2014-12-02. Krabi, Thailand.

Dag 1509. 21 maj 2014. Aniwaniwa – Rotorua.
Det är ljust ute men solen har inte gått upp än när jag sticker iväg 06:45 på min nittonde aktiva dag i rad. Vädret ser lovande ut men det är kallt och frost i gräset. Kroppen känns okej men halsen är sämre och jag kan inte prata. Rundar Lake Waikaremoanas östra sida och siktar nordväst genom Urewera nationalpark. Underlaget är bra grusväg men småhalt ibland av blöt lera trots flera dagar utan regn. Vägen är kuperad men backarna lutar knappt så det går lätt även uppför. Håller låg fart för att inte anstränga hjärtat och min förkylning mer än nödvändigt. Det blir endast några enstaka vyer över sjön då vägen kantas av i huvudsak skog. Det är vackert och trafiken minimal. Det lovande vädret blir heltäckande moln och vid några tillfällen lättare regnstänk. Når som högst 900 meter över havet och rullar sedan 15 km nedför. Ser ett par öde campingar bredvid vägen som hade varit trevliga om det funnits mer tid.

Det blir asfalt efter 45 km och strax före några hus i Ruatahuna vilket känns kanon då jag fått olika uppgifter om längden på grusvägen. Det visar sig dessvärre bara vara tillfälligt. Kommer till dagens tredje av fyra motlut på 300 höjdmeter och nu är det lite brantare och mina ben lite segare så jag växlar mellan att cykla och gå samt stanna och vila för att få ner pulsen. Efter 90 km grusväg blir det riktig väg och några härliga fartiga partier utför. Bergen tar abrupt slut strax före Murupara efter 100 km och jag stannar och köper matpaj och varmt te vid första kiosk jag passerar. Samtidigt ringer Olya och berättar att hennes resande med tre olika bussar går bra och vilken camping hon tänkt välja i Rotorua. Jag kan inte prata men det behövs inte.

Väg 38 lutar svagt uppför i 15 km och det blir beckmörkt strax efter 18. Jag börjar bli rejält trött och stannar och vilar i diket varje kilometer. Trafiken är gles men en tjej som passerar vänder tillbaka och frågar om jag behöver skjuts eller annan hjälp. Svänger in på väg 5 när det är 20 km kvar och nu blir det mer trafik och dagens sista motlut på 5 km. Det går sakta då krafterna är slut och skallen yr. Luften däremot är riktigt behaglig, torr och sval men varmare än uppe vid sjön. Sista 15 km är utför och jag kan rulla i bra fart ner till Rotorua där Olya finns i ett stort fint rum. Jag är framme klockan 22 och har under drygt 15 timmar haft cykeln rullande i 12 tim 3 min vilket är rekord för resan och i paritet med en Vätternrunda. Det är också första gånge jag klättrar över 2000 höjdmeter på en dag. Känner mig helt färdig när jag varvar ner i soffan. Ville inte övernatta längs vägen ifall förkylningen skulle bli värre samt att det finns kul sightseeing i Rotoroa. Höjdmeter 2020.
Distans 159 km. Ack 30216 km.

Dag 1510-1554. Rotorua – Auckland – Singapore – Kuala Lumpur – Arlanda.
Rotorua med 56,000 folk ligger centralt på Nordön och är en stor turistdestination. Hit vallfärdar folk för att besöka någon av områdets parker med geotermisk aktivitet samt bada i varma källor. Jag vaknar lagom vissen men vi gör en promenad på eftermiddagen. Ser några mindre avspärrade områden inne i city samt utmed Lake Rotorua med geotermisk aktivitet som luktar svavel. Tar en titt på Rotorua Museum från utsidan som är gamla badhuset och byns läckraste byggnad. Sen tänkte vi bada men jag blir hastigt sämre och tvingas retirera till sängen. Feber och onda öron med ett hemskt tjutande däckar mig fullständigt. Dessutom blir vi båda magsjuka av något och gör täta intervaller till toabyggnaden hundra meter bort.

Vi lägger ner besöken vid termalparkerna men jag håller det öppet in i det sista att cykla till Aucklands flygplats dit det är 210 km. Även det blir helt uteslutet som jag mår. Efter 45 timmar kvicknar jag i alla fall till så att vi kan hämta en kartong till cykeln och åka buss ut till flygplatsen för att hyra en bil. Busschauffören ser inte att jag har en cykelkartong med mig när jag kliver på men påpekar argt efter en stund att det kostar 110 kronor extra för en kvarts bussresa. Jag säger att kartongen är tom och då är det gratis. Efter 3 dagar i Rotorua packar vi ihop och ger oss iväg mitt i natten till Auckland. Att boka om flyget för att cykla sista biten känns i överkant ambitiöst. Vi lämnar in cykeln i förvaringen på flygplatsen då Olya ska ta med den. Hennes flyg har blivit ombokat tills imorgon så hon stannar en dag extra i landet.

Flyg fyra timmar till Melbourne i Australien. Stressigt byte av flyg och nu har australiensarna som allt som oftast har något märkligt för sig installerat en enorm människoskanner i säkerhetskontrollen i transfergången där slumpvis utvalda resenärer ombeds gå in. Antar att det är en så kallad nakenskanner. Vad händer. En person blir utvald och det är såklart den absolut snyggaste tjejen i hela kön. Hon vägrar och jag förstår henne maskinen ser inte rolig ut alls. Det tillkallas chefer som rabblar alla lagens regler på robotspråk och att apparaten är säker och har testats och så vidare. Vad som är sant i det är ju omöjligt att veta och jag är inte kvar och ser hur det slutar men tycker innerligt synd om flickan som givetvis är oskyldig. Vi gick ju igenom ett par kontroller redan i Nya Zeeland. Nytt flyg till Singapore tar 8 timmar. Det är inte helt behagligt att flyga med en förkylning men det går och nästa dag åker jag ut till flygplatsen igen och möter upp Olya.

Det är 28 grader i Singapore och hemskt fuktigt. Vi har en dag på oss och två saker på schemat. Köpa en kamera till Olya och ett par löparskor till mig men det blir inget av med det då vi inte kan bestämma oss. Jag åker buss 6 timmar till Kuala Lumpur i Malaysia. Olya flyger med cykeln och Jetstar bokar återigen om flyget så att hon flyger sent på kvällen istället för mitt på dagen. De mejlar om ny flygtid och så finns det bara en knapp att trycka på, bekräfta. Trycker man inte på den så ändras flygtiden ändå.

Nästa destination är Sverige och för det så behöver Olya ett visum. I Kuala Lumpur sköts visumen till Schengen av den danska ambassaden. Vi kontaktar dem och får reda på att Olya måste ha ett uppehållstillstånd i Malaysia för att få lämna in en ansökan. Då går vi till den svenska ambassaden och frågar om de kan hjälpa till på något sätt. De är mycket tillmötesgående men får inte utfärda några visum. Däremot så kontaktar de den danska ambassaden och erbjuder sig att via brev intyga att vi är hederliga människor. Den danska ambassaden svarar att de måste följa reglerna och att de inte utfärdar några visum om man inte har uppehållstillstånd i Malaysia. Vi kan visserligen lämna in en ansökan ändå men att den i så fall skickas till immigrationsmyndigheten i Sverige. Hur lång tid ett svar från dem kan ta eller vad de troligen svarar har vi ingen aning om.

Ambassaden kontaktar då sina kollegor i Singapore och Thailand. I Bangkok svarar den svenska ambassaden att de självklart kommer att ta emot vår ansökan men att de med stor sannolikhet kommer att avslå den. De säger att de har för lite kunskap om Kazakstan och kan därför troligen inte ge något visum. Systemet är uppbyggt på att man ska ansöka i sina hemländer men det är både dyrt och aningen osmidigt om man redan är ute och reser.

Vi chansar på immigrationsmyndigheten i Sverige genom den danska ambassaden och får komma på intervju och lämna in 80 sidor ansökan efter tre veckor. Drygt en vecka senare frågar de efter flygbiljetter och försäkring vilket vi tolkar som ett positivt besked. Tiden tickar fort och Olyas visum i Malaysia hinner gå ut så hon flyger till Bangkok i några dagar för att få ett nytt visum när hon kommer tillbaka. Besked om det svenska visumet får vi från mamma då det skickats ett brev till min hemadress i Sverige. Visumet hämtar vi ut efter 35 dagars väntan och dagen innan våra flyg till Sverige avgår.

En månad i Kuala Lumpur ger viss tid för sightseeing. Jag minns en av de första gångerna när jag var här för 10 år sedan att jag tyckte det var nästan omöjligt att fotografera stadens sevärdheter. Allt var så kompakt att det inte gick att hitta några vettiga vinklar. Nu går det bättre och efter flera besök till samma platser hittar jag både vinklar och vilken tid på dagen då ljuset är bäst de dagar det är sol. Förutom Petronas Towers lägger vi ner ansenlig tid på Sultan Abdul Samad Building vid Merdeka Square, Masjid Jamek Mosque, den 100 år gamla Kuala Lumpur Railway Station, det kinesiska Thean Hou Temple och stadssiluetten vid Lake Titiwangsa samt marknaderna i Chinatown, Little India och Pudu Wet Market.

Vi bor bra i området Central Market och här byggs det högljutt varje dag. Det ska bli nya breda trottoarer med gröna växter. Dagtid svettas stora arbetslag med att prestera en ny bit trottoar och varje natt kommer ett mindre arbetslag och tar bort delar av dagens arbete med en dånande bergborrmaskin. Strategin känns lite märklig men antingen så gör dom fel hela tiden eller så vill firman som utför arbetet hålla på längre och öka sina intäkter. Bra blir det i alla fall.

Jag bär cykeln i kartong till tunnelbanan och får på kuppen en sträckning i ryggen samt blir genomblöt av svett. T-bana och tåg till flygplatsen och sedan en timma flyg till Singapore. Väl där har vi tänkt att checka in till Dubai och Stockholm men vår bokning finns inte i systemet trots att vi har våra flygbiljetter i handen. Vi har haft pengar innestående hos Qantas och bokat via dem även om vi flyger med Emirates. Någon hjälp kan vi därför inte få av dem även om företagen är partners. Efter några svettiga turer hittar Olya en vänlig dam på ett kontor som har koll på verksamheten och det visar sig att kvinnan i Australien som vi bokat genom har glömt att trycka på avsluta-knappen. Plats på flygen finns det och vi har också gott om tid så att vi hinner in till byn och köpa en ny kamera till Olya. Hon har ju varit utan ett tag nu.

Till min lättnat har flygplatsen dusch. Flyg till Dubai tar 7 timmar med Airbus A380 superjumbo. Vi turas om att sova på golvet på flygplatsen medan vi väntar i 6 timmar på flyget till Stockholm som sedan tar ytterligare 6 timmar. Skumt nog verkar det som om vi flyger rakt ovanför krigszonen i Ukraina vilket är lagom obehagligt. Två veckor senare blir ett Malaysiskt passagerarplan nedskjutet precis här och jag tycker det är konstigt att diskussionen inte blev större om varför man flög där över huvud taget.

Dag 1555. 16 juli 2014. Arlanda – Västerås.
Det är skönt väder när jag plockar ihop cykeln utanför Terminal 5 på Arlanda. Olya hoppar på en buss till Västerås medan jag cyklar mot Märsta. Upptäcker en cykelbana efter en stund och för att komma dit genar jag 50 meter mot enkelriktat och en taxichaufför tittar på mig som om jag vore fullkomligt galen. I Märsta ser jag skyltar om cykelbana till Sigtuna och det lockar att undvika vägen som är ganska trafikerad. Cykelbanan delar på sig flera gånger och det saknas skyltar så jag tappar orienteringen efter en stund. Frågar efter hjälp då jag inte har någon karta men pekas åt helt fel håll för när jag möter en familj på cykeltur som också ska till Sigtuna så vänder jag om 180 grader och cyklar med dem. De jobbar i Afrika men är hemma på semester och det visar sig dessutom att vi är med i samma cykelgrupp på Facebook. De har GPS och hjälper mig att hitta rätt väg ut ur Sigtuna. Riktigt bra känns det en stund senare när jag når väg 263 mot Enköping som jag känner igen.

Lunchar på en Calzone på ett hak utmed vägen när tiden känns biff. Jag har lovat att komma till Västerås 20:32. Passerar Enköping och cyklar gamla E18 förbi Hummelsta. Möter några enstaka raggarbilar som är på väg hem från Power Meet. Dagens omgivningar är stora sädesfält och skog. Vädret är bra hela dagen och asfalten kanon samt att jag nog har lite medvind också. Kommer in i Västerås via Irsta och Hälla och är aningen tidig så jag hänger ett tag i city. När jag väl bestämmer mig för att kolla upp vad klockan är exakt så är ankomsttiden redan passerad med ett par minuter. Målgång sker vid cykelstatyerna på Stora Torget i Västerås där 22 personer från familj och vänner är på plats och mottar med en applåd vilket känns himla schysst. Höjdmeter 150.
Distans 102 km. Ack 30318 km.

Det blev en hyggligt lång resa på 4 år 3 månader genom 16 länder varav jag har cyklat i 12 och totalt 30,318 km samt paddlat 2 floder och gått 18 fjällvandringar plus träffat en underbar partner. Nu är det slut.

//Magnus Hedström