra folk per bana. Jag har köpt biljetter till Rod Laver Arena 9 av de 10 första dagarna vilket ger mig tillträde till alla banor utom Vodafone dit jag har biljett endast en dag.

Lottningen utföll lite olyckligt då alla fem svenskar spelar dag 1. Jag springer mellan banorna och försöker se så mycket som möjligt. Alla svenskar vinner sin första match. Däremot så åker andraseedade Gustavo Kuerten ut och tredjeseedade Andre Agassi lämnar återbud på grund av skada. Dag 2 spelar ingen svensk. Jag ser hemmahoppet och förstaseedade Lleyton Hewitt förlora mot Alberto Martin. Dagstidningarna har därefter under veckan gjort sitt bästa för att få grabben att tappa livslusten. Dag 3 är alla svenskar i farten igen. Andreas Vinciguerra går upp på centercourten och har inte en chans mot Taylor Dent från USA. Jonas Björkman slår den högre rankade Thomas Enqvist som inte är i form. Han försöker bara hålla bollen på banan och trivs antagligen inte i vind. Australiens sista hopp Mark Philippoussis förlorar också. Åsa Svensson överraskar och tar sig vidare.

Dag 4 ser jag Pete Sampras för första gången i en spännande match som han vinner. Anna Kournikova och Martina Hingis går in i damdubbel och det blir kaos på bana 1. Jag köar i en timma två timmar innan matchen börjar och lyckas få plats i en trappa alldeles bakom baslinjen. Kournikova verkar dra mest publik av alla. Dag 5 och Björkman spelar drömtennis och vinner i tre raka. Thomas Johansson kämpar sig också vidare. Åsa är chanslös mot sin motståndare. Kvällsmatchen mellan britterna Tim Henman och Greg Rusedski blir ett nervpiller som Henman vinner.

Dag 6 har jag biljett till Vodafone där det normalt spelas 4 matcher per dag. Jag ser Marat Safin, Roger Federer, Kim Clijsters och Jennifer Capriati. Sedan ändrar de i spelschemat och in kliver Kournikova och Hingis mot Åsa Svensson med dubbelpartner. Arenan blir nästan full och jag sitter på första raden bakom baslinjen. Kvällsmatchen på centercourten spelas mellan Pete Sampras och Nicolas Escude från Frankrike och de levererar en grym rysare i nästan fyra timmar. Sampras står som segrare 01:40 på natten och arenan kokar. När det drar ihop sig till viktiga bollar byter Sampras skepnad och motståndarna har helt plötsligt Fantomen på andra sidan nätet.

Dag 7 börjar med att Monica Seles vinner efter bara 6 games på grund av skada. Sedan kliver Björkman in och spelar fantastisk tennis mot Henman. Felfritt och andra sets tiebreak bjuder på ett par overkliga dueller. Hingis gör processen kort med sin motståndare och därefter fyller Johansson på glädjen genom att spela sin bästa match hittills och vinner ganska komfortabelt. Imorgon 11:00 drar det igång igen. Det blir två dammatcher, sedan Federer mot Haas, ny dammatch och därefter Sampras mot Safin. Vinnaren där borde vinna hela turneringen även om Safin är lite ojämn. Ett feldomslut och killen kan inte spela på en kvart. Svenskarna möts på tisdag i en kvartsfinal. Den halvan är helt oviss. På damsidan tror jag på Hingis eftersom Capriati och Venus Williams är småskadade.

//Magnus Hedström