2002-02-25. Te Anau, Nya Zeeland.
När jag anlände till Australien så reagerade jag på hur tjenis alla var med varandra. Det verkade som om alla var kompisar med alla trots att man aldrig setts tidigare. Det var trevligt på dagarna men inte på kvällar och nätter. Under nattvandringarna på väg hem från tennisen uppstod det nästan alltid något problem då onyktert folk helt plötsligt ansåg att jag var en av deras polare. Samma kompisanda råder i Nya Zeeland. Gemensamt är också att nyzeeländarna inte heller kan göra något 100 procent rätt. Det kanske låter otroligt men de har till och med bräckt Australien.
Andreas och Carolines ryggsäckar försvann under flygresan hit. Nada på bagagebandet och väskorna efterlystes. Efter ett par dagar fick de besked att ryggsäckarna äntligen hittats. De hyrde en bil för att hämta dem på flygplatsen i Rotorua men när de kom dit var väskorna spårlöst borta igen. Efter ytterligare några dagar när jag kommit in i bilden fick vi besked att packningen skulle anlända vårt vandrarhem i Wellington med taxi. Taxin kom som planerat men den hade bara Andreas väska med sig. Carolines ryggsäck hade otroligt nog försvunnit igen. De fortsatte att ringa flygbolaget varje dag och fick samtidigt höra klagomål om hur mycket tid flygbolaget var tvungna att lägga ner för att försöka hitta väskan och de irriterade sig också över att vi reste runt hela tiden. Efter 14 dagar lyckades de i alla fall leverera packningen till Caroline i Christchurch dagen innan hon skulle lämna Nya Zeeland.
Själv har jag letat nya innersulor till mina vandrarkängor. Rätt modell fanns inte i någon butik så jag var tvungen att göra en beställning genom en sportaffär. Det här var dagen innan jag skulle resa till Te Anau och damen i sportaffären föreslog att sulorna skulle skickas till mitt nya vandrarhem i Te Anau. Två par i storlek 8 och det skulle bara ta en dag. Varningsklockorna började såklart tjuta på alla fronter. Jag ställde några misstänksamma frågor i affären vilket tydligen retade upp damen som kläckte ur sig: ”Men lilla pojken, jag har jobbat här i 20 år bla bla bla”. Sulorna kom givetvis inte efter en dag så jag vandrade Milford Track i mina gamla. När jag kom tillbaka till vandrarhemmet efter fyra dagar hade jag fått ett paket. När jag öppnade det visade det sig att de skickat ett par sulor i storlek 8 och ett par i storlek 7. Jag höll nästan på att få en hjärtattack.
På vandringskontoret i Queenstown bjuder en annan dam på följande dialog:
Jag: Vad tror du om mina chanser att åka ner till Te Anau och försöka komma över en återbudsplats till Milford Track?
Damen: Nej det går inte, det blir inga återbud när vädret är så här bra.
Jag: Så om det blir sämre väder ökar mina chanser?
Damen: Nej det är finare när det regnar så många vill gå då också.
Jag åker till Te Anau ändå och det visar sig vara en smal sak att komma över en återbudsplats till Milford Track. Vandringsleden som av många anses vara världens vackraste. Det är en av Nya Zeelands 9 Great Walks och det blir min andra. Vandringen tar normalt fyra dagar men jag måste göra den på tre för att komma in i rätt schema. Varje dag släpps endast 90 vandrare ut på leden. Femtio som går med guide och bor i speciella stugor samt 40 individuella vandrare som bor i andra stugor. Från Te Anau är det buss och en vacker båttur till startplatsen 300 meter över havet.
Första dagens vandring måste jag gå både etapp ett och två vilket ger 22 km och 300 höjdmeter uppför. Jag startar med 15 kg packning. Leden blir bra direkt i en otroligt vacker skog. Det växer mossa överallt och hela träd är täckta av mossa. Leden följer en flod och jag ser halvmeterlånga laxar simma alldeles bredvid mig i glasklart vatten. Vädret växlar mellan moln och klar himmel. Jag har förberett mig på regn då området snittar 200 regndagar om året och 8 meter nederbörd. Det blir dock badbyxorna som åker upp först ur packningen. Badplatserna avlöser varandra och det är varmt. Precis som jag kommer ikapp flera andra vandrare stannar vi ett gäng och badar och det är grymt härligt. Leden är bra preparerad nästan som ett löparspår. Kommer fram till den andra övernattningsstugan efter 5,5 timmar exakt samtidigt som det börjar regna.
När jag håller på att klä på mig på morgonen andra dagen kommer två israeler fram vilka antagligen nyss gått någon kurs i att klä sig på fjället. De berättar för mig hur jag bör klä mig nu när vi ska upp på högre höjd och det är stor risk för regn. Min högernäve kliar helt plötsligt så mycket att nästan hela armen börjar rotera. Leden fortsätter i serpentiner upp till Mackinnon Pass och ledens högsta punkt 1073 meter. Jag passerar flera ovana vandrare och det är underbart kul att se hur några inte riktigt vet hur de ska hantera stark vind och regn. Roligast är nog de japanska vandrarna som går med paraply. Det blåser ordentligt uppe på passet och det är under några hundra meter svårt att stå på benen.
Nedstigningen är lite besvärlig i stenig terräng men det blir bländande vackert. Leden slingrar sig ner bredvid en fors med flera vattenfall och stenarna är täckta av lysande grön mossa. Det är grönt överallt och längs bergsväggarna ser jag över hundra vattenfall forsa ner i dalen. Jag viker av leden och besöker det 580 meter höga Sutherlands Falls vilket är mäktigt. Tredje stugan ligger på 200 meters höjd och dagsetappen landar på 18 km och 5 timmar. Regn hela dagen och kängorna börjar läcka när jag trampar decimeterdjupt vatten 50 meter i sträck.
Tredje och sista dagen börjar intressant. Tävlingen vem-kan-gå-sist-från-stugan-utan-att-missa-båten visar sig bli överraskande spännande. Redan klockan 7 går paraplyfolket och fiskarna. Därefter ramlar folk iväg gruppvis. Jag kliver upp ur sängen 07:40 och tar det piano. Det är många kvar vid frukostbordet och israelerna som jag delar rum med verkar ha bestämt sig för att vinna till varje pris. Jag lyckas få till ett riktigt långt badrumsbesök. Israelerna röker några gånger. Jag har satt min deadline till 10:00 för att slippa springa och för att hinna med lite fotografering om vädret skulle slå om. Båten går 14:15 och det är 18 km över okänt underlag.
Israelerna fipplar länge med sina packningar och verkar inte vilja gå. Själv letar jag upp en sopkvast och börjar städa stugan. Det är då de ger sig. Jag behöver inte ens köra tricket med att jag ska gå tillbaka och fotografera ett vattenfall. Men precis som jag ska gå 09:40 möter jag killarna i trappen. De kommer tillbaka och säger att de tror att de har glömt något. Typiskt. Jag ger dem segern med ett tveksamt regelbrott. Sista dagen är det grön mosskog, vattenfall i massor och ovanför en vacker sjö ar leden uthuggen ur berget vilket är grymt coolt. Underlaget är okej och jag kommer fram till bryggan efter 3 tim 45 min och 50 min före båtens avgång. Leden avslutar i Sandfly Point där det är galet med bitsugna sandflugor så det är mygghatt på som gäller. Vi är nu nere vid havsnivå och båten går punktligt, dock saknas två israeler.
Vi åker till Milford Sound vilket ska vara Nya Zeelands kanske vackraste fjord. Jag stannar en natt och gör nästa dag en båttur i fjorden och ser i princip samma natur som under vandringen samt några sälar som tacksamt poserar framför våra kameror. Fjorden omges av 1300 meter höga berg och rikligt med vattenfall. Nu är jag tillbaka i Te Anau igen och imorgon är det dags för mer vandring. Först blir det Kepler Track 4 dagar och därefter Routeburn Track 3 dagar.
//Magnus Hedström