2011-03-23. Lobuche, Nepal.

Dag 328-343. 25 februari 2011 -. Gokyo – Lukla – Kathmandu.
Vandringsdag 14. Det är moln, minusgrader och hård snö när vi lämnar Gokyo lätt nedför och förbi sjöarna. Möter en stor grupp från Australien. Korsar Dudh Kosi på en liten bro, floden är tanig här uppe. Väljer att gå på den östra sidan om dalen där solen stekt bort det mesta av snön. Klättrar upp en bit sedan fortsätter leden brant och högt upp i dalen. Äter lunch på basic ställe i minibyn Thare med spektakulärt läge långt upp på den branta bergssidan. Det var här en av mina vandrarkompisar villade bort sig för 6 år sedan, hamnade i floden, bröt armen och tillbringade en natt på en stor sten mitt i vattenflödet. Det börjar snöa kraftigt men det är inga problem att hitta.

Enormt cool stig med en del branta passager. Efter några timmar möter vi en dam som inte kan sluta skratta när hon ser mitt isiga ansikte. Förbi Phortse 3810 meter och leden vänder upp igen och svänger in och ut runt olika krokar på den evigt branta bergssidan. Det snöar fortfarande samt är halt och lite lurigt stundtals. Möter tre jakförare med fyra jakar varav en vägrar att gå. Jag försöker hjälpa till att skrämma igång den men det funkar inte. Kommer fram till övre Pangboche 3960 meter och hittar en klockren lodge där vi blir själva. Det strular utanför lodgen med en jak som inte gillar oss och som jag måste kasta snöboll på för att kunna passera. Tid 9 tim.

Dag 15. Halv decimeter nysnö och lite moln men väldigt vackert. Ser Ama Dablam på andra sidan dalen. Det är lördag och en liten grabb som är ledig från skolan går med oss en bit och tränar engelska. Kommer ner på Everest originalled igen och marken är ordentligt upptrampad. Passerar några byar. Går över en kulle och kommer in i en stor bred dal med byn Pheriche 4240 meter. Det är många lodger och ett sjukhus men vi ser inga andra vandrare. Fikar på det enda stället som verkar öppet. Himlen skiner blå när vi fortsätter upp i dalen. Blixtrande vackert med nysnö, Ama Dablam och en ny stor favorit, berget Taboche 6542 meter till vänster om oss.

Lång seg backe upp i en ny dal och till den lilla byn Dughla 4620 meter där vi äter inne då det drar in både moln och vind. Direkt efter Dughla kommer en av områdets mördarbackar. Tvåhundra höjdmeter där vi passerar några tjejer som skriker ut sin frustration då de knappt kommer uppåt. Ovanför backen är det ett område med minnesstenar över klättrare som omkommit, främst på Everest. Jag ser Scott Fischers stora sten. Han omkom i katastrofen 1996. Flackt och lätt sista biten upp till Lobuche 4930 meter. Vi undviker en lodge som är proppfull med folk och blir nästan ensamma på en annan. Tid 6:15.

Dag 16. Natten bjuder på minus 12 grader i rummet. Startar 05:00 i mörker och med pannlampor. Svagt uppför, blåsigt och kallt men bra led i snön. Det ljusnar. Vi tar oss över en morän och kommer till dalens sista by Gorak Shep 5160 meter. Äter frukost. Brant klättring uppför mot en topp. Det är enormt blåsigt och kallt. Ser en lavin på andra sidan dalen på berget Nuptse. Väderprognosen sa minus 30 grader. Solen når oss precis före toppen Kala Pattar 5545 meter. Vi är själva och det är helt otroligt vackert. Ser Mount Everest, isfallet, baslägret, Nuptse 7861 meter, Ama Dablam, Khumbuglaciären och precis bakom oss berget Pumori 7165 meter. Det är en del moln men det stör inte. Sämre är det med en mätstation som någon satt upp precis bredvid toppen. Det är femte gången jag är här och det är lika fint varje gång.

Fler vandrare kommer upp. Vi går ner och lunchar i Gorak Shep. Vädret blir super och vi går samma väg tillbaka över moränen och genom dalen ner till Loboche. En halvtimma före Loboche möter vi en vandrare som frågar hur långt det är kvar till Gorak Shep. Vi svarar 1,5 timma. Går vidare och ser efter en stund att karln knappt rört sig. Jag går tillbaka och frågar om allt står rätt till samt tillägger att i hans fart tar det nog 3-4 timmar till Loboche. Ber honom vända om men han vill fortsätta. Allt är bra säger han trots att det tagit honom tre timmar hit från Loboche. Tid 7:30.

Dag 17. Det är minus 13,6 grader på rummet men vi sover bra med sovsäck och filtar. Startar på snö och is och det är ordentligt halt och kanonväder. Ner till Dughla och sen en härlig kamvandring ovanför Pherichedalen och det är återigen bergen Taboche och Ama Dablam som är vackrast. Kommer fram till Imjadalen med den stora byn Dingboche 4360 meter där vi äter. Nu finns det tydligen ett internetcafe i byn som öppnar för säsongen imorgon. Svagt uppför bland stora stenbumlingar men leden är bra och det är mindre snö i den här dalen. Ser berget Island Peak som vi är på väg till i dalens förlängning. Vi har blivit ombedda att checka in på Panorama Lodge i Chhukung 4730 meter där vi också tänkt hyra utrustning men det är stängt. Väljer en annan lodge istället med en farlig toa som man kan ramla ner i om man kommer in på muggen i för hög fart. Tid 5:30.

Dag 18. Varmare i rummet här bara minus 9. Dags för en ny topp. Knappt någon snö i början och lätt att gå. Bra väder och fantastiskt vackert. Svårare med en hel del snö och brantare ju högre vi kommer. Når en sadel på 5450 meter och jag blir tillfälligt knockad av en virvelvind. Följer en kam med lösa stenblock och vi använder händerna ibland. Kommer upp på Chhukung Ri 5546 meter med Nuptses lodräta sydvägg bakom oss. Enorma vyer med Imjadalen, Ama Dablam, Island Peak och en hel del andra vita berg och stora glaciärer. Vi ser även en liten snötäckt sjö längre upp i dalen. Vi är själva på toppen och stannar i 40 minuter. Försiktigt ner längs kammen och vidare i djup snö innan vi når barmarken och Chhukung. Tid 4 tim.

Dag 19. Vilodag i Chhukung. Träffar en kille från Australien och en kille från Frankrike som också ska bestiga Island Peak med samma schema som oss. På kvällen dyker vår guide Gara upp med två bärare/kökskillar.

Dag 20. Vi försöker få tag i utrustning till bestigningen vilket inte går så bra. Hittar storskor som verkar vara från 1953 års expedition med Tenzing och Hillary. Skramlar dock ihop ett kit som får duga. Vi går sakta uppför längs en morän. Det är fina vyer i början men vi kommer in i mindre dalgångar och ser inte så mycket. Vädret är okej. Går sakta och pausar ofta så att bärarna som gått före ska hinna fram, sätta upp tälten och laga mat men det funkar inte vi kommer fram först ända. Island Peak basläger ligger på 4970 meter där vi slår upp tälten och hoppar in i skydd av vinden. Blir serverade lunch i tältet vilket känns som rena lyxtillvaron. Tar en promenad upp på en moränrygg och ser den stora sjön Imja Tsho som håller på att svämma över vilket är områdets stora fara. Forskare är rädda att sjön ska fara ner i dalen som en lodrät tsunami. Äter middag och fixar till packningen så att vi kan starta snabbt i natt.

Dag 21. Jag har svårt att sova. Det är minus 8 grader ute och det är några grader kallare än vad min sovsäck pallar. Jag hör australiern starta 00:15 och en timma senare pyser fransmannen iväg. Vi går upp 01:20. Blir serverade te och bra frukost i sängen. Klär på oss och börjar gå 02:15. Det är stjärnklart men känns inte speciellt kallt även om det blåser en del mellan varven. Guiden håller perfekt fart. Det är brant men behaglig lutning. Jag bär både min och tyskens packning vilket bör öka våra chanser att nå toppen.

Vi passerar fransmannen som ser helt slut ut men som säger att allt känns bra. Lite senare är vi ifatt australiern och han är helt tagen efter några branta passager. Han har två guider med sig och som vid en svår brant passage hugger steg åt oss i isfrusen snö. Gara sänker farten och börjar pausa ofta så jag frågar om vi måste vänta på de andra. Svar nej. Samtidigt som det blir ljust kommer vi upp till 5900 meter där glaciären börjar. Tar på oss klätterselar och stegjärn. När vi är klara kommer de andra och Gara vill att vi väntar på dem. Det är kallt och jag börjar frysa.

Det är fyra guider totalt. Tre av dem pyser iväg före för att sätta upp fasta rep. Vi andra knyter in oss i ett replag och kliver ut på glaciären. Både australiern och fransmannen ramlar direkt och jag antar att de aldrig gått med stegjärn förut. Brant upp till ett sprickområde och ner en bit mellan två enorma sprickor. Det blåser kraftigt och tysken bli sittande på huk en stund mellan två sprickor innan han tar mod och går vidare. Efter ytterligare en stund tappar han stegjärnen. Det är våra kängor som är för dåliga. Vi blir stående ett tag och tappar bort de andra guiderna. Vår guide vet inte vart vi törs gå bland alla sprickor. Han står och visslar i 15 minuter innan vi får kontakt med de andra. Jag fryser hund. En guide kommer ner och visar vägen. Då får australiern nog. Det här är inte min grej säger han. Kallar ner sina två guider som jobbar med de fasta repen och försvinner sedan ner till baslägret.

Vi andra fortsätter högre upp. Daniel tappar stegjärnen igen. Tiden tickar och det är fortsatt kallt. Solen kommer aldrig fram då det är moln. Vi tar oss upp till strax över 6000 meter där en stor isvägg börjar. Jag ger mina stegjärn till Daniel så att han kan klättra mot toppen. Jag har ju varit där förut. Det är dock inte speciellt brant direkt så jag hänger med en bit utan stegjärn. Vi kopplar in oss på de fasta repen med jumars. En manick som gör att vi bara kan ta oss uppför repet. Vid ett fall blir man hängande där man är.

Andra replängan är brantare men det funkar fortfarande för mig utan stegjärn. Hoppar över en glaciärspricka och kommer upp till en större utbuktning i isen där en guide jobbar med säkringarna på andra sidan. Vi är då ungefär 150 höjdmeter från toppen och jag hinner precis tänka att vi grejar nog det här. Plötsligt skriker Gara att det inte går att sätta några fler säkringar då isen är för hård. Efter lite diskussion beslutar vi oss för att ge upp. Höjdmätaren står på 6030 meter men vi är nog aningen högre. Det känns rejält surt att avbryta men det hade även varit svårt att gå sista kammen mot toppen i den här vinden.

Firar oss ner på de fasta repen samtidigt som vi hoppar över en djup spricka. När det blir mindre brant kopplar vi in oss i replag igen och tar samma väg tillbaka bland sprickor samt hård vind. Det är bara en bökig passage utan stegjärn men jag får hjälp av de andra som lånar mig ytterligare en isyxa samt hugger steg i isen. Lång jobbig vandring ner till baslagret. Äter och vilar lite innan vi packar ihop och går i snöoväder till Chhukung där vi saftigt trötta multibeställer från middagsmenyn. Tid 14 tim 30 min.

Dag 22. Bättre väder men fortsatt blåsigt. Nu är leden mestadels snöfri och det går fort ner till Dingboche och Pangboche. Korsar floden Imja Khola och går uppför i skugga, lera och rhododendronskog till Tengboche 3870 meter. Här finns ett stort kloster som vi inte undersöker närmare. Äter lunch ute när en häst kommer fram till bordet och hälsar. Lång väg ner till Imja Khola och vi möter flera stora grupper med vandrare, bärare och guider. Över floden och ett par hundra höjdmeters stigning i skog. Sedan flack vandring högt upp i en dal hela vägen in till Namche Bazaar. Checkar in och får samma rum som för två veckor sedan. Det är varmt, skönt och fullt med syre i luften. Tid 7:45.

Dag 23. Underbar morgon med tyst och härlig vandring nerför namchebacken. Därefter möter vi mycket bärare med enorma laster och flera stora grupper. Lilla högsäsong är i antågande. Den stora högsäsongen är på hösten. Vi är ovana med värmen och tysken har det extra kämpigt. Stannar för god lunch i Phakding. Det är mycket folk hela dagen. Tuff stigning sista biten upp till Lukla 2800 meter där vandringen slutar. Checkar in precis bredvid flygplatsen. När jag står på lodgens balkong är det fem meter till vingen på närmaste flygplan. Tid 6:45.

Flyget till Kathmandu tar 30 minuter och det är fina vyer. Det är speciellt kul att från luften se delar av leden vi vandrat. Vi har tur och får plats på det underbara Kathmandu Guesthouse. Äter god mat, slappar och uppdaterar oss på Internet. Möter flera av de personer som vi träffat längs vandringen. Bland annat de engelska tjejerna och killarna från Island Peak. Vi går på casino och jag slutar på plus. Tysken reser till Pokhara för att flyga glidskärm. När han kommit fram får jag ett mejl om att han borde tagit med sig passet också. En dag åker jag ut till flygplatsen och hämtar tre av mina bästa polare från Sverige. Imorgon tar vi flyget till Lukla för en ny 17-dagarsvandring i Everestområdet.

//Magnus Hedström