2002-03-08. Dunedin, Nya Zeeland.

Kepler Track blir min tredje Great Walk och jag startar från vandrarhemmet i Te Anau i strålande väder. Går ett halvt varv runt sjön Te Anau och passerar ett par fina stränder utan att bada. Leden fortsätter i skog 900 höjdmeter uppför till trädgränsen. Jag har 14 kg packning och benen känns bra. Gör inte ett enda stopp i backen och är uppe efter 1,5 timma. Utsikten är super och stugan Luxmore Hut ligger mycket vackert på 1100 meters höjd. Träffar en tjej från USA och vi besöker en smal grotta som vi lyckas ta oss ungefär 200 meter in i med hjälp av våra pannlampor. Det är fullt av vandrare vid stugan och på eftermiddagen ligger alla som höbalar i solen. På kvällen får vi en kraftig regnvarning för morgondagen och ombeds att inte börja gå före morgonrapporten klockan 08:30. Distans 19 km. Tid 3 tim 45 min.

Dag 2. Väderprognosen säger uppehåll men mycket stark vind. Leden fortsätter upp på berget Mount Luxmore 1471 meter som jag bestiger via ett sidospår. Det blåser enormt mycket och jag måste kämpa för att inte ramla. Det är stundtals till och med svårt att andas. Jag vinglar ner till leden igen och vinden avtar efter en stund och alldeles lagom tills jag når en flera kilometer lång kamvandring. Det är molnigt men bra sikt och dramatiska berg åt alla håll. Fantastiskt vackert och ren njutning att gå. Sista sträckan till Iris Burn Hut är brant nedför till 600 meter över havet. I närheten av stugan finns en liten sjö och Iris Burn Waterfall där vi är några stycken som badar även om det handlar om kallt vatten och mycket korta dopp. Distans 18 km. Tid 3 tim 20 min.

Dag 3. Regn och flera vandrare hänger kvar i stugan och gör en sen start när vädret blir bättre. Jag får sällskap av den amerikanska tjejen. Normalt går jag fortare men upptäcker på kuppen att det finns fåglar i skogen. Det är plan vandring i vacker skog vilken påminner om Milford Track. Tredje stugan Moturau Hut ligger vid Lake Manapouris strand och är en fullträff. Vattnet är varmare här och vi är några stycken som badar halva kvällen. Distans 18 km. Tid 6 tim.

Dag 4. De flesta går 5 km till första väg och tar bussen till Te Anau. Jag går solo hela dagen utan att se några andra vandrare. Det är fortsatt fin skog och flackt men med en sämre underhållen led. Jag går hela vägen in till vandrarhemmet i Te Anau. Kepler Track är mindre populär än de leder jag gjort tidigare men det är nog också orsaken till att folket har varit det roligaste. De som går här är vana friluftsmänniskor. I omgivningarna runt Te Anau har stora delar av Sagan om ringen filmerna spelats in. Distans 22 km. Tid 3 tim 45 min.

Routeburn Track blir min fjärde Great Walk. Från Te Anau är det 85 km bussresa till startpunkten som verkar vara en parkering vid något de kallar The Divide. Jag kliver ur bussen och fixar till det sista med packningen när begreppet tur med vädret når nya höjder. Det har regnat nästan oavbrutet i tre dygn men när jag står och knyter kängorna slutar det, himlen spricker upp och blir klarblå. Vandringen inleder uppför från 500 meter över havet till Key Summit på 919 meter. Underlaget är stenig stig. Utsikten är storslagen med berg åt alla håll och på grund av de senaste dagarnas nederbörd är övre delarna av bergen snötäckta. Jag fortsätter genom mossgrön självlysande skog till Lake Mackenzie Hut på 700 meters höjd. Läget är guld precis vid sjön Lake Mackenzie som är kristallklar och givetvis omgiven av berg. Vi är några stycken som njuter av ett blixtdopp i det iskalla vattnet. Distans 15 km. Tid 3 tim 20 min.

Dag 2. Fortsatt perfekt väder. Går brant upp till ett pass med mäktiga vyer över snöklädda berg. Leden skråar högt ovanför Hollyford Valley och svänger upp till Harris Saddle där det blåser rejält. Jag bestiger toppen Conica Hill 1515 meter och på väg upp är det isfläckar på marken. Når Routeburn Falls Hut efter knappt 4 timmar där jag ska sova. Vädret är fint så jag fortsätter nedför till ytterligare en stuga och går ett sidospår som kallas North Branch. Lite bökigare vandring i en dalgång med branta berg på var sida och sagolikt vackert. Efter nån timma i dalgången vänder jag tillbaka och går upp till stugan igen på 900 meter. Fantastisk dag. Distans 26 km. Tid 7 tim 50 min.

Dag 3. Soluppgången blir dagens behållning. Sista vandringsdagen och leden går i skog nedför vilket känns lite avslaget. Målgången är vid Routeburn Shelter 65 km från Queenstown. Distans 9 km. Tid 1 tim 45 min.

Jag tar mig tillbaka till Queenstown och hoppar på en River Boarding tur vilket ska vara den senaste vattenflugan. Vi är en grupp om 24 plus 5 guider. Utrustning är tjock våtdräkt, hjälm, simfenor och liten surfbräda. Vi åker till Kawarau River, får lite instruktioner och kastar oss sedan ner i strömmen. Det handlar om 7 kilometers överlevnad. Forsen har grad 4 och det är 10 grader i vattnet. Verkligen skoj när det är drag i vattnet men tyvärr är gruppen för stor och vi åker in i varandra då det nästan är omöjligt att styra. Flera av killarna får kramp i vaderna av allt sparkande. Turen tar 1 tim 20 min och vi avslutar med att hoppa från några klippor. Jag gör 3 hopp från 10 meter vilket är nytt höjdrekord för mig. Riktigt kul men varje landning gör ont trots våtdräkt.

Åter till Queenstown och därefter buss till Dunedin där jag är nu. Imorgon fortsätter jag till Christchurch på östkusten och om en vecka flyger jag till Thailand.

//Magnus Hedström

2002-02-25. Te Anau, Nya Zeeland.

När jag anlände till Australien så reagerade jag på hur tjenis alla var med varandra. Det verkade som om alla var kompisar med alla trots att man aldrig setts tidigare. Det var trevligt på dagarna men inte på kvällar och nätter. Under nattvandringarna på väg hem från tennisen uppstod det nästan alltid något problem då onyktert folk helt plötsligt ansåg att jag var en av deras polare. Samma kompisanda råder i Nya Zeeland. Gemensamt är också att nyzeeländarna inte heller kan göra något 100 procent rätt. Det kanske låter otroligt men de har till och med bräckt Australien.

Andreas och Carolines ryggsäckar försvann under flygresan hit. Nada på bagagebandet och väskorna efterlystes. Efter ett par dagar fick de besked att ryggsäckarna äntligen hittats. De hyrde en bil för att hämta dem på flygplatsen i Rotorua men när de kom dit var väskorna spårlöst borta igen. Efter ytterligare några dagar när jag kommit in i bilden fick vi besked att packningen skulle anlända vårt vandrarhem i Wellington med taxi. Taxin kom som planerat men den hade bara Andreas väska med sig. Carolines ryggsäck hade otroligt nog försvunnit igen. De fortsatte att ringa flygbolaget varje dag och fick samtidigt höra klagomål om hur mycket tid flygbolaget var tvungna att lägga ner för att försöka hitta väskan och de irriterade sig också över att vi reste runt hela tiden. Efter 14 dagar lyckades de i alla fall leverera packningen till Caroline i Christchurch dagen innan hon skulle lämna Nya Zeeland.

Själv har jag letat nya innersulor till mina vandrarkängor. Rätt modell fanns inte i någon butik så jag var tvungen att göra en beställning genom en sportaffär. Det här var dagen innan jag skulle resa till Te Anau och damen i sportaffären föreslog att sulorna skulle skickas till mitt nya vandrarhem i Te Anau. Två par i storlek 8 och det skulle bara ta en dag. Varningsklockorna började såklart tjuta på alla fronter. Jag ställde några misstänksamma frågor i affären vilket tydligen retade upp damen som kläckte ur sig: ”Men lilla pojken, jag har jobbat här i 20 år bla bla bla”. Sulorna kom givetvis inte efter en dag så jag vandrade Milford Track i mina gamla. När jag kom tillbaka till vandrarhemmet efter fyra dagar hade jag fått ett paket. När jag öppnade det visade det sig att de skickat ett par sulor i storlek 8 och ett par i storlek 7. Jag höll nästan på att få en hjärtattack.

På vandringskontoret i Queenstown bjuder en annan dam på följande dialog:
Jag: Vad tror du om mina chanser att åka ner till Te Anau och försöka komma över en återbudsplats till Milford Track?
Damen: Nej det går inte, det blir inga återbud när vädret är så här bra.
Jag: Så om det blir sämre väder ökar mina chanser?
Damen: Nej det är finare när det regnar så många vill gå då också.

Jag åker till Te Anau ändå och det visar sig vara en smal sak att komma över en återbudsplats till Milford Track. Vandringsleden som av många anses vara världens vackraste. Det är en av Nya Zeelands 9 Great Walks och det blir min andra. Vandringen tar normalt fyra dagar men jag måste göra den på tre för att komma in i rätt schema. Varje dag släpps endast 90 vandrare ut på leden. Femtio som går med guide och bor i speciella stugor samt 40 individuella vandrare som bor i andra stugor. Från Te Anau är det buss och en vacker båttur till startplatsen 300 meter över havet.

Första dagens vandring måste jag gå både etapp ett och två vilket ger 22 km och 300 höjdmeter uppför. Jag startar med 15 kg packning. Leden blir bra direkt i en otroligt vacker skog. Det växer mossa överallt och hela träd är täckta av mossa. Leden följer en flod och jag ser halvmeterlånga laxar simma alldeles bredvid mig i glasklart vatten. Vädret växlar mellan moln och klar himmel. Jag har förberett mig på regn då området snittar 200 regndagar om året och 8 meter nederbörd. Det blir dock badbyxorna som åker upp först ur packningen. Badplatserna avlöser varandra och det är varmt. Precis som jag kommer ikapp flera andra vandrare stannar vi ett gäng och badar och det är grymt härligt. Leden är bra preparerad nästan som ett löparspår. Kommer fram till den andra övernattningsstugan efter 5,5 timmar exakt samtidigt som det börjar regna.

När jag håller på att klä på mig på morgonen andra dagen kommer två israeler fram vilka antagligen nyss gått någon kurs i att klä sig på fjället. De berättar för mig hur jag bör klä mig nu när vi ska upp på högre höjd och det är stor risk för regn. Min högernäve kliar helt plötsligt så mycket att nästan hela armen börjar rotera. Leden fortsätter i serpentiner upp till Mackinnon Pass och ledens högsta punkt 1073 meter. Jag passerar flera ovana vandrare och det är underbart kul att se hur några inte riktigt vet hur de ska hantera stark vind och regn. Roligast är nog de japanska vandrarna som går med paraply. Det blåser ordentligt uppe på passet och det är under några hundra meter svårt att stå på benen.

Nedstigningen är lite besvärlig i stenig terräng men det blir bländande vackert. Leden slingrar sig ner bredvid en fors med flera vattenfall och stenarna är täckta av lysande grön mossa. Det är grönt överallt och längs bergsväggarna ser jag över hundra vattenfall forsa ner i dalen. Jag viker av leden och besöker det 580 meter höga Sutherlands Falls vilket är mäktigt. Tredje stugan ligger på 200 meters höjd och dagsetappen landar på 18 km och 5 timmar. Regn hela dagen och kängorna börjar läcka när jag trampar decimeterdjupt vatten 50 meter i sträck.

Tredje och sista dagen börjar intressant. Tävlingen vem-kan-gå-sist-från-stugan-utan-att-missa-båten visar sig bli överraskande spännande. Redan klockan 7 går paraplyfolket och fiskarna. Därefter ramlar folk iväg gruppvis. Jag kliver upp ur sängen 07:40 och tar det piano. Det är många kvar vid frukostbordet och israelerna som jag delar rum med verkar ha bestämt sig för att vinna till varje pris. Jag lyckas få till ett riktigt långt badrumsbesök. Israelerna röker några gånger. Jag har satt min deadline till 10:00 för att slippa springa och för att hinna med lite fotografering om vädret skulle slå om. Båten går 14:15 och det är 18 km över okänt underlag.

Israelerna fipplar länge med sina packningar och verkar inte vilja gå. Själv letar jag upp en sopkvast och börjar städa stugan. Det är då de ger sig. Jag behöver inte ens köra tricket med att jag ska gå tillbaka och fotografera ett vattenfall. Men precis som jag ska gå 09:40 möter jag killarna i trappen. De kommer tillbaka och säger att de tror att de har glömt något. Typiskt. Jag ger dem segern med ett tveksamt regelbrott. Sista dagen är det grön mosskog, vattenfall i massor och ovanför en vacker sjö ar leden uthuggen ur berget vilket är grymt coolt. Underlaget är okej och jag kommer fram till bryggan efter 3 tim 45 min och 50 min före båtens avgång. Leden avslutar i Sandfly Point där det är galet med bitsugna sandflugor så det är mygghatt på som gäller. Vi är nu nere vid havsnivå och båten går punktligt, dock saknas två israeler.

Vi åker till Milford Sound vilket ska vara Nya Zeelands kanske vackraste fjord. Jag stannar en natt och gör nästa dag en båttur i fjorden och ser i princip samma natur som under vandringen samt några sälar som tacksamt poserar framför våra kameror. Fjorden omges av 1300 meter höga berg och rikligt med vattenfall. Nu är jag tillbaka i Te Anau igen och imorgon är det dags för mer vandring. Först blir det Kepler Track 4 dagar och därefter Routeburn Track 3 dagar.

//Magnus Hedström

2002-02-20. Te Anau, Nya Zeeland.

Sista kvällen i Wellington träffar jag Andreas och Caroline från Falkenberg. De reser med samma bussbolag som jag och ska också till Sydön. Wellington är Nya Zeelands blåsigaste stad och kallas för Windy Wellington men när vi åker tretimmarsfärjan till Picton på Sydön så är det lugnt. Från båten njuter vi av Sydöns skärgård som är imponerande vacker. Från Picton fortsätter vi med buss till Nelson vilket ska vara Nya Zeelands soligaste stad och vädret är kanon.

Efter en övernattning i Nelson går färden till Västkusten och fotostoppen avlöser varandra. Först stannar vi vid ett par klippor där flera sälar ligger och gassar i solen medan ungarna leker i havet. Sedan stannar vi vid Pancake Rocks vid Panakaiki. Det är höga klippor som numera ser ut som pannkaksplättar travade bredvid varandra. Bergarten är kalksten och de märkligt häftiga formationerna har skapats av erosion. Nattstopp i Greymouth och nästa dag gör vi ett kort stopp vid den gamla guldgrävarstaden Ross. Längre söderut anländer vi till Franz Josef Glacier tidig eftermiddag.

Glaciären är unik då den nästan kalvar i havet. Vi anmäler oss till en kort glaciärvandring. Vi är en grupp om 12 plus guide. Utrustning är kängor och stegjärn. Vi tar oss upp till botten av glaciären och efter några korta instruktioner vandrar vi på istäcket bland höga istorn, raviner och isgrottor. En grotta är så liten att jag som går först fastnar och måste ta av mig ryggsäcken för att komma vidare. En japansk tjej förstår inte engelska och trampar exakt där vi blivit tillsagda att inte trampa. Hon går igenom isen och sjunker ner till midjan i iskallt vatten. Vädret är suveränt och naturen intressant med glaciären omgiven av regnskog. Caroline som lider av höjdrädsla klarar sig bra.

Ny dag och vi börjar tidigt vid Lake Matheson som är Nya Zeelands mest fotograferade sjö. Vädret är fortsatt bra och på morgonkvisten är sjön spegelblank. Sydalperna och Nya Zeelands högsta berg Mount Cook speglas i sjön och det är galet vackert. Bussen fortsätter till Makarora där vi hoppar på en tur med jetboat. Vi är en grupp om 5 plus chauffören som ser ut att vara Nya Zeelands mest galna människa.

Killen sätter full fart rakt in i Mount Aspiring National Park på en nästan uttorkad flod. På grund av det soliga vädret den senaste veckan är vattennivån på vissa ställen bara 10 cm. Båten toppar strax under 100 knyck och greppet är magnifikt. Vi kryssar fram mellan stenbumlingar och sandbanker samt åker upp för mindre forspassager. Chauffören plojar och gör 180-graders spinn och vi blir helblöta. Efter en halvtimma stannar vi för att bada. Vattnet är i kallaste laget och för första gången presenterar sig sandflugorna. De bits, suger blod och det gör både ont och kliar. Samma väg tillbaka och utflykten tar totalt en timme, ytterligare en höjdare. Andreas reagerar starkt mot sandflugorna och vi räknar hans svullnader på kroppen till 67 stycken.

Mysig övernattning i enkel stuga. Från Makarora åker vi via Wanaka till Queenstown. Väl framme kliver Andreas och jag direkt på en fyrhjulsdriven buss upp till Nevis River och Nevis Highwire. Ett torrt landskap med djup ravin och floden Nevis River i botten. Mr Hackett med polare har spänt fyra stycken 380-meter långa stålvajrar över dalen och mitt emellan dem hänger en plattform 134 meter över floden dit man kan åka linbana. Vi är en grupp om 24 som delas upp i viktordning. Jag och Andreas hamnar i den första tyngsta gruppen. Vi är 6 personer som kliver in i en kabinbana med gallergolv. Plattformen vi kommer till har fönster i golvet för att göra det bästa av vyerna.

Jag får mjuka fotbojor runt fötterna och helkropps klättersele. Kliver ut på en trampolin 134 meter över floden då en av instruktörerna räknar ner tre, två, ett, bungy. Jag kastar mig rakt ut med huvudet först och accelererar snabbt i hastighet. Ser floden komma närmare, vinden skriker i öronen och efter 70 meters fritt fall börjar gummibandet bromsa. Jag vänder 30 meter från vattnet och flyger nästan ända upp till plattformen igen. Efter tre studs rycker jag till i en svart tamp, det klickar till, mina fötter frigörs, jag hamnar i sittande ställning 50 meter över vattnet och personalen hissar upp mig till plattformen igen. Galet kul.

Queenstown ligger mycket spektakulärt vid Lake Wakatipu som är omgiven av berg åt alla håll. Byn är Nya Zeelands äventyrsmecka och vi anmäler oss till canyoning. Vi är en grupp om 5 plus 2 guider. Tar på oss helkropps tjock våtdräkt, klättersele, hjälm och beger oss till en vattenfylld canyon där lekarna kan börja. Vi inleder med att firas ner med rep 30 meter till botten av kanjonen. Sedan åker vi kana på rumpan, linbana, hoppar från stenar, klippor och i vattenfall. På grund av det bra vädret är vattennivån aningen låg och som djupast endast två meter.

Vi hoppar som högst från 8 meter och måste ta den största smällen med benen för att inte dunsa i botten. Varje landning smärtar ordentligt på baksidan av låren. Som avslutning hoppar jag från en 8 meter hög bro vilket är ett nervpiller med klippor nära mig på båda sidor under hela luftfärden. Riktigt skoj utflykt men vi var halvt blåslagna efteråt. Efter några dagar i Queenstown åker Andreas och Caroline norrut medan jag åker två timmar söderut till Te Anau. Staden är Nya Zeelands vandringsmecka och inkörsporten till Fiordland National Park med några av världens populäraste vandringsleder. Jag har precis kommit över en restplats till Milford Track vilken rankas som världens vackraste vandringsled.

//Magnus Hedström