2002-01-08. Bangkok, Thailand.

I guideboken står det bland annat om Kambodja att det inte är tillåtet att föra in vapen och ammunition i landet då det redan finns så mycket. Det är dyrare att åka taxi på kvällarna men då ingår en vakt i priset. Åk inte tåg de kör sakta och råkar ofta ut för överfall av banditer eftersom de kan springa ifatt tågen. Man fick också passa sig för alla landminor som ligger kvar sedan senaste kriget.

Men landet var vackert trots mycket damm i luften överallt. Avsaknaden av asfalt och den ständigt stekande solen gör att bevattningsbilen inte hinner med. Mottagningskommitteerna var de största jag någonsin upplevt. Gänget som möter en när man kliver av bussar och båtar. Efter båtresan till Phnom Penh var det cirka 150 fixare som ville bestämma över min närmaste framtid. Jag var först av båten och när jag skulle gå igenom folkmassan var det som i slutet av en Tour de France etapp i Alperna. Märkligast var nog ända grisen som jag såg på en pakethållare på en cykel. Jag har sett det förut men skillnaden nu var att den här grisen levde. Stackarn var fastsurrad på rygg och av grisens skrik och benrörelser att döma så verkade det som om han ville kliva av.

Jag har inte haft något flyt med djuren den senaste tiden. Det mjukstartade på Ko Samet när jag var ute på en fotorunda längs stranden. Det var helt tyst förutom vinden och vågornas vaga brus. Inte en människa inom synhåll. Utan att jag märker det smyger en mindre hund på mig bakifrån. Trycker upp sin blöta nos i mitt vänstra knäveck och börjar morra. Jag studsar till som en hoppjerka och skrämmer hunden som genast började skälla vilt. Herregud.

Bara några dagar senare letar jag växlingskontor i Ban Phe där båtarna till Ko Samet avgår. Jag är en bit bortom turiststråket och området känns lite halvflummigt. Plötsligt när jag passerar en restaurang kommer en meterhög hund, som eldat upp fart genom en hela restaurangen, springande rakt emot mig i säkert 30 knyck och precis som jag ser den börjar den att skälla. Som tur är har byrackan munkavle men om någon nu såg mig så påminde jag nog om Michael Flatley i högform. I Kanchanaburi blev jag omringad av fem hundar och samma dag överfallen av en svärm getingar. Och i Phnom Penh när jag just slagit mig ner i badrummet presenterar sig en jättestor svart kackerlacka genom att kliva rakt på min högerfot. Man kan ju få hjärtklappning för mindre.

Från Phnom Penh tar jag buss 3,5 timmar på en överraskande bra asfaltsväg till Sihanoukville vid västkusten. Stannar en natt och hinner med att bada lite. Reser därefter med Sam från England till Bangkok vilket tar 12 timmar. Det börjar med motorcykeltaxi till piren sedan 3,5 timmar båtresa som jag till en början tycker är i dyraste laget men jag ändrar snart uppfattning.

Redan efter några minuters gång är vågorna flera meter höga. Vi studsar upp och ner och flera gånger blir jag förvånad över att vi inte välter. Vågorna slår över hela båten som är i två våningar och jag sitter på övre däck inne. Tala om åkattraktion. Ganska snart kommer soldyrkarna inkrypande med genomvåta kläder och packning och jag kan inte sluta skratta. Alla har dock inte lika kul. Vissa har en märklig blick och ser ut som om de precis svalt ett par säckar chili. Vissa kämpar med lunchen som de antagligen nyss intagit. Det lugnar dock ner sig efter en halvtimma och vi kan njuta av den vackra kusten istället. Vi blir avsläppta på en liten ö och där väntar ett tiotal motorbåtar. Båtförarna kör tävling genom ett fantastiskt kustlandskap i 30 minuter till Hat Lek vid thailändska gränsen. Därifrån åker vi pickuptaxi i en timma till Trat och sedan stor buss 4 timmar till Bangkok.

Arton timmar senare sitter jag på en nattbuss på väg till Ko Pha Ngan. Tio timmar med en chaufför som förstör nattsömnen genom att antingen trycka gasen i botten eller tvärnita. Vi kommer till Surat Thani 04:00 och väntar där i 9 timmar på en båt som av okänd anledning är försenad. Tiden tickar och jag törs inte chansa på att sent på dagen dagen före julafton hitta bostad på Ko Pha Ngan utan kliver av på Ko Samui istället. Bostad är inte smidigt där heller men det löser sig till slut på Chaweng Beach. Bor två nätter i en dyr men bra bungalow och flyttar sedan till en mycket enkel sak 10 meter från stranden. Chaweng är den största turistorten på Ko Samui. Stranden är flera kilometer lång och kantas av palmer. De har lyckats ganska bra eftersom huvudgatan ligger 150 meter från stranden och bostadsalternativen däremellan. Det är mycket folk men livet lagom behagligt. Julafton tillbringas mestadels på stranden och julbordet intas på McDonalds.

Torsdagen den 27 december blir ingen bra dag. Det börjar dock lovande med frukost vid stranden. Hyr mountainbike och drar till gokartbanan. Kör i 10 minuter på en nyasfalterad bana på norra Ko Samui vilket är galet kul. Har tänkt att korsa ön på cykel. Hittar inte den utlovade asfalterade vägen utan hamnar på en liten grusväg istället. I en 70 meter lång och brant nedförsbacke bromsar jag med både fram och bakbromsen. Det går kontrollerat och sakta tills jag passerar en bäckfåra då jag släpper frambromsen en kort stund för att inte få sladd. Plötsligt går det alldeles för fort och jag törs inte använda frambromsen mer och trots att jag bromsar fullt med bakbromsen så ökar farten.

Underlaget är stenhårt packad jord, lösgrus och sten. Det går fortare och fortare och till slut skakar allt att jag inte ens ser vägen. Försöker nå en utplaning 20 meter längre ner men allt blir okontrollerat och cykeln sticker till vänster medan jag flyger till höger. Hela jag blir blod med skrubbsår på lår och knän men högerarmen är värst med ett djupt sår och blod pulserande ut ur armen. Jag lägger snabbt ett tryckförband med min t-shirt, tar mig ner från berget och cyklar 10 km till närmaste sjukhus. Får komma in på en gång. Några sjuksystrar tvättar rent mig och skjuter några bedövningssprutor i armen som de syr ihop med 13 stygn samt lindar in mina händer och ena armen i bandage. Sedan skickar de hem mig med antibiotikatabletter, smärtstillande och badförbud. Surt.

Samma kväll träffar jag två svenska killar i min egen ålder som bor i samma bungalowby. När jag får höra deras story visar det sig att mina blessyrer bara är förnamnet jämfört med vad de råkat ut för. De kom till Thailand två veckor före jul. Inledde i Bangkok och träffade varsin fantastisk thailändska. Livet var underbart tills för två dagar sedan då deras riktiga flickvänner från Sverige dyker upp. Tjejerna hade fått tag i en sista minuten resa och damp ner för att överraska. Killarna har sedan dragits med två flickvänner var i två dagar och de har ljugit så mycket att de inte vet vad de har sagt till vem. Tala om otur.

De sista 10 dagarna på Ko Samui blir lugna. Jag vilar, läser böcker, ser på film och engelsk fotboll samt besöker sjukhuset en gång om dagen för rengöring. Utöver det slår jag till med en timmas fotmassage vilken inte är speciellt bra. Nu har jag tagit mig till Bangkok igen med pickuptaxi, buss, båt, buss, nattåg och tuk tuk totalt 22 timmars resa. I eftermiddag blir det buss ut till flygplatsen och eftermiddagsflighten till Melbourne. På måndag börjar Australian Open i tennis.

//Magnus Hedström

2001-12-20. Phnom Penh, Kambodja.

Sista dagen i Bangkok, resdag 102, kungens födelsedag, allmän helgdag, stor fest och givetvis totalt trafikkaos. Buss till Krabi tar 16 timmar och sedan båt 2 timmar till Phi Phi Island. På ön träffar jag Sara som vi reste med i början av Kina och hennes irländska kompis Caroline. Phi Phi Island är en riktig favorit. Flera fantastiskt bra stränder ligger inom gångavstånd från öns enda by. Vattnet är världsklass och stämningen behaglig då det varken finns vägar eller bilar. Mycket folk, mest svenskar och lite dyrt men ändå det perfekta stället att ta det lugnt på.

Vi pyser iväg på en härlig snorkeltur med båt runt Phi Phi Islands båda öar och vidare till Bamboo Island som har en superstrand. Ser massor av fisk vid de olika snorklingsstoppen. Vi badar bland annat utanför stranden där de spelade in filmen The Beach. En seneftermiddag knallar vi upp till Phi Phi Island Viewpoint där vi njuter av vacker solnedgång och magnifik utsikt. En dag slår jag nytt personligt rekord upp till viewpointen. En 135 höjdmeter backe som lämpligen springs mitt på dagen då det är minst folk i vägen. Ny bästatid 5 min 43 sek. Det blir 3 dagar på ön sedan tar vi båt 2 timmar tillbaka till Krabi och vidare med songtheaw 30 minuter till Ao Nang.

Området runt Ao Nang är fyllt av kalkstensformationer både på land och i havet och det känns nästan onödigt vackert. En dag tar vi båt ut till stranden Rai Leh som är en av mina stora favoriter. Där besöker vi en stor grotta, klättrar till en viewpoint och vidare ner i djungel till en häftig lagun. Sara lämnar oss och åker till Bangkok medan Caroline och jag hyr kajaker en dag och utforskar skärgården lite.

Vi anmäler oss också på en snorkeltur till fem öar med flera riktigt bra badstopp. Vid en av stränderna är det rejält grunt och sjöborrarna ligger bara decimetern under vattenytan. Jag varnar Caroline men när jag kommer upp efter avslutad snorkling sitter hon och plockar taggar ur ena benet. Efter fyra dagar i Ao Nang åker vi 15 timmar nattbuss till Bangkok. Väl där springer vi in i Cathy och Cheryl vilka jag tillbringade en dag med i Stenskogen i Kina. Det visar sig att alla tre tjejerna jobbat tillsammans som engelskalärare i Tokyo och att de är bästa polare. Inte klokt vad märkligt. Jag, Caroline och Cheryl drar vidare till Kanchanaburi med buss 12 mil sydväst om Bangkok.

Tjejer är annorlunda. I Kanchanaburi visar det sig att svaret på min fråga, var vill du bo, som jag ser det helt betydelselösa tillägget i slutet av, det spelar ingen roll men det verkar mysigt vid floden, i själva verket betyder, jag klöser ögonen ur dig om vi inte bor vid floden. I Kanchanaburi väljer vi att bo mysigt vid floden och 2,5 km från Death Railway Bridge som vi givetvis besöker. Under byggandet av Death Railway, 43 mil järnväg byggt under andra världskriget, dog 100.000 arbetare. De ramlade ner från bergen, blev bitna av ormar eller jobbade så hårt att de dog av utmattning. Bron var med i filmen Bron över floden Kwai.

Vi besöker även ett krigsmuseum som inte är speciellt bra. Tidigare samma dag när jag letade fotolägen över bron blev jag omringad av fem hundar som hade mig på menyn så jag fick fly. När jag lite senare letar fotolägen på taket av museet blir jag överfallen av ett gäng getingar. I min vilda boxningsmatch med dem träffar jag mina egna glasögon vilka far upp i luften och medan jag väntar på att de ska kommer ner igen hinner jag bli stucken på tre ställen, i armen, i nacken och i pannan. Getingarna är alldeles för många så jag tvingas fly igen. Jag gör själv en utflykt till Erawan Waterfall. En 1,5 km lång flodsträcka i djungeln med mängder av små fall och pooler. Sju av fallen lite större där man kan bada vilket är underbart i det svalkande vattnet.

Jag tar adjö av tjejerna i Kanchanaburi och reser via Bangkok till Siem Reap i Kambodja, nytt land nummer 32. Bussresan tar 14,5 timmar. Kambodjas vägar är ännu sämre än i Vietnam. Det finns inte många meter asfalt och de sista fem timmarna skakar vi fram. Det är enormt dammigt, broarna är ruttna där det bara fungerar med ett fordon i taget. Vi är tre bussar i en kolonn. En buss går sönder och vi stuvar in packning och folk i de två andra vilket blir galet trångt. Vid en bro har en pick-up fastnat i ett hål med ett av däcken. Hålet en gånger tre meter stort och under bron är det 3 meter ner till vatten. Bilens last ligger utspridd på bron och att döma av mängden halmsäckar måste bilen varit lastad flera meter hög. Till slut kommer vi i alla fall fram.

Siem Reap ligger ett stenkast från templen i Angkor. Jag hyr motorcykel med förare en dag och tillbringar 11 timmar bland templen. Detta är vad jag kallar sevärdhet. Mer än 100 tempel utspridda över ett flera mil stort område. Jag hinner med att se 8 tempel varav Bayon är det bästa. Ett stentempel med runt 200 stora karvade ansikten föreställande den nu stendöda kungen Lokesvara. Bra är också Ta Prohm där djungeln håller på att äta upp hela bygget. Störst av dem alla är templet Angkor Wat. Ett enormt tempel med fem stora pelare som signum. Dagen avslutas vid ett litet tempel på en kulle med utsikt över bland annat Angkor Wat.

Från Siem Reap åker jag båt 6 timmar till Phnom Penh. Besöker The Killing Fields vilket inte är så mycket att se men det har en intressant historia. Några gropar i marken där de hittat 129 massgravar och rester från flera tusen människor. Jag besöker också Tuol Sleng ett fängelse där folk torterats. Nu är det ett museum där de har försökt att återspegla hur extremt grymt det varit med inte speciellt lustiga saker i de olika cellerna. Fängelset var tidigare känt under namnet S-21. Lite skrämmande är att detta hände i slutet av 70-talet när jag själv var ute och spelade tennis på eftermiddagarna. Röda Khmererna utrotade cirka 2 miljoner av kambodjas 7 miljoner folk. Kvar i landet finns också 4-6 miljoner landminor så man måste vara lite försiktig med var man går.

Idag tar jag mig ner till Sihanoukville på västkusten och därifrån vidare in i Thailand igen. Antagligen åker jag till Ko Pha Ngan och spenderar jul och nyår där. Det är ett fullmåneparty den 29 december och jag planerar att åka dit några dagar innan för att kicka igång festen. Den 8 januari flyger jag till Australien.

//Magnus Hedström

2001-12-05. Bangkok, Thailand.

Den så kallade servicen i Vietnam gick bland annat till så här. Vi anländer en stad efter lång och obehaglig bussresa. På bussen kliver tre fixare som förklarar att vi ska åka till fem sex hotell som alla kan reka i lugn och ro. Dessa hotell är de bästa med bra läge, bra pris och dessutom de enda som det finns platser kvar på. Bussen kan bara stanna vid just dessa hotell annars kommer polisen och då blir det problem. För att smita ifrån galenskapen väntade vi till första stoppet då vi drog igång projektet att få ut våra stora ryggsäckar genom bussens fönster vilket var enda möjliga vägen. Att gå ut genom den vanliga dörren med en stor ryggsäck var inte möjligt. Vi blev såklart upptäckta ändå. I vietnamesernas ögon ser dom plötsligt två svenskar som inte riktigt har fattat hur skåpet står och ska till varje pris försöka förklara det för oss. Vi kunde bara ignorerade dem och gå vår egen väg.

I Thailand är det inte alls samma problem. Här blir det bara jobbigt om man glömmer bort att tänka någon gång och det har hänt en gång hittills. Jag glömde tillfälligt bort växlingskursen och förlorade 100 kronor vid en växling. När jag fem minuter senare kommer på mitt misstag tvärvänder jag, förflyttar mig med långa steg ofta tillbaka till växlingskontoret där alla fem gangstrar fortfarande står och skrattar. Jag snackar allvar med dem på riktigt nära håll och några minuter senare har jag bytt tillbaka min resecheck mot pengarna och kan växla på ett annat ställe. Skönt.

Det blev 9 dagar på Ko Samet en ö 20 mil sydost om Bangkok. Vädret var bra och jag blev bättre och bättre på att göra ingenting. Dagarna blev ganska lika. En typisk dag började med tidig tuppväckning. Bungalowerna var byggda på pålar och tupparna gjorde sin runda under husen vid fem på morgonen. Jag hade dock tur då min bungalow var sist i slingan och jag slapp således vakna och tro att tupparna var inne i huvudkudden. Morgondopp 07:30 och simma 750 meter. Därefter frukost. Plugga guideböcker i två timmar. Klockan 11 löpning 4 km på en underbart kuperad grusslinga över ön med efterföljande styrkepass a la Carl Hamilton. Jag gjorde dock 170 armhävningar mindre och utan klapp. Läsa dagens tidning The Nation som var bra träning för min engelska. Sol och bad vid havet under eftermiddagen. Vila och läsa bok på rummet under solnedgångens myggtid. Klockan 20 middag och se film på någon av restaurangerna vid havet. 22:36 sova.

Två dagar var jag på utflykt. En båtresa till två öar med bad och snorkling. Klart B eftersom stranden var sämre än på Ko Samet och sikten i vattnet bara några meter. Minimalt med fisk var det också. En dag åkte jag till Pattaya, en populär turistort. Förutom att spana in byn så var det några delikatesser som lockade. Bredbandsinternet, McDonald’s och en gokartbana som tyvärr saknade tidtagning. En tjej som jag varvat flera gånger fortsätter in i depån med oförändrad hastighet precis som jag står och tar av mig hjälmen då det smäller till alldeles bredvid mig. Herregud.

Från Ko Samet tar jag via Bangkok nattbuss till Mae Sot 7 timmar nordväst om Bangkok. Vi anländer busstationen i Mae Sot 04:30 och när jag vaknar har alla redan gått av. Jag plockar ihop mina pinaler, kliver av och finner mig själv stående på gatan med 20 thailändare som ville hjälpa mig att bära och köra mig dit jag nu ska. Det är fortfarande mörkt ute. När jag utan hjälp fått på mig ryggsäckarna med de vilda thailändarna runt omkring drar jag igång showen. Sätter på mig min lilla Petzl-pannlampa och tänder den. Tar fram guideboken och bläddrar upp aktuell karta. Sätter på illuminatorbelysningen på klockan och rekar kompassriktningen samt knatar iväg mot centrum. Klungan står tomhänt kvar men jag får faktiskt lite applåder.

När det ljusnar tar jag flaktaxi till Um Phang via Dödens väg. Den kallas så på grund av all gerillaaktivitet som varit i området tidigare. Vägen går i krokar i bergen längs gränsen mot Burma eller Myanmar som vissa kallar det. Den militära närvaron är klart märkbar och vi blir stoppade flera gånger. Femton mil till Um Phang tar 4 timmar. Um Phang ska ha det bästa man kan finna i äventyrsväg i Thailand. Det är ett nyöppnat område på grund av tidigare oroligheter. Till min besvikelse visar det sig bara finnas fyra västerlänningar i byn. Jag och tre andra vilka är på väg därifrån. Turligt nog dyker ett engelsk par upp sent på kvällen och allt blir dubbelt så kul samt en hel del billigare. Det är dags för tre dagar i djungeln.

Vi startar med 4 timmar lätt rafting i gummibåt längs Klong River vilket är trevligt i fin natur. Vi äter lunch på en strand och kommer fram till trekkingstarten. Tre timmars vandring i ganska tuff terräng till en lägerplats. Övernattar i tält. Andra dagen går vi först till Thi Lo Su Waterfall vilket är Thailands största vattenfall och tala om vattenfall. Det är över 100 meter högt, 50 meter brett och i flera nivåer med pooler som vi kan bada i. Från toppen av ett fall som är 6 meter högt hoppar vi ner i en djup pool vilket är dunderkul. Tillbaka till tältlägret för lunch och sedan 2,5 timma lätt vandring till en liten by med folkslaget Karen där vi övernattar i hydda.

Sista dagen rider vi elefant i 2,5 timme vilket är skoj i en kvart sedan blir det för jobbigt att hålla i sig. Min elefant skenar dessutom två gånger och då slår skötaren elefanten i skallen med en hammare så att den börjar blöda vilket känns synnerligen otrevligt. Sedan fixar våra två guider fram en bil som skjutsar oss tillbaka till Um Phang. Väl där upptäcker den engelska killen att parets värdesaker saknas. Ägaren till hotellet var före turen väldigt mån om att vi skulle låsa in våra viktiga prylar i hans säkerhetsskåp. Jag gjorde inte det ändå jag föredrar att alltid ha pass, pengar och kreditkort nära mig. Det är total kalabalik en stund tills det visar sig att tjejen redan hämtat ut parets påse ur säkerhetsskåpet. Vi var alla nöjda med utflykten.

Från Um Phang tar jag mig via Mae Sot tillbaka till Bangkok. Jag har varit här i tre dagar nu. Bangkok är betong. De har byggt vägar uppe på vägarna så att det ofta är två nivåer och ibland även en tredje med ett skytrainspår. Luften är inte alls bra med mycket avgaser. Det är ändå tämligen trevligt med mycket att göra. Jag håller till på Khaosan Road vilket är stadens budgetområde. Allt verkar finnas här. De säljer till och med svenska körkort. I måndags träffade jag Stefan och Håkan som jag reste med i Kina. Nu har de pyst vidare till Malaysia. I kväll drar jag mig söderut till Phi Phi Island för mer sol och bad.

//Magnus Hedström