Rese-året 2020

Precis som förra året tänkte jag sammanfatta rese-året 2020 i en bloggpost. Eller året 2020 får det bli för så många resor blev det ju inte. Året började i alla fall bra när 2020 drog igång var vi eller Olya och jag i Myanmar/Burma i Sydostasien. Vi hade planerat tre olika stopp i landet på de 28 dagar som visumet gäller, Yangon, Mandalay och Bagan, men kände redan i Yangon att det blir för lite tid på alla tre ställena om vi gör så. Det var alldeles för intressant och för mycket att se så vi beslutade att skjuta på Bagan till nästa gång. Livsfarlig luft, rekord i buller och enormt skitigt men jättespännande kultur med massor av sevärdheter. Vi var rätt förtjusta faktiskt. Förhoppningsvis blir det Burma någon mer gång. När vi lämnade landet i mitten av januari så hade corona-viruset gjort sitt intåg på nyheterna. Just då var det nästan bara problem i Kina så det kändes än så länge okej att resa.

Morning Market, Yangon, Burma.

Nästa stopp var Thailand. Tanken från början hade varit att ta oss ner till Trang-öarna i Andamansjön och hänga där i några veckor och besöka ett och annat hörn som vi aldrig sett tidigare. Men så råkade det bli så att några polare hade vägarna förbi och vi tog sikte på Ko Tao i Thailandviken istället. Utbudet med mat, dryck, boende och snorkling är mycket större på Ko Tao vilket passade omständigheterna bättre. Vi hamnade som vanligt på Sairee Beach och på vårt vanliga hotell och även i samma rum. Ko Tao kan aldrig bli fel, det är ett av jordens paradis, och sällskapet klagade inte heller. Det finns fantastiskt mycket att se och göra trots att ön är liten. Det är visserligen inte alls samma sak som när jag var där första gången 1997 innan turismen drog igång men det är ändå grymt bra på ett annat sätt. Dagens aktivitet blir nästan alltid bad/snorkling och vilken strand man går till beror på hur det blåser.

Pahtodawgyi, Amarapura, Burma.

Trots Kinas enorma insatser att stoppa corona-viruset så lyckades det smita ut ur landet. Thailand fick något fall ganska tidigt så vi följde utvecklingen noga. I början av februari började det kännas alldeles för osäkert så vi bestämde oss för att åka hem. Vår plan var annars att åka ner till Malaysia och hälsa på några vänner i Kuala Lumpur för att runda av med ytterligare en badmånad i Thailand. Det kändes dock alldeles för riskfyllt så den 13 februari flög vi hem till Sverige. Sista veckorna i Thailand undvek vi folk så mycket vi kunde. Vi åt frukost och middag på rummet. Åt lunch i utomhusrestauranger med få besökare och vi handlade i mataffärerna när de var i stort sett folktomma. Personalen där använde munskydd. Att vara på Ko Tao var kanske inte så riskfyllt men att resa därifrån var en annan femma då man kommer mycket närmare folk på båtarna, bussar, tåg och flyget.

Olya på John-Suwan Viewpoint, Ko Tao, Thailand.

Vi tog oss till Krabi och flög hem med Norwegian. På flygplatsen hade man inte gjort några virusåtgärder alls utan folk packade ihop sig och köade som vanligt för att ta sig igenom incheckning, säkerhetskontroll och passkontroll. Det kändes obegripligt och till råga på allt dök det upp nya flygplan med resenärer som antagligen planerat att vara borta i ytterligare några veckor. Vi hade dock tur på flyget ingen verkade ha några förkylningssymptom av de som satt nära oss. När vi kom hem blev det självkarantän 14-27 februari. Man ville ju för allt i världen inte vara den person som tog smittan till Sverige. Därefter hann vi träffa mamma och pappa en gång innan smittspridningen var för stor och vi inte kunde träffas mer än på några meters avstånd utomhus under resten av året.

Stenpiren, Västeråsfjärden.

I Sverige verkade det som om man inte hade några planer alls på att undvika viruset. Efter Kinas brutala nedstängning så trodde man ju att enda chansen för ett land att undvika viruset var rejäla åtgärder. Här snackade man om att viruset antagligen inte ens skulle komma hit och att det inte var någon risk att resa. Till slut blev jag förbannad och skrev till UD den 25 februari på deras Facebook och frågade om de tänkte stänga gränsen innan viruset kommer hit eller vänta tills det redan är här. De svarade att det är Folkhälsomyndighetens ansvar. Sen dröjde det till den 19 mars innan regeringen gick ut med beskedet att man stänger gränsen men då var smittspridningen redan igång. Jag tror inte heller att man stängde gränsen seriöst det har ju rapporterats om att folk har kunnat resa ändå. I Sverige siktade man istället på bred smittspridning för att nå flockimmunitet snabbt och det i ett skede när man inte visste så mycket om viruset. Man snackade också om att det kanske tar flera år att få fram något vaccin. Det kändes som att blunda och köra om i ytterkurva. Tala om chansning.

Svartån i Västerås är vårt vanliga promenadstråk.

Väl hemma hade planen varit att försöka skaffa mig ett jobb men med tanke på virussituationen kändes det lockande att ligga lite lågt ett tag. Under våren blev jag erbjuden en handfull jobb men inget som kändes klockrent och inget i Västerås. Jag tränade dock en del ifall jag skulle landa på ICA:s lager vilket har hänt några gånger förut. De fick dessutom akut behov av personal när pandemin bröt ut så det hade ju varit ett alternativ bara jag varit lite bättre tränad. I mitten av maj hände något med mitt knä efter en löptur. Jag märkte inget just då utan kom hem, duschade, la mig och läste bok i nån timma och när jag sedan skulle kliva upp ur sängen höll jag på att ramla omkull då jag inte kunde stödja på vänster ben. Skadan kom visserligen inte som en blixt från klar himmel knät hade känts lite skumt under 1-2 veckors tid. Jag trodde under sommaren att det skulle gå över. Det var flera gånger jag tänkte att blir det bara lite bättre nu så kan jag snart börja träna cykling. Men det hände aldrig så under hösten kontaktade jag sjukvården och det visade sig efter magnetröntgen att en bit av menisken hade lossnat och fastnat i knäleden. Det gör att jag varken kan böja eller räta på vänster ben. Enda chansen att få bukt med det verkar vara en titthålsoperation. Köerna för en sån är inte så långa men med tanke på den smittspridning som Sverige haft har jag inte velat riskera att träffa en massa folk som en knäoperation innebär.

Olya testar ett av hindren på nya hinderbanan i Rocklundaskogen.

Trots knäproblem, pandemi och att ekonomin blir lite tajt när jag inte jobbar så har det inte varit ett speciellt dåligt år. Vi reste i totalt 6 veckor vilket är normal tid om man jobbar. Det har varit jätteskönt att vara ledig och läsa böcker, fotografera, jobba med bildspelen på hemsidan samt att vi har blivit klart bättre i köket. Restaurangbesök har ju inte varit att tänka på. Dessutom har det varit mycket tystare än normalt vilket är stor njutning. Kontakten med mor och far och vänner har inte varit som vanligt eller nästan obefintlig men ändå bättre än vissa år när vi inte har setts alls medan vi varit ute och rest. Olyas visum har varit ett ständigt gissel men som det blivit hittills har hon fått vara kvar i Sverige medan pandemin pågår och det är ju det som är allra viktigast för oss att vi kan vara tillsammans. Jag sökte några logistikjobb under hösten men har inte haft någon lycka på den fronten. Planen är dock att få ordning på knät först och sen göra en ny attack på något roligt och spännande jobb. Dessvärre blev det ett helt år utan någon vandring. Eller helt sant är det inte när knät var okej vandrade jag 20 km med eller utan packning minst två gånger i veckan men träning räknas inte. Om jag varit i form i somras hade vi nog köpt med oss mat för två veckor och vandrat Bruksleden Västerås till Malingsbo tur och retur utan att träffa en kotte. Men det fanns inga möjligheter till det med bara ett ben så det blev första gången på 21 år utan en riktig vandringstur.

//Magnus Hedström

Bilder Rakiura Track, Nya Zeeland (2014)

Rakiura Track i Rakiura National Park på Stewart Island söder om de nyzeeländska huvudöarna är en av tre vandringsleder på Stewart Island. De andra två är mycket längre och antagligen mer intressanta. Rakiura Track är bara 32 km lång men en av Nya Zeelands 10 Great Walks. Det var därför vi valde den och det blev vår sjunde. Ön bjuder på härlig urskog och många vikar med fina sandstränder där man kan bada. Havet är tyvärr inte jättevarmt. Ön har kustklimat och medeltemperaturen på sommaren är 16 grader och på vintern 10 grader. Det går att vandra här året runt och vi gick turen på fyra dagar i mars 2014.

1. Olya vid Halfmoon Bay i Oban på Stewart Island. Härifrån är det 5 km promenad längs kusten till starten av vandringen.
2. På väg till starten av Rakiura Track.
3. Lee Bay på Stewart Island. Här börjar Rakiura Track.
4. Olya vid monument vid Lee Bay strax efter starten på Rakiura Track.
5. Rakiura Track vid Lee Bay, Stewart Island.
6. Vandring i skog.
7. Olya på Rakiura Track, Stewart Island.
8. Vy över Foveaux Strait.
9. Jag på Rakiura Track med vy över Foveaux Strait norrut.
10. Maori Beach Campsite.
11. Andra dagen och vandring längs Maori Beach.
12. Rakiura Track.
13. Andra dagen på Rakiura Track.
14. Skogstyperna skiftar hela tiden.
15. Urskog.
16. Olya och jag på Rakiura Track.
17. Olya vid Magnetic Beach. Andra campingen ligger strax bakom beachen några hundra meter bort.
18. Port William Campsite.
19. Ledens andra tredjedel går genom skog mot sydväst.
20. Olya och jag på Rakiura Track den tredje dagen.
21. Trädormbunkar.
22. Bra led, mysig skog.
23. Närmar oss den tredje campingen.
24. North Arm Campsite.
25. Sawdust Bay.
26. Fjärde och sista dagen. Leden går österut tillbaka till Oban.
27. Bäck med mosstäckta stenar.
28. Jag på Rakiura Track på Stewart Island.
29. Rakiura Track på Stewart Island.
30. Närmar oss vägen/målet vid Fern Gully. Därifrån är det 2 km promenad tillbaka till Oban.

//Magnus Hedström

Bilder Kepler Track, Nya Zeeland (2014)

Fiordland National Park på sydvästra Sydön är Nya Zeelands största och bästa vandringsområde. Här finns ett tiotal flerdagars-vandringar. Tre av dem är Great Walks och Kepler Track blev min sjätte. Nu gick jag själv igen medan Olya vilade. Leden är 60 km lång och vandras normalt på 4 dagar. Man kan tälta men det finns bara två campingar och det är långt mellan dem så det fick bli stuga för min del. Ledens höjdpunkt är andra dagens 12 km långa kamvandring. Det är då man vill ha det bästa vädret. Det hade jag icke men första dagen var fin när leden når över trädgränsen vid första stugan. De två sista dagarna är i skog så där är det bättre med moln. Man kan starta och sluta i Te Anau som jag gjorde då blir vandringen 10 km längre. Det här var i mars 2014.

1. Man kan åka båt eller buss till ledens startpunkt men jag började gå från Te Anau längs sjön med samma namn. Bilden är från före ledens riktiga startpunkt. Murchison Mountains mitt i bild och toppen av Mt Luxmore syns längst till vänster.
2. Fortfarande före den riktiga startpunkten. Olya hängde med en bit första dagen därefter gick jag själv.
3. Bad vid Dock Bay i en aningen sval Lake Te Anau.
4. Från Lake Te Anau upp till första stugan är det 900 höjdmeters stigning i skog.
5. Jag har precis passerat trädgränsen. Lake Manapouri i bakgrunden.
6. Staden Te Anau och Lake Te Anau sett från Kepler Track strax före första stugan.
7. Luxmore Hut (1085 m) och Lake Te Anau (210 m).
8. Andra dagen och jag har precis börjat vandra. Leden fortsätter uppför.
9. Kepler Track och Mt Luxmore (1472 m) mitt i bild.
10. Jag, Lake Te Anau och Murchison Mountains.
11. Vy från Mt Luxmore (1472 m) över leden och Lake Te Anau.
12. Kepler Track strax efter Mt Luxmore med vy över Lake Te Anau South Fiord.
13. Kepler Track vid Forest Burn Shelter. Vindskyddet syns svagt ungefär mitt i bild.
14. Skogstäckt dalgång.
15. Ledens roligaste och mest spektakulära passage – 12 km kamvandring.
16. Vandrare längs Kepler Tracks omtalade kamvandring.
17. Kepler Track och Lake Te Anau South Fiord.
18. Kepler Track.
19. Vy bakåt över Kepler Track och Lake Te Anau South Fiord.
20. Leden på väg ner i Iris Burn Valley.
21. Vackra träd precis vid trädgränsen.
22. Leden droppar 900 höjdmeter ner till Iris Burn Hut.
23. Urskog.
24. Iris Burn Hut (500 möh). Här i närheten finns även en camping, folket där klagade på mängder av sandflugor.
25. Det 15 meter höga Iris Burn Waterfall en kvarts promenad från Iris Burn Hut. Här var det hemskt mycket sandflugor.
26. På väg till Iris Burn Waterfall. Jag gick dit på kvällen och sen på morgonen igen.
27. Floden mellan Iris Burn Waterfall och Iris Burn Hut.
28. Tredje dagen. Skogsvandring i Iris Burn Valley.
29. Vandring i Iris Burn Valley. Precis som på alla Great Walks leden är oftast i kanonskick.
30. Iris Burn Valley.
31. Kepler Track.
32. Jag vid mosstäckt rotsystem.
33. Kepler Track och mosstäckta rötter och träd.
34. Vandring i Iris Burn Valley.
35. Närmar mig Moturau Hut.
36. Hav med ormbunkar.
37. Moturau Hut (200 möh) ligger vid Lake Manapouri. Den här stugan blir sällan full då den ligger nära en väg där det går bussar till Te Anau.
38. Kepler Track den fjärde och sista dagen. Jag har precis lämnat Moturau Hut.
39. Regnbåge över Lake Manapouri.
40. Leden lika bra som ett löparspår.
41. Våtmark.
42. Kepler Track ca 10 km före målet i Te Anau.
43. Waiau River.
44. Leden följer Waiau River stora delar av sista dagen fram till Lake Te Anau.

//Magnus Hedström