2002-01-08. Bangkok, Thailand.

I guideboken står det bland annat om Kambodja att det inte är tillåtet att föra in vapen och ammunition i landet då det redan finns så mycket. Det är dyrare att åka taxi på kvällarna men då ingår en vakt i priset. Åk inte tåg de kör sakta och råkar ofta ut för överfall av banditer eftersom de kan springa ifatt tågen. Man fick också passa sig för alla landminor som ligger kvar sedan senaste kriget.

Men landet var vackert trots mycket damm i luften överallt. Avsaknaden av asfalt och den ständigt stekande solen gör att bevattningsbilen inte hinner med. Mottagningskommitteerna var de största jag någonsin upplevt. Gänget som möter en när man kliver av bussar och båtar. Efter båtresan till Phnom Penh var det cirka 150 fixare som ville bestämma över min närmaste framtid. Jag var först av båten och när jag skulle gå igenom folkmassan var det som i slutet av en Tour de France etapp i Alperna. Märkligast var nog ända grisen som jag såg på en pakethållare på en cykel. Jag har sett det förut men skillnaden nu var att den här grisen levde. Stackarn var fastsurrad på rygg och av grisens skrik och benrörelser att döma så verkade det som om han ville kliva av.

Jag har inte haft något flyt med djuren den senaste tiden. Det mjukstartade på Ko Samet när jag var ute på en fotorunda längs stranden. Det var helt tyst förutom vinden och vågornas vaga brus. Inte en människa inom synhåll. Utan att jag märker det smyger en mindre hund på mig bakifrån. Trycker upp sin blöta nos i mitt vänstra knäveck och börjar morra. Jag studsar till som en hoppjerka och skrämmer hunden som genast började skälla vilt. Herregud.

Bara några dagar senare letar jag växlingskontor i Ban Phe där båtarna till Ko Samet avgår. Jag är en bit bortom turiststråket och området känns lite halvflummigt. Plötsligt när jag passerar en restaurang kommer en meterhög hund, som eldat upp fart genom en hela restaurangen, springande rakt emot mig i säkert 30 knyck och precis som jag ser den börjar den att skälla. Som tur är har byrackan munkavle men om någon nu såg mig så påminde jag nog om Michael Flatley i högform. I Kanchanaburi blev jag omringad av fem hundar och samma dag överfallen av en svärm getingar. Och i Phnom Penh när jag just slagit mig ner i badrummet presenterar sig en jättestor svart kackerlacka genom att kliva rakt på min högerfot. Man kan ju få hjärtklappning för mindre.

Från Phnom Penh tar jag buss 3,5 timmar på en överraskande bra asfaltsväg till Sihanoukville vid västkusten. Stannar en natt och hinner med att bada lite. Reser därefter med Sam från England till Bangkok vilket tar 12 timmar. Det börjar med motorcykeltaxi till piren sedan 3,5 timmar båtresa som jag till en början tycker är i dyraste laget men jag ändrar snart uppfattning.

Redan efter några minuters gång är vågorna flera meter höga. Vi studsar upp och ner och flera gånger blir jag förvånad över att vi inte välter. Vågorna slår över hela båten som är i två våningar och jag sitter på övre däck inne. Tala om åkattraktion. Ganska snart kommer soldyrkarna inkrypande med genomvåta kläder och packning och jag kan inte sluta skratta. Alla har dock inte lika kul. Vissa har en märklig blick och ser ut som om de precis svalt ett par säckar chili. Vissa kämpar med lunchen som de antagligen nyss intagit. Det lugnar dock ner sig efter en halvtimma och vi kan njuta av den vackra kusten istället. Vi blir avsläppta på en liten ö och där väntar ett tiotal motorbåtar. Båtförarna kör tävling genom ett fantastiskt kustlandskap i 30 minuter till Hat Lek vid thailändska gränsen. Därifrån åker vi pickuptaxi i en timma till Trat och sedan stor buss 4 timmar till Bangkok.

Arton timmar senare sitter jag på en nattbuss på väg till Ko Pha Ngan. Tio timmar med en chaufför som förstör nattsömnen genom att antingen trycka gasen i botten eller tvärnita. Vi kommer till Surat Thani 04:00 och väntar där i 9 timmar på en båt som av okänd anledning är försenad. Tiden tickar och jag törs inte chansa på att sent på dagen dagen före julafton hitta bostad på Ko Pha Ngan utan kliver av på Ko Samui istället. Bostad är inte smidigt där heller men det löser sig till slut på Chaweng Beach. Bor två nätter i en dyr men bra bungalow och flyttar sedan till en mycket enkel sak 10 meter från stranden. Chaweng är den största turistorten på Ko Samui. Stranden är flera kilometer lång och kantas av palmer. De har lyckats ganska bra eftersom huvudgatan ligger 150 meter från stranden och bostadsalternativen däremellan. Det är mycket folk men livet lagom behagligt. Julafton tillbringas mestadels på stranden och julbordet intas på McDonalds.

Torsdagen den 27 december blir ingen bra dag. Det börjar dock lovande med frukost vid stranden. Hyr mountainbike och drar till gokartbanan. Kör i 10 minuter på en nyasfalterad bana på norra Ko Samui vilket är galet kul. Har tänkt att korsa ön på cykel. Hittar inte den utlovade asfalterade vägen utan hamnar på en liten grusväg istället. I en 70 meter lång och brant nedförsbacke bromsar jag med både fram och bakbromsen. Det går kontrollerat och sakta tills jag passerar en bäckfåra då jag släpper frambromsen en kort stund för att inte få sladd. Plötsligt går det alldeles för fort och jag törs inte använda frambromsen mer och trots att jag bromsar fullt med bakbromsen så ökar farten.

Underlaget är stenhårt packad jord, lösgrus och sten. Det går fortare och fortare och till slut skakar allt att jag inte ens ser vägen. Försöker nå en utplaning 20 meter längre ner men allt blir okontrollerat och cykeln sticker till vänster medan jag flyger till höger. Hela jag blir blod med skrubbsår på lår och knän men högerarmen är värst med ett djupt sår och blod pulserande ut ur armen. Jag lägger snabbt ett tryckförband med min t-shirt, tar mig ner från berget och cyklar 10 km till närmaste sjukhus. Får komma in på en gång. Några sjuksystrar tvättar rent mig och skjuter några bedövningssprutor i armen som de syr ihop med 13 stygn samt lindar in mina händer och ena armen i bandage. Sedan skickar de hem mig med antibiotikatabletter, smärtstillande och badförbud. Surt.

Samma kväll träffar jag två svenska killar i min egen ålder som bor i samma bungalowby. När jag får höra deras story visar det sig att mina blessyrer bara är förnamnet jämfört med vad de råkat ut för. De kom till Thailand två veckor före jul. Inledde i Bangkok och träffade varsin fantastisk thailändska. Livet var underbart tills för två dagar sedan då deras riktiga flickvänner från Sverige dyker upp. Tjejerna hade fått tag i en sista minuten resa och damp ner för att överraska. Killarna har sedan dragits med två flickvänner var i två dagar och de har ljugit så mycket att de inte vet vad de har sagt till vem. Tala om otur.

De sista 10 dagarna på Ko Samui blir lugna. Jag vilar, läser böcker, ser på film och engelsk fotboll samt besöker sjukhuset en gång om dagen för rengöring. Utöver det slår jag till med en timmas fotmassage vilken inte är speciellt bra. Nu har jag tagit mig till Bangkok igen med pickuptaxi, buss, båt, buss, nattåg och tuk tuk totalt 22 timmars resa. I eftermiddag blir det buss ut till flygplatsen och eftermiddagsflighten till Melbourne. På måndag börjar Australian Open i tennis.

//Magnus Hedström