2002-04-25. Kota Kinabalu, Malaysia.

Från Kinabalu nationalpark åker jag med gruppen från berget minibuss österut i 5 timmar till staden Sandakan. En tämligen otrevlig resa. När vi sitter på en restaurang ungefär 30 minuter från slutmålet så ska chauffören helt plötsligt göra en liten tur med minibussen medan vi äter. Jag sväljer nästan gaffeln, springer ifatt killen och förklarar att här åks inte en meter med våra stora ryggsäckar i bagaget. Chauffören säger att han bara ska släppa av lite folk en bit bort vilket jag tycker verkar aningen konstigt eftersom han är själv i bussen. Det slutar med att jag också följer med.

Vi gör en rundtur på 3 minuter för att sedan komma tillbaka till restaurangen. Jag äter klart och sen är det dags för samma visa igen. Nu är det 5 malaysier i bussen samt jag. Först fastnar vi 10 minuter i en poliskontroll. Sen åker vi till en öde vägsträcka mellan några åkrar mitt i den kolsvarta natten. Möter upp en annan minibuss och byter både folk och väskor. Jag är bra nervös, förstår inte språket eller vad det handlar om men allt löser sig till slut och vi kommer tillbaka helskinnade till restaurangen.

Från Sandakan är det 25 km till Sepilok Orang Utan Rehabilitation Centre. Tydligen så far många orangutanger illa på Borneo på grund av den utbredda skogsavverkningen. Träd sågas ner och det händer att mammor omkommer medan deras ungar klarar sig. Skadade eller föräldralösa orangutanger fångas i djungeln och genomgår ett rehabiliteringsprogram på centret. Målet är att släppa ut aporna i det fria igen. Många väljer dock att komma tillbaka till en utfodringsplats i närheten av centret där de får mat samma tid varje dag. I samband med detta kan turister besöka matplatsen där man också byggt upp några läktare.

När vi passerar grinden till stigen som leder till matplatsen så sitter det en orangutang på ett räcke. När vi går förbi apan följer den efter oss hela vägen, 500 meter, till matplatsen. Långt före utfodringstid ser vi flera orangutanger och det är verkligen en skoj upplevelse. Generna är till 96 procent överensstämmande med människors. Tio orangutanger finns på plats när det är dags och hinken med bananer delas ut. Här gäller bara en regel och det är störst bestämmer. En jätteorangutang sliter åt sig flera klasar bananer och när det är fullt i både fötter och händer kan de andra slåss om resten. Även några mindre makaker är här och norpar åt sig så mycket de törs.

Från Sepilok åker vi minibuss en timma till Kinabatangan River och sen båt ytterligare en timma till Uncle Tan’s Jungle Camp en bit in i djungeln och några hundra meter från floden. Kinabatangan River ska vara den flod med Sydostasiens största möjligheter att se vilt. Samma kväll är det nattsafari på floden. När vi står på bryggan och väntar på båten är samtalsämnet krokodiler och i samma veva slår en stor fisk precis bredvid oss och reaktionerna är att alla i hög fart omgrupperar till att vänta på land istället. Två timmars båtresa i mörker med starka strålkastare och vi ser en hel del apor. Coolast är näsaporna med sina fantastiska näsor. Vi ser stora fåglar och några mindre dryga metern långa krokodiler.

Lägret är tyvärr en besvikelse med fallfärdiga hyddor, en sörja av lera på marken och det saknas vy över floden. Maten intas på asiatiskt vis det vill säga alla äter från samma tallrikar vilket inte riktigt är i min stil. Jag har garderat med en kasse kex men på natten vaknar jag av att flera råttor är som galna i den trots att jag hängt upp påsen i ett smalt rep i hyddans tak. Med klungor av råttor runt min sovplats kan jag inte sova och efter en stund slänger jag ut det som är kvar på marken. Tidigt nästa morgon är det morgonsafari på floden och det blir besökets höjdpunkt. Vi smyger fram längs vattenytan samtidigt som dimman lättar i soluppgången. Det är vackert och känns magiskt. Djurlivet är dock detsamma som kvällen innan. Vi hade planerat 3 dagar i campen men alla fick nog efter en natt.

Vi åker båt och minibuss tillbaka till Sepilok och därefter 6 timmar buss till Kota Kinabalu. Tunku Abdul Rahman nationalpark är 5 öar strax utanför byn vilka enligt guideboken huserar Borneos bästa stränder. En engelsk tjej från gruppen och jag besöker ön Pulau Sapi på en dagstur och vattnet är glasklart, stranden hygglig och snorklingen sevärd. Mycket roliga fiskar i olika storlekar och färger. Vi ser också en två meter stor ödla av okänd sort. Dessvärre kryllar stranden av tjuvaktiga makaker som rotar i väskor och tar vad de kan komma över. Jag försöker skrämma iväg dem och lyckas med alla utom den största biffen som blir rasande och det är inte långt borta med ett slagsmål. En av parkvakterna kommer springande och skiljer oss åt innan jag måste fly ut i havet.

Från Kota Kinabalu åker jag båt 3 timmar till Labuan där jag byter båt och fortsätter i ytterligare en timma till Muara i Brunei Darussalam nytt land nummer 35. Olyckligtvis trillar min id-sida ur passet i passkontrollen och tjejen som sitter där skickar mig genast in till chefen. Det blir lite utfrågning och krypa på knäna men efter en näve skådespel hjälpts vi åt att tejpa ihop grejerna. Brunei har gott om olja och är ett rikt land vilket märks redan på bussresan från gränsen in till huvudstaden Bandar Seri Begawan då lyxvillorna avlöser varandra.

Jag lyckas skrapa ihop några sevärdheter och inleder med Jeradong Playground vilken enligt reklamen är världens största nöjespark. Det är givetvis inte sant men jag tar mig dit och börjar med den härligt stora gokartbanan. Jag blir dock snart besviken då jag som mest kommer upp i cirka 25 km/h på den längsta rakan i nedförsbacke. Prövar även några otrevliga berg och dalbanor men ger snabbt upp. Det finns ingenting av intresse och dessutom är jag nöjesparkens enda besökare.

Stadens bästa sevärdhet är Omar Ali Saifuddien Mosque vilken anses som en av Sydostasiens mäktigaste byggnadsverk. En vacker moske som dessutom gör sig riktigt bra på bild speciellt när det är mörkt. Jag gör ett besök vid Kampung Ayer vilket är en by uppbyggd på pålar över en skitig flod och hem åt runt 30.000 folk. Ett mysigt nätverk av hus och gångbroar kors och tvärs. En dag försöker jag fota Sultanens präktiga palats men ger upp då jag bara lyckas se takkronorna. Inte ens vakterna kan hjälpa mig att hitta ett vettigt fotoställe.

Vandrarhemmet jag bor på och stadens enda är dock kanon med stor pool men efter tre nätter är det dags att dra vidare. Imorgon åker jag in i Malaysia igen och på schemat står Gunung Mulu nationalpark.

//Magnus Hedström

2002-04-15. Kota Kinabalu, Malaysia.

Jag anmäler mig frivilligt till en 18-timmars resa till Kuala Lumpur i Malaysia som visar sig bli överraskande smidig. Den börjar med 5 timmar flygande bastu i en proppfull minibuss enligt sedvanlig Thailändsk stil. Ett toalett och matstopp på vägen och i samma sekund som jag kliver ur bussen har man i en meny upptryckt i nyllet. Raketbussen stannar i Hat Yai där jag med två stora ryggsäckar åker motorcykeltaxi till busstationen. Stor fin buss avgår 18:00. Vi passerar gränsstationerna utan problem och är framme i Kuala Lumpur 03:00 vilket är tre timmar tidigare än planerat. Vi är 7 västerlänningar någonstans i Kuala Lumpur som inte lyckas orientera in oss på kartan. Visar några lokalbor kartan men som vanligt kan de inte peka ut vart vi är. Dock löser sig allt snabbt och 20 minuter senare har jag checkat in på ett vandrarhem, bäddat sängen och sitter i lobbyn och ser Real Madrid vinna över Bayern Munchen i Champions League.

I Kuala Lumpur bor det 5 miljoner folk och jag stannar i 4 dagar. Knallar runt en hel del och försöker lära mig att hitta. Besöker ”The Golden Triangle” vilket är stadens affärsområde packat med skyskrapor, lyxhotell och shoppingcentra. Bäst är Petronas Twin Towers 451,9 meter högt och världens högsta byggnad. Stadens i övrigt intressanta byggnader försöker jag fotografera men de ligger lite märkligt till och jag får inte till det alls. Merdeka Square var platsen där man först hissade den Malaysiska flaggan då landet blev självständigt från britterna 1957. Historisk plats men inte mycket till sevärdhet. Lake Gardens är en stor park med nationalmonument, fågel och fjärilspark men inte heller det i min smak. Modern stad men jag finner den lite trist. Inte ens Chinatown och Little India känns exotiskt.

Jag köper flygbiljetter till Kota Kinabalu på den Malaysiska delen av Borneo i nordöstra hörnet av ön. Resan tar 2,5 timme då vi måste runda några oväder. Jag stannar 24 timmar i Kota Kinabalu för att vänta in öppettiderna till bokningskontoret för Mount Kinabalu nationalpark. Åker buss 2,5 timme österut på vindlande bergsvägar upp till nationalparken. Login i parken är fullbokad men jag hittar ett litet billigt ställe strax utanför. Har precis påbörjat en ny kur malariatabletter och andra natten vaknar jag av mardrömmar samt att jag pratar i sömnen. Som tur är är jag själv i sovsalen.

Mount Kinabalu 4095 meter är Malaysias och Sydostasiens högsta berg. Samling 07:30 utanför parkhögkvarteret och utdelning av guider börjar. Inte helt oväntat är det total röra men till slut är vi fem västerlänningar som delar på en guide. Det är obligatoriskt med guide även om det inte behövs. Det viktiga är att man betalar för en så är malaysierna nöjda. Tio över åtta börjar jag bestigningen från högkvarteret på 1560 meter. De första 4,5 km är asfalterad väg. Alla andra väljer buss till ledens startpunkt på 1860 meter. Jag har 17 kg packning inklusive 7 liter vatten. Väl inne på leden är det mestadels trappor uthuggna i berget eller leran. Vädret är fint i en halvtimma sen drar moln in och jag ser inte mer än själva leden. Känner av höjden vid 2600 meter och gör några acklimatiseringsstopp. Det är 6 km brant upp till nattens läger i Laban Rata 3300 meter som jag når efter 4 timmar.

Laban Rata består av en restaurang och flera övernattningsstugor i olika kvalite. Eftermiddagen tillbringas i huvudsak hängandes i restaurangen men jag gör en acklimatiseringstur upp till 3550 meter där jag sitter och rullar tummarna i en timma. Vädret spricker upp och det blir coola vyer med moln under oss. Jag går och lägger mig klockan 21. Det är ont om syre och jag sover bara i två timmar. Vid midnatt drar malaysierna igång sina ljudliga förberedelser inför toppförsöket. Alla andra startar mellan 02:00 och 02:45 medan jag har fått dispens att gå 03:30. När jag går upp kvart över två ser jag grupp efter grupp ge sig av i mörkret. Jag äter frukost, fixar till utrustningen och kommer iväg 03:34.

Jag går utan ryggsäck men med fickorna fulla av vatten och kolhydrater. Det är fortfarande mörkt och jag använder pannlampa. På natthimlen lyser stjärnor i tusental. Det är härligt tyst tills jag kommer ifatt de första grupperna. Skenet från ficklampor ringlar sig långt upp på berget. Jag möter några som vänt om på grund av huvudvärk. Vid 3600 meter passerar jag trädgränsen och det blir brant kalkstensklippa. Fastnar en stund i en kö vid en klätterpassage där det finns rep att ta hjälp av.

De sista 500 höjdmeterna är kalkstensklippa i lagom lutning. Passerar cirka 150 vandrare inklusive min guide och strax före toppen är jag ifatt min grupp. Vi går tillsammans den sista biten och når toppen 4095 meter klockan 05:15. Vi är till en början 10 personer som väntar på soluppgången. Jag mår bra och känner knappt av höjden. Solen passerar horisonten klockan 06 men det är moln och vi måste stanna en timma till för att det ska bli ljust nog att fotografera. Det är kallt och vi fryser hund.

Utsikten från toppen över den närliggande St. John’s Peak och Borneos kustremsa är strålande. Nedstigningen på 2500 höjdmeter tar 3 tim 45 min. Alla i gruppen har tydligen samma resplaner och vi beslutar oss för att göra sällskap till nordöstra Borneo.

//Magnus Hedström

2002-03-28. Ao Nang, Thailand.

På väg ut ur Dunedin i södra Nya Zeeland stannar bussen vid Baldwin Street vilken räknas som världens brantaste bebodda gata med 19 graders lutning. Resan till Christchurch på östkusten tar hela dagen och bästa stoppet är vid Moeraki Boulders. Ett naturfenomen med stora runda stenar som ligger utspridda på en vacker sandstrand. De största bjässarna med en diameter på två meter. Från Christchurch flyger jag 2 tim 30 min till Sydney i Australien. Fortsätter med buss 3 timmar direkt från flygplatsen till huvudstaden Canberra.

I Canberra studerar min amerikanska kompis Leah som jag vandrade Kepler Track med och vi gör lite sightseeing tillsammans. Canberra är Australiens huvudstad men lugnet själv med lite folk, fina grönområden och soligt väder. Vi besöker Nationalmuseet, Krigsmuseet och Parlamentet. Allt är stort och nytt men inget riktigt i min smak. Åker buss tillbaka till Sydney för att sammanstråla med Juan från Colombia som jag träffade under tennisen i Melbourne. Han kommer precis från F1-premiären i Melbourne och det blir en kul kväll tillsammans i Sydney Harbour.

Med allt strul som jag råkat ut för i Australien så påbörjar jag min resa till flygplatsen fem timmar innan flyget ska lyfta. Helgarderad mot allt och alla tänker jag. När jag kommer till busshållplatsen visar det sig vara busstrejk. Jag avvaktar tills den slutar och flygbussen dyker upp efter en timma. Av någon anledning är rutten ny och vi körs runt i hela Sydney innan vi anländer avgångshallen. Hittar inte min incheckningsdisk på teveskärmarna och ställer mig i kö till informationen där många andra med samma problem står. Ingen kan utläsa vart man ska ta vägen eftersom avgångstiden på teveskärmarna visar boardingtid vilken inte framgår på biljetten. Blir hänvisad till Qantas disk 10E. Köar i 15 minuter. Blir tillrättavisad till disk 10D. Köar i 20 minuter.

Vid incheckningen måste jag stuva ner stora ryggsäcken i en sopsäck. Blir även ombedd att visa min utresebiljett ur Thailand vilken jag inte har någon eftersom det inte behövs. Det är två tjejer i disken och de vill inte släppa på mig på flyget. Jag blir såklart förbannad. Några chefer blandas in och det visar sig att det är okej utan utresebiljett. När jag tror att allt är klappat och klart kommer de på att man inte får ha trekkingtändstickor i packningen då de kommer att elda upp hela planet av sig själva. Det är aningen osmidigt att leta fram dem ur stora ryggsäcken som vi just pressat ner i en sopsäck och stängt igen. När det är dags att gå på planet är alla tidsmarginaler förbrukade men då är det motorkrångel och vi får vänta i en timma. Resan till Bangkok tar 8 timmar. Alla har varsin teve och vi kan själva välja mellan filmer, musikshower och tevespel. Det är så bra att jag gärna flugit i några timmar till.

Jag spenderar en dag i ett 38-gradigt Bangkok sen är dags för den alltid lika intressanta resan ner till öarna i Andamansjön. Det är femte gången för mig och trippen brukar ta 18 timmar. Ungefär lika lång tid som från Sverige men skillnaden ligger i att här kostar kalaset endast 100 kronor. Samling 17:50 vid en resebyrå på Khaosan Road. En guide går med oss till en rondell 500 meter bort. Vi ombeds att vänta i rondellen. Det är som vanligt mycket folk och de flesta vet ingenting om vad som väntar. Temperaturen har krupit ner till 35 grader när bussarna anländer.

Förvirringen är total och det gäller att kliva på rätt buss. Vi upplyses om att det är stoppförbud i rondellen och att vi måste snabba oss. Det tar 10 minuter för 40 personer att kasta in ryggsäckarna på undervåningen och hitta en sittplats på övre däck. Genomsvettiga sitter vi sedan kvar i rondellen i en halvtimma innan chauffören åker. Det blir den vanliga rundturen i Bangkoks trafikkaos som jag aldrig riktigt förstått vitsen med. På kvällen stannar vi i Hua Hin för att släppa av 3 personer och hämta upp 12. Bussen är redan full och det funkar inget bra. Några oturliga turister utses att sitta i det hypervarma nedre däck bland all packning som de märkligt nog lyckas stuva om så att de får varsin sittplats. Busschauffören kör lugnt och bra och jag kan sova. Halv sex på morgonen är vi framme i Surat Thani och stannar vid en restaurang så att folk kan äta frukost. Det är dags för bussbyte och den nya bussen ska komma 07:30. Vi väntar.

Vi är 25 personer som ska vidare till Krabi. Bussen kommer på utsatt tid men det är en minibuss. Tjugofem personer med packning i en minibuss fungerar inte. Fem intellektuella thailändare utför någon sorts högljudd transportplanering och kommer efter 10 minuter fram till det överraskande resultatet att det behövs en buss till. Jag åker med den första bussen och vi får information om att resan ska pågå i en kvart sen ska vi byta till en ny stor buss. Väl på den stora bussen stannar vi vid järnvägsstationen och väntar in ett tåg och plockar upp fler resenärer.

Det tar två timmar till Krabi. Vi kommer fram 09:37 och alla som ska ut till öarna får besked att de tyvärr missat båten med 7 minuter. Folk tillbringar sedan halva dagen på en restaurang en bit utanför Krabi i väntan på nästa båt. Själv går jag in till city. I hamnen blir jag överfallen av hjälpsamma raggare som jag ignorerar. Åker 30 minuter pickuptaxi till Ao Nang och klockan 11 är jag framme. Checkar in, äter lunch och går sedan jag rakt ner i havet. Äntligen.

Den 18 mars plockar jag upp mamma och mormor på Phukets flygplats. Vi tillbringar 4 dagar i Ao Nang med omnejd. En dag åker vi longtailbåt till mitt favoritställe Railey Beach som måste vara en av Thailands mysigaste stränder. Dessvärre blir det mer folk och båtar för varje besök. Longtailbåtarna är allt annat än tystgående vilket förstör tillvaron mer än man kan önska. Vi besöker en stor grotta, ser vilda apor och badar vid Phra Nang Beach. Även den en av Thailands bästa stränder men med samma problem att det är båtar längs hela stranden och ont om plats att bada mellan dem.

Vi anmäler oss på en snorkeltur till 4 öar. Klart vatten och makalösa stränder vid Poda Island och Chicken Island. Den senare har en stor sandbank som sammanbinder två mindre öar. Snorklingen är bra men fiskarna väldigt aggressiva och de bits. Varför vet jag inte. Från Ao Nang åker vi båt två timmar till ön Ko Lanta som visar sig bjuda på maximal avkoppling. Hittar en bungalow med aircon 35 meter från havet och anläggningen har pool. Det är inte mycket folk på ön men de som är här är mestadels svenskar. Inga båtar, inga försäljare, få moln, en jättestrand och över 30 grader varje dag är helt i min smak.

Jag hyr en cykel och trampar runt på ön i 50 km utan att ramla. Naturen är fin men lite brunare än på hösten direkt efter regnperioden. Vi åker på en till snorkeltur till 4 öar. Ser mycket fisk i glasklart vatten och några fantastiska stränder. Andra stoppet är vid en grotta som mamma och mormor simmar in i. Femtio meter kolsvart innan de kommer ut i en lagun med sandstrand. Jag tycker det är i otäckaste laget och vaktar värdesakerna på båten istället.

Dagarna på Ko Lanta rullar på i maklig fart. Dagens bekymmer består i att klara förflyttningen över den breda sandstranden utan att fötterna blir till två eldklot. Sista dagen hoppar vi på en dyr utflykt till Ko Rok. En paradisö en timma från Ko Lanta och som alla snackar om. Ön är liten med djungel i mitten och en fantastisk sandstrand runt om. Vi har lite otur med högvatten och pressas upp i djungeln där det också är en 400 meter bred soptipp. Det är mycket folk och båtar och det känns lite avslaget tills vattennivån sjunker undan och alla andra sticker iväg för snorkling. Sista timman är det bara vi och stranden och allt känns kanon igen.

Vi lämnar Ko Lanta med båt en timma till Phi Phi Island. Överraskande hög prisnivå för en bungalow med aircon om man vill ha jättepool på området så vi bokar in oss i en bungalow med fläkt första natten och har 33 grader på rummet. På morgonen visar det sig att det bara är jag som har sovit och vi byter hotell. Vi knallar upp till Phi Phi viewpoint med fantastisk utsikt över öns smala strandremsa och vi besöker flera av de bästa stränderna. En morgon åker vi longtailbåt 45 minuter till Bamboo Island. Kristallklart vatten, kritvit sandstrand och vi är helt själva. I 30 minuter. Sedan dyker fem motorbåtar från Phuket upp. Ankrar vid våra fötter och släpper av en hel hög med folk. Idyllen borta. En dag passar jag på att pressa rekordet upp till viewpointen till 5 min 20 sek. En kul sträcka där första halvan är 333 trappsteg uppför.

Efter 4 dagar på Phi Phi åker vi båt 90 minuter till Krabi och 30 minuter pickuptaxi till Ao Nang där vi avslutar med ytterligare fyra baddagar. Det blir det sista av Thailand för denna gången. Landet med tusentals vita sandstränder, gröna palmer, tät djungel, tryckande värme och ris till varje måltid. Samt en befolkning som inte kan säga jag vet inte även om det är det korrekta svaret på de flesta frågor. Mamma och mormor åker taxi till Phuket och flyger hem till Sverige. Jag avbokar mina flygbiljetter till Nepal på grund av den oroliga situationen där. Nu blir det Malaysia och en tur till Borneo istället.

//Magnus Hedström